domingo, 26 de mayo de 2013

Det rör på sig från Eldslandet i söder till Atacamasöknen i norr





REPORTAGE CHILE

Det rör på sig från Eldslandet i söder till Atacamasöknen i norr


Den 11 september är det 40 år sedan militärkuppen i Chile. Flammans Latinamerikakorrespondent Dick Emanuelsson fortsätter reportageserien nu från Chile, “det nyliberala experimentet”.

COPIAPÓ / NORRA CHILE / Steg för steg gick de två arbetarna uppåt i centrum av krankroppen. Väl uppe på en höjd av 60 meter hälsade de två sina kamrater på marken med att veckla ut en röd fana med inskriptionen “CUT”, namnet på Chiles landsorganisation. Innan veckan var till ända hade arbetare tagit över ytterligare fyra kranar och paralyserade bygget under sju dagar. Det blev en av de mest spektakulära fackliga aktionerna i Chile under de senaste åren i protest mot en nyliberal modell som raserar arbetarklassens rättigheter, säger arbetarna.
– Kravet handlade i första hand om att arbetsgivarsidan skulle uppfylla vad som stod i anställningskontraktet, betala 750.000 pesos (drygt 10.000 kronor). Inte de 300.000 pesos (4290 kr) som entreprenörerna betalade för snickare och betongarbetare. De reste 200 mil för att delta i bygget men tvingades gå ut i strejk och ockupera det jättelika bygget. Arbetsgivarens svar på strejken blev avsked av arbetarna.
Det säger till Flamman Javier Castillo, ordförande för den regionala avdelningen för CUT i Copiapo och fortsätter:
– Men då exploderade klasshatet och arbetarna ockuperade kranarna och ingången till bygget. Efter en veckas strid och en massiv solidaritet från lokalbefolkningen, till stor del gruvarbetare, tvingades byggentreprenören uppfylla innehållet i anställningsavtalet.
Castillo själv fängslades av de utkommenderade karabinjärerna på den femte strejkdagen när arbetsgivarsidan krävde att de uniformerade skulle bryta upp ockupationen av infarten till bygget.

NORRA CHILE BETRAKTAS i dag som en chilensk variant av guldrushens “Klondyke”. Byggverksamheten har ökat med 30 procent. De transnationella gruvbolagen utvinner Chiles ekonomiska pulsåder som är kopparbrytningen och gör hisnande vinster eftersom världsmarknadspriserna ligger på topp. I flera år har bolagen pressat den chilenska regeringen för att ge tillstånd att bryta guld som finns under Andernas glaciärer. Miljörörelsen har rasat, både i Chile som i utlandet. Men tillstånd gavs av både den chilenska som argentinska regeringen men med kravet på att glaciärerna inte skulle reduceras.
– Men det motsatta äger rum. Glaciärerna har reducerats dramatiskt. Gruvbrytningen utgår från den argentinska sidan av Anderna och in i Chile. Och som gruvinspektör vet jag vad jag talar om.
Det sa “Pedro”, en chilenare som satt bredvid Flamman när han flög med sin fru till Buenos Aires för några veckors semester i Argentina. Han ville inte att jag skulle namnge honom för att inte råka ut för trakasserier från det transnationella bolaget.
Men hur är det möjligt att politiker tillåter att existensen för den egna planeten rycks undan? Alla Flamman talar med i Chile, ja till och med personer som jag har familjeband till och som jag har känt i 30 år och som försvarade militärdiktaturen, är oroade och kritiska mot den modell som statskuppen den 11 september 1973 öppnade för.

“Ekonomisk tiger” eller extremt klassamhälle?


