viernes, 11 de agosto de 2017

Chile, Venezuela och den väpnade kampen, några subjektiva reflektioner

Militärdiktaturen tvingades dra sig tillbaka till kasernerna som konsekvens av den massmobilisering kombinerat med väpnade aktioner av folkmilisen FPMR. Militärjunan vid dess firande av tioårsdagen av militärkuppen 1973. FOTO: DICK EMANUELSSON.



Chile, Venezuela och den väpnade kampen, några subjektiva reflektioner

Av Dick Emanuelsson

TEGUCIGALPA / 2017-08-11 / Med anledning av den debatt som flammade upp med anledning av några kommentarer kring vänsterpartiets inställning till situationen i Venezuela, gör jag nedan några personliga subjektiva reflektioner på basis av mina egna år som reporter i Latinamerika. Carina Lindberg, vänsterpartist, en gammal kamrat och vän från den gemensamma kampen på 1970-talet försvarar sitt parti men inser att det finns svaghetstecken i partiledningens agerande i förhållandet och synen på vad som händer i Venzuela. En kamratlig debatt för att gemensamt slå tillbaka de krigsplaner som nu Donald Trump i dag offentligt uttalade mot Venezuela är nu viktigare än någonsin. Trump är det 21:a seklets Monroe.

Jo, Carina, det finns exempel på hur den väpnade kampen har haft framgång; Kuba 1959 och Nicaragua 1979.

Man ska ALDRIG låsa sig fast i en bestämd kampform men vad vi kan konstatera, som marxister, är att alla slags kampformer är underordnade den POLITISKA kampen.

De colombianska kommunisterna har under hela sin existens sammanfattat det i parollen:

”En kombination av alla slags kampformer i MASSORNAS tjänst”.

Ordet massorna är viktigt eftersom det är masskaraktären på kampformen som avgör huruvida den väpnade kampen, till exempel, kan vara korrekt i ett visst läge. Men det är viktigt att slå fast att den väpnade kampen ALLTID är underordnad den politiska kampen.

Det är inte heller ”partiet” eller rörelsen som bestämmer vilken slags kampform, väpnad eller icke väpnad (som inte är den samma som en ”fredlig” kampform) som ska tillämpas utan de faktiska konkreta förhållandena för den politiska kampens framgång. Lenin talade om att parollen om Uppror inte kan uttalas en sekund för tidigt eller försent utan i det exakta ögonblicket. Och upproret den 25-26 oktober 1917 var ett mästerligt bevis på Lenins analysförmåga.

De colombianska kommunisterna och den partikader från PCC med Jacobo Arenas i spetsen, som fick i uppgift att backa upp Manuel Marulanda och de 48 bönder som omringades av 16.000 armésoldater med stridsflyg i regionen Marquetalia i länet Tolima i maj 1964, konstaterade att oligarkins regering i Bogota inte gav denna del av befolkningen i Colombia något annat val än den väpnade kampen, helt enkelt av orsaken att försvara sina liv mot den av Pentagon skissade ”Plan Lasso”. De 48 ”Bönderna Självförsvarsgrupper” (Autodefensas Campesinas) i Marquetalia förvandlades som bekant senare till FARC-EP med som mest 16.000 gerillasoldater.

I länet Cundinamarca, med Bogota som centrum, halshögg landägarnas paramilitära grupper (som fanns INNAN gerillan bildades) de bönder som yppade ordet ”jordreform”. Huvudena placerades på gärdsgårdsstolparna som avskräckande exempel för att andra bönder inte skulle kräva jord. Gerillan fann här en social massbas eftersom många av bondeledarna inte hade något annat val än att bege sig upp i bergen eller in i djungeln för att försvara sina liv. Därefter gick de tillbaka till regionerna runt Bogota och genomförde gerillans jordreform som successivt också legaliserades inför det enorma POLITISKA uttryck som den väpnade kampen hade medfört. Därför, om ni studerar jordegendomarna i Cundinamarca så finns det knappt några storgods med tusentals hektar med en ägare.

Allende en revolutionär socialist

11 sptember 2013: 40 år efter militärkuppen som störtade Salvador Allende och vänsterregeringen framför det återuppbyggda presidentpalatset. FOTO: DICK EMANUELSSON.

Allende var ingen ”demokratisk” socialist, Carina. Han var en revolutionär socialist och marxist. I Mexiko på Guadalajarauniversitetet den 2 december 1972 myntade han uttrycket: ”Att vara ung och inte revolutionär är en näst intill en biologisk motsägelse” [http://www.abacq.net/imagineria/discur5.htm].

Socialdemokratin när den vill vara lite mer än nyliberaler så brukar de tala om att de är ”demokratiska socialister”. Både du och jag vet från den tiden i början på 1970-talet att sossarna, för att göra skillnad mot oss, talade med det missbrukade ordet.

Allende tillhörde socialistpartiet och den historiska kärnan i den chilenska arbetarrörelsen utgjordes av socialistpartiet och kommunistpartiet och den alliansen blev också kärnan i Unidad Popular, som var en mer eller mindre ren vänsterregering, ett uttryck för den tidens politiska kamp och stämning i världen. Till skillnad mot den progressiva regering som det franska socialist- och kommunistpartiet bildade, jag tror det var 1974 i Frankrike, så var UP i Chile en mycket mer avancerad regering.