Det är söndag och Parken Padre Andres Hurtado är ett populärt mål för medel- och överklassen i Santiago. Inträdet kostar 500 pesos eller en dollar. Många har bilen och då kostar det 3000 pesos. Allt kostar i parken, toaletten eller hoppmattorna för barnen. Parken är också inhägnad som nästan alla parker i Santiago. Att kunna spendera en dag i en park i dagens Santiago kostar pengar.
1985 gjorde jag ett reportage i La Victoria, ett av Santiagos mest stridbara “poblaciones”, bostadsområde. “Olga i soppköket”, en glad veteran från det chilenska kommunistpartiet berättade om hur många fattiga för första gången såg havet, tack vare vänsterns och Allendes valseger den 4 september 1970.
– Regeringen sköt till pengar för att hyra tåg eller bussar som körde tusentals av Santiagos fattiga till havet, en tre timmar lång resa, nära men för långt för de fattiga. Barnen såg med jätteögon vågorna i Stilla havet, sa Olga medan hon portionerade ut soppan till områdets fattiga.
– Nu, under militärdiktaturen, är vi tillbaka i samma sits igen, de fattiga har blivit fattigare och de rika rikare. När vi protesterar mot fascismen, som alla fattigområden gör under de nationella protestdagarna, kommer karabinjärerna och beskjuter oss, sa Olga men tillade viskande att “här beskyddas vi av FPMR, den Patriotiska Fronten Manuel Rodriguez, en gerillagrupp som skapades av kommunistpartiet 1983.

NU, 2013 MENAR REGERINGEN att ekonomin går på högvarv och att arbetslösheten är nere i sex procent, trots internationell kris. Det råder ingen tvekan om att den ekonomiska tillväxten under de senaste 20 åren har varit stark. Men på vems bekostnad har detta skett och vem har gynnats?
Samma dag som Flamman landar i Chile publicerade tidskriften Forbes sin traditionella årsrapport om världens rikaste personer. Listan toppas även i år av den mexikanske magnaten Carlos Slim och Microsofts Bill Gates.
Men listan innehåller också namn på 14 chilenare. På 35:e plats i världen och med en uppskattad förmögenhet på 17,4 miljarder dollar (ca 115 miljarder sv/kr) återfinns Iris Fontbona, änka efter kroatättlingen och gruv- och industrimagnaten Andróniko Luksic. På femte plats bland de 14 rikaste chilenarna finns presidenten själv, Sebastian Piñera med 2,5 miljarder dollar (16,5 mdr/kr) i bagaget.
  • Siffrorna kan jämföras med vad 76 procent av de anställda i Chile tjänar; 350.000 pesos eller 4853 kronor.
  • Femtio procent av de anställda i Chile tjänar 220.000 pesos eller 3050 kronor i ett land där priserna nästan är jämförbara med de svenska.
  • Inkomsterna för de 14 rikaste företagarna i Chile ökade från 41 till 50 miljarder dollar under ett år (2012) eller 26 procent.

JOURNALISTEN ROBERT NIERI skriver i kommunistpartiets veckotidning El Siglo att regeringens institut för att undersöka ekonomin och fattigdomen, Casen (Caracterización Socioeconómico Nacional), exkluderar de 14 rikaste i landet i sin undersökning om fattigdomen.
Denna visade 2009 att 2.564.032 (15,1%) chilenare var fattiga. Av dessa var 634.328 (3,7%) extremt fattiga. För 2012 påstår regeringen att fattigdomen sjönk till 14,4 procent.
Men Nieri kritiserar formen för hur regeringen kalkylerar fattigdomen i Chile. Regeringen gör en uppskattning av värdet för 2000 kalorier som en person behöver för sitt. Enligt Casen uppgår detta till 36.000 pesos per månad eller 500 kronor. Är inkomsterna lägre faller man under denna gräns och är “extremt fattig”. Mellan 36.000–76.000 pesos är man bara “fattig”.

AV CHILES BEFOLKNING på 16,6 miljoner invånare skulle, enligt ekonomen Marcel Claude, 5,9 miljoner personer betraktas som fattiga om vi räknade på samma sätt som i USA. Skulle Europas beräkningar tillämpas skulle fattigdomen i Chile uppgå till 7,6 miljoner människor eller 45,7 %.
– För att effektivt mäta ojämlikheten måste vi först och främst också dra in inkomsterna från de rikaste i landet. Det är inte alls svårt eftersom de är få och till och med “Los Gringos” (Forbes) känner till hur mycket de tjänar. Å den andra sidan är det nödvändigt att jämföra inkomsterna för den 1 % rikaste andelen med 10 % av de fattigaste. Om vi skulle göra det skulle resultatet bli skandalöst, understryker ekonomen Claude.
Så kan alltså det regeringsstyrda chilenska SCB dölja de avgrundslika skillnaderna mellan de rika och fattiga som representerar de sociala klasserna i Chile, ett bokstavligt klassamhälle som nästan alla utom regeringen Piñera anser existera. En liten elit av multimiljonärer med förgreningar ända upp i regeringen gynnas starkt av den nyliberala modell som militärjuntan började tillämpa i slutet 1970-talet och som förstärktes under de social- kristdemokratiska regeringarna som regerade mellan 11 mars 1990 till 11 mars 2010 då högern under ledning av Sebastian Piñera tog över. Rikedomarna fördelas inte eller används i sociala reformer som gynnar hela befolkningen utan koncentreras i ett litet antal händer.

Den kvinnliga LO-ordföranden


Trots att det för årstiden borde vara kallt och småregnigt är det chilensk högsommarsol och rejält varmt. Cirka 200 meter från presidentpalatset som bombades den 11 september 1973, ligger den chilenska landsorganisationen CUT:s lokaler. Arkitekturen och interiören är vacker kolonial och Barbara Figueroa, den 33-åriga ordföranden säger att byggnaden är stämplad av FN som kulturhistorisk.
Men den chilenska militären brydde sig inte utan både bombade och besköt alla byggnader runt presidentpalatset den ödesdigra dagen i september 1973 för att fysiskt likvidera vänsterregeringen Unidad Popular under ledning av president Salvador Allende. Fram till för några år sedan fanns det stora perforationer i försvarsministeriets byggnad som är belägen ett kvarter från CUT.
Många av krypskyttarna som hade utposterats i byggnaderna tillhörde GAP, Grupo de Amigos al Presidente, en säkerhetsgrupp av de mest lojala till president Salvador Allende. Många av dessa gav sina liv när de slog tillbaka armén och flyget med kulsprutegevär och kpistar under nästan hela dagen den 11 september.

LUIS FIGUEROA VAR CHILES LO-ORDFÖRANDE 1973 och anlände till Sverige med livet i behåll men avled året efter i cancer. Den svenska arbetarrörelsen inledde omedelbart en ekonomisk insamling för att bidra till det antifascistiska motståndet mot militärjuntan som varje dag slaktade arbetare och anhängare till vänsterregeringen Allende.
Mina personliga minnen från den tiden härrör sig från Uddevallavarvet där jag 1973 arbetade som grovplåtslagare. Verkstadsklubben, med över 2000 medlemmar, fattade beslutet att skänka “En timlön till Chiles LO, CUT”. En och annan “månskensbonde” från norra Bohuslän med medlemsbok i centerpartiet kanske protesterade. Men för övrigt var det en verklig och vacker arbetarsolidaritet som uttrycktes i tusentals insamlade kronor från varvsarbetarna i Uddevalla till de chilenska bröderna som led under fascismens ok.
Året därpå arbetade jag på Finnboda Varf i Nacka, med cirka 500 anställda och den 11 september 1974 genomfördes en tyst minut på klubbmötet som inföll på årsdagen för statskuppen i Chile. Så stark kunde solidariteten gestalta sig på 1970-talet och devisen om “Proletärer i alla länder förenen eder”, var inga tomma ord på Sveriges arbetsplatser som tog emot tusentals exilchilenare med öppna armar.

I CHILE ÄR OJÄMLIKHETEN något som vi lever under konstant, säger Barbara Figueroa när hon tar emot Flamman på sitt kontor. Ut strömmar tio mellanstadieelever som hade sysselsatt LO-ordföranden under nästan en timma med att intervjua henne om vad facket är för någonting i det 21:a seklet.
Hon befinner sig mitt upp i samtal med högerregeringen som blygsamt vill höja minimilönerna från 193.000 pesos (2680 sv/kr) till 205.000 pesos, 2847 sv/kr. CUT kräver 250.000 pesos eller 3472 sv/kr. Beslutet tas formellt av landets kongress.
Vad säger hon inför regeringens påstående om att den är den ekonomiskt mest framgångsrika regeringen?
– Siffrorna som El Siglo och Forbes presenterar visar att landets invånare lider under en ojämlikhet som är enorm. Vinster och förmögenheter som slår alla rekord mot en fattigdom som gör ont. Och det handlar om människor som har arbete och inkomster som inte räcker för livsuppehället. Vårt mål, CUT:s mål, är att bryta ojämlikheten och den har ett ursprung som vi måste gå till roten med för att kunna förändra Chile.