Hur man skulle kunna ha undvikit militärkuppen är bara hypotetiska formler. En sak står dock klar och den är at styrkeförhållandena inte var gynnsamma. Vid kommunalvalet i mars 1973 fick UP en stark röstframgång, att jämföra med Venezuela och valet den 30 juli som för många borgerliga historiker eller CNN-journalister blev en stor överraskning, både i Chile som i Venezuela.

Men redan på valdagen den 4 september 1970, då Allende vann presidentposten inledde Nixon, Kissinger och CIA konspirationerna och planerna på att störta Allende för han var just en revolutionär med utmärkta förbindelser med Fidel och Kuba, som öppnade och inledde förbindelser på alla plan med det socialistiska blocket och Sovjetunionen, ett farligt exempel för resten av Latinamerika som Nixon betraktade som USA:s bakgård och intressesfär. Chile överbefälhavare Rene Schneider redan den 22 oktober 1970 som en del i denna plan för att sabotera och konspirera med målet att störta Allende.

Vänsterrörelsen MIR, som stod utanför UP utgjorde aldrig något hot, men hundratals av deras medlemmar gav sina liv i den antifascistiska motståndskampen. Men flera av MIR:s äventyrliga aktioner INNAN statskuppen spelade som förevändningar för den intelligenta chilenska högerns politiska isolering av regeringen Allende.

Militärkuppen och den militära underrättelsetjänsten slog sönder folkregeringen och den vänster som fanns. Kommunistpartiet är den erkänt enda politiska kraften som med en hjältemodig politisk konsekvens byggde upp ett nationellt underjordiskt antifascistiskt arbete som för varje år, trots statsterrorn, växte.

Kommunistpartiet bildar folkmilisen FPMR

Efter militärregimens folkomröstning 1980 mellan pest eller kolera, en ny fascistisk författning som garanterade militären fortsatt kontroll av Chile, eller fortsatta militära dekret, som juntan hade regerat Chile med sedan militärkuppen 1973, menade kommunistpartiet att det inte existerade legala möjligheter att förvandla Chile till en borgerlig demokrati. Därför tog partiet initiativ till bildandet av FPMR, Patriotiska Fronten Manuel Rodriguez.




Men det handlade inte om en klassisk gerilla för topografin, med undantag för vissa regioner i södra Chile, ämnade sig inte för gerillakrigföring. Fronten satsade i stället på de platser där den sociala kampen och den politiska medvetenheten stod högt; städernas fattigområden.

Jag gjorde från 1980-1989 flera reportage i dessa ”poblaciones” i Santiago, Valparaiso, Lota, Coronel, Antofagasta, Concepcion, etc., och stridsberedskapen bland dessa människor, framför allt de unga, var imponerande. Milisen blev en hjälte i kampen mot diktaturen. Denna kombination av den politiska kampen och väpnade aktioner från stadsmilisen blev till slut ett hot mot regimen. De nationella protestdagarna i Chile som startade i mars 1983 med att Gruvarbetareförbundet gick i spetsen för några av de första öppna demonstrationerna mot diktaturen var enorma. De möttes av repression och karabinjärerna&militären tvingades att föra repressionen på folkets ”planhalva”, i de så kallade Poblaciones.

En ung kvinna i det stridbara bostadsområdet La Victoria sköts i benet av karabinjärerna i en protestdemonstration 1986. FOTO: DICK EMANUELSSON.


USA agerar för att isolera de revolutionära krafterna

USA-ambassaden kände att marken brände, framför allt efter bakhållet på Diktatorn den 7 september 1986, utfört av FPMR. De folkliga mobiliseringarna växte för varje månad och USA-ambassaden kallade på representanterna för kristdemokraterna, de olika socialistpartier som hade bildats efter splittringen av det historiska s-partiet, Radikalpartiet (sap i Chile), samt några andra mindre partier och personligheter deltog i mötena på ambassaden. Man kom överens om att överlämna dirigentpinnen till State Departement som gav Pinochet alternativet: ”om du inte överlämnar makten i civila händer nu, så svarar vi inte för vad som kommer hända i framtiden”.

Men det var det folkliga masstrycket, kombinerat med väpnade aktioner som möjliggjorde en visserligen ful ”transicion”, övergång till civilt styre men med den fascistiska konstitutionen som grund för det civila styret. Folkomröstningen 1989 hade inte kunnat sluta på ett annat sätt.



Bolivia, inget fredligt exempel

Folket i Bolivia reste sig mot "El
Gringo" och störtade regimen med en
enorm folkmobilisering.
Vänsterregeringen i Bolivia kom inte till makten via den ”fredliga vägen”, även om det inte var ett väpnat uppror som ledde till att Evo Morales kunde bli president. Evo Morales och hans parti MAS (Rörelsen för Socialism) blev, i likhet med många andra inom vänstern och fackföreningarna omkullsprungna av massorna när de med stenar och egentillverkade granatkastare störtade ”El Gringo”, Sanchez de Losada de ödesdigra hjältemodiga dagarna i oktober 2003. Priset var 80 döda och 500 skottskadade. Knappast en fredlig väg till den bolivianska socialismen, Carina.

Exemplen ovan visar en mångfasetterad latinamerikansk erfarenhet av hur den politiska kampen kan gestalta sig. Lås oss ta oss dessa till oss och använda dem som lärorika exempel men inte kalkera dem från en process till en annan. Varje process är på sitt sätt unik. Men låt ändå vara överens om att imperialismen alltid agerar mot varje progressiv demokratisk samhällsförändring.

Som någon sa: Revolutionen kan vara oblodig men kontrarevolutionen är det aldrig.



No hay comentarios:

Publicar un comentario