HON SÄGER ATT det skulle vara absurt att förneka den ekonomiska tillväxten. Men den har skapats på basen av misär och en brutal exploatering av arbetskraften.
– Vi har i samtalen med regeringen understrukit att tillväxtssiffrorna är bra men de representerar ingen utveckling. För om tillväxten ska utveckla landet och vara reell måste den gynna alla, inte bara ett antal multimiljonärer. Om ekonomin och siffrorna är så utomordentliga, begriper vi inte varför regeringen regelbundet känner sig tvingade att överlämna en bonus på 40.000 pesos (555 kr) till nästan tre miljoner invånare? Därför är debatten om minimilönen central för den handlar delvis om att “korrigera” och cementera fattigdomen, inte om en värdig lön som går att leva på och som ger livskvalité som ILO:s konvention 131, ratificerad av Chile för 30 år sedan, stipulerar. Den handlar om att ge reallöneökningar till de anställda.
Trots att företagen skär guld med täljkniv får de dessutom statlig stöd i söder och norr med 15 procent av minimilönen. I stället för att öka minimilönen med 15 procent eller ge de anställda förhandlingsrätt, överlämnar regeringen Piñera direkta bidrag till företagen och förbjuder samtidigt facken att förhandla, vilket leder tankarna till 70-talsbandet Gunder Häggs “Staten och Kapitalet”.

BARBARA FIGUEROA KOMMER från Lärarkollegiet och hälsar med glädje hur student- och elevrörelsen sedan 2011 har visat vägen via jättemanifestationer till vilka också lärarna och föräldraföreningar har anslutit sig.
– Vi arbetade 2011 på nära håll med studentledare som Camila Vallejo och andra. Och det är odiskutabelt att det som vi i dag upplever som en accelerering av stora förändringar inom det chilenska samhället med krav på djupgående förändringar, är ett resultat av de intryck som studentrörelsen åstadkom. Denna rörelse utgick från konkreta krav men kanaliserades till strukturella krav på samhället.
I dag förekommer det massaktioner på alla nivåer i det chilenska samhället. Det kan handla om föräldrar som ockuperar allmänna skolor i protest mot att regeringen vill stänga dem. Eller strejkande arbetare, som i Copiapo. Den unga LO-ordföranden menar att studenternas långvariga kamp har inympat en politisk medvetenhet i breda samhällsgrupper och visat vägen för att nå framgång i kampen för ett mer solidariskt och jämlikt Chile, som Barbara Figueroa uttrycker det.

CAMILA VALLEJO ÄR EN AV DESSA studentledare som efter massdemonstrationerna 2011 och 2012 blev en världskändis. När Flamman träffar henne på kommunistpartiets centralkommitté har hennes namn offentliggjorts som kandidat till den chilenska kongressen som väljs i början av december i år. Hon har precis fyllt 25 år men har flera års erfarenhet av massarbete i egenskap av ordförande 2010 och 2011 för den chilenska Studentfederationen FECH, på det största universitetet i Chile, Universidad de Chile.
Trots att högerregeringen igångsatte en systematisk antikommunistisk kampanj mot studentrörelsen, som anklagades för att gå “Kubas och vänsterextremismens ärenden”, fick det snarare en motsatt effekt. Studentrörelsens förstärktes och även gymnasieeleverna anslöt sig till rörelsen. Och som en chock för Piñera anslöt sig massor av elever och studenter från de privata skolorna med krav på en helt ny utbildningspolitik fri från kapitalistiska intressen.

– DEBATTEN OM UTBILDNINGEN som hade förts bland studenterna i flera år, kombinerades också i organisatoriska termer för att detonera massmobiliseringen av studenterna. Vi lyckades skapa viss enighet i de existerande studentorganisationerna om att problemet var strukturellt snarare än ett ytligt temporärt problem. Det handlade om ta kamp mot den nyliberala utbildningsmodellen inom diktaturens grundlag, hur den delen av författningen användes för att modellen skulle behålla sin hegemoni. Diskussion var faktiskt väldigt ideologisk, trots att det rådde stora politiska och till och med ideologiska skillnader mellan studenterna och de organisationer de representerar. Det fanns till och med rörelser som sa sig vara opolitiska men som insåg att problemet var strukturellt.
Modellen, säger Vallejo, öppnade den offentliga utbildningen mot Marknaden som privatiserade stora delar av den tidigare offentliga utbildningen.
– Samtidigt som staten drog in anslag till den offentliga utbildningen delade den ut “voucher”, subventioner, till privata institutioner. Modellen i Chile är rätt unik i världen. Här finns den döende offentliga skolan, den privata med statliga subventioner och den helt privata, de två sistnämnda med rätt att göra vinst, trots Unicefs principiella normer om motsatsen.
Utbildningen, säger den kvinnliga studentledaren, delas på det här sättet upp inte bara i fattiga, medelklass och en rik överklass utan blir också en tummelplats för en ideologisk penetration, en utbildning utan en civil fostran, individualisering och alienation av individen i samhället, som handlar om personlig konkurrens och framgång. Systemet är klassmässigt eftersom ungdomarna från den offentliga skolan diskrimineras vid inträdet till den högre utbildningen.
– Den billigaste linjen på det statliga universitetet kostar 4.000 dollar per år plus kostnader för böcker och dylikt. Detta har gjort att de privata universiteten med bistånd från banker och kreditinstituten har vuxit starkt. Studenter med en svag ekonomi får lån och blir fast i en ekonomisk fälla under många år.
Inträdet till den högre utbildningen baseras också på från vilken social klass studenten kommer. I Chile delas studenterna upp i fem “quintiles” som baseras på den sammanlagda inkomsten för alla medlemmarna i studentens familj. Vallejo säger att till de yrkestekniska linjerna kommer i huvudsak Quintil 1 och 2 som pågår i 2-3 år. De ligger ibland på kvällstid vilket gör att studenten kan arbeta under dagen för att finansiera delar av sin utbildning eller uppehälle.
– Studenten ska betala sitt lån efter avslutad kurs men kan inte det så får han lån som är kostsamma med räntor. Studenten från en rik familj betalar både sin titel som utbildningen när han eller hon utexamineras och kan börja tjäna pengar direkt.
– Modellen i Chile är extrem för till skillnad från andra kapitalistiska länder så subventionerar staten vinsterna för utbildningskapitalet. Det statliga Chilenska Universitetet (Un. de Chile) får bara 16 procent av sin budget från staten och måste ta in resten av budgeten från eleverna. De privata universiteten har laglig rätt att tjäna pengar vilket är förbjudet i de flesta länderna.
Den chilenska staten ger miljarder dollar i stimulanser till företagsgruppen Luzi som ökade sitt kapital med åtta miljarder dollar på ett år och. I våra beräkningar visade det sig att enbart vinsterna från detta företag skulle kunna finansiera utbildningen kostnadsfritt för 500.000 studenter, på universitets- och gymnasienivå under fem år.
I en intervju för chilenska CNN sa universitetsprofessorn Marcel Claude att “Chile (läs regeringen) tar sig friheten att skänka 25 miljarder dollar per år till de multinationella bolagen som opererar inom gruvsektorn för att dessa ska kunna generera vinster. Men de har inte 20.000 dollar som det kostar att utbilda en student under fem år på universitetet”.

HON MENAR ATT 2013 är ett avgörandets år för högern, som regerar, har visat att den i grunden inte vill förändra någonting, snarare tvärtom, förstärka privatiseringen av det som återstår.
Vad kan då Camila Vallejo göra i parlamentet för studenter och vanligt folk i allmänhet? frågar jag henne.
– Något som var en slags nyckelkod som vi lärde oss under 2011 är att all social mobilisering måste ha ett politiskt institutionaliserat uttryck. Det går inte att fortsätta köra huvudet i en mur. Studentprotesterna hade stöd av 80 procent av opinionen som gav sitt stöd till en offentlig, gratis och bra kvalité i utbildningen. Men 80 procent av den sociala mobiliseringen hade ingen representation i de politiska institutionerna. Vi hade eller har inte en majoritet för att genomföra grundlagsförändringar i parlamentet. Vi tycker inte att det fungerar särskilt bra men det är de som finns, vare sig vi vill eller inte. Vi behöver alltså förändra det politiska styrkeförhållandet i parlamentet.
Tre ledande ungkommunister är kandidater för partiet till parlamentet i valet i december. Förutom Camila är det Karol Cariola, ordförande för ungdomsförbundet och före detta ordförande för universitetsstudenterna i Chiles tredje största stad Concepcion.
Den tredje kandidaten är Camilo Ballesteros, före det ordförande för studenterna på Santiagos Universitet var också ledande kraft i den så kallade “Pingvin-Revolutionen” 2006 som blev inledningen till de jättelika studentmanifestationerna 2010-2011.
I Chile som övriga Latinamerika och Karibien är ungdomsproblemen gigantiska. Drogmissbruket är enormt och offensiven från Hollywoodkulturen med sina realityshower passiviserar där drogerna inte gör det. Inför det perspektivet, vad kan vänsterns kandidater göra?
– Drogerna är en form av för att dominera folket. De små hajarna jagas medan de med vit krage och slips från den ekonomiska makten kommer undan. Drogerna har introducerats främst i “Las Poblaciones” där kampen mot diktaturen var permanent.
– Massmedierna spelar en oerhört stark roll som riktas mot ungdomen. Där ser du realityshower, dokusåpor som är bokstavlig skräp och de riktas framför allt mot ungdomen samtidigt som den ger en subjektiv falsk bild av vad som händer på den politiska arenan i Latinamerika som i dag integreras. Här talas det om Venezuela som en diktatur. Men de säger inte ett ord om att i Venezuela är valdeltagandet dubbelt så högt som i Chile. Här ges en officiell bild av att Demokratin ryms i en valurna, att vi har rätt att rösta vart fjärde år. Men de säger inget om att demokrati också handlar om ett konstant deltagande i den demokratiska processen.
De tre kandidaterna har också anklagats av medierna, men även delar av den så kallade “autonoma vänstern” för att ha utnyttjat studentrörelsen för politiska motiv.
– Den bilden har systematiskt förts fram av högerns medier men grupper inom vänstern har också anammat den.  Det är rätt obegripligt för den sociala rörelsen måste väl ha rätt att göra politik och inte bara högern. Talet om att representanter för den sociala rörelsen inte ska kunna inta en plats i parlamentet är högerns argument.
– Ända sedan Recabarren (grundare av den chilenska arbetarrörelsen och kommunistpartiet) har vi sagt att “vi måste bryta barriären till parlamentet”! Varför kan inte en arbetare bli parlamentsledamot? Vad vi gör i valkampanjen är att inympa vikten av en kombination av social och politisk kamp, en press utifrån och inne i parlamentet.

KOMMUNISTERNA OCH VÄNSTERN har genom Pinochets författning effektivt utestängts från parlamentet. Men i det senaste parlamentsvalet i december 2009, ingick partiet en allians med socialistpartiet i tre valkretsar där kommunisterna är starka, som gav partiet tre ledamöter.
Inför valet i december har flera samtal förts med regeringskoalitionen för att nå fram till en politisk miniplattform som kommunisterna kan stödja och som kan bryta med den förda högerpolitiken. Utan en sådan är det omöjligt för kommunisterna att stödja en koalition som bara har som mål att besegra Piñera, menar Vallejo.
– Vi har sagt att vi inte står till buds eller är beredda att stödja en politik som förts de senaste två decennierna. Vad vi strävar efter är djupa genomgripande förändringar, inte ytliga kosmetiska reformer över hela det politiska fältet. Bara genom att mobilisera och kämpa kan vi segra.

No hay comentarios:

Publicar un comentario