11 september 1973: ”Sverige bidrog till det ekonomiska sabotaget mot Chiles ekonomi pressat av USA”

miércoles, 17 de septiembre de 2025

”Kopparn är vår”, menade Salvador Allende och nationaliserade Chiles koppar från USA-bolagen Kennecott och Anaconda som hade fört ut miljoner dollar till sina aktieägare och betalat en skrattretande låg skatt till Chile.

 

Den militär-civila statskuppen i Chile 11 september 1973:

”Sverige bidrog till det ekonomiska sabotaget mot Chiles ekonomi pressat av USA”

Por Dick Emanuelsson

• År 1972 köpte flera svenska företag koppar av den chilenska staten.
• Kopparn kom från gruvor som hade varit i ägo av amerikanska gruvföretag som hade nationaliserats 1971.
• Men betalningen för kopparn till den chilenska staten uteblev, efter press från Vita Huset.
• Istället krävde USA att betalningen skulle gå till de nationaliserade gruvföretagen, Kennecott och Anacondas ägare.
• Sverige, pressat av Vita huset, valde att sätta in betalningen till överexekutorn (från 1982 Kronofogmyndigheten) och blev därmed medskyldig till USA:s ekonomiska sabotage och indirekt till militärkuppen den 11 september 1973.
• Det är en mörk sida från den svenska regeringens agerande från den tiden.

Vi är vana att läsa om legendariska svenskar som ambassadören för de dramatiska dagarna vid tiden för militärkuppen i Santiago de Chile, Harald Edelstam, döpt till Den Svarta Nejlikan. Med risk för sitt eget liv räddade han hundratals chilenare från en säker död.

Också de starka uttalandena från den svenska regeringens statsminister, Olof Palme, mördad den 28 februari 1986 av personer som misstänks ha stått i tjänst hos CIA, spindel i konspirationerna mot Chile, ett mord som fortfarande är ouppklarat. Palme var en hård kritiker av USA:s krig i olika delar av världen, som Vietnam och som var skoningslös i sin kritik av de ansvariga i statskuppen i Chile.

Artikelförfattaren talar i Järfällas Minnespark den 13 september 2025.
Video: https://vimeo.com/1119111936

 Sverige: I ECOMEMORIA PARK, president Salvador Allende och hyllningarna till offren den 11 september 1973

https://chile-dickema.blogspot.com/2025/09/suecia-en-el-parque-ecomemoria-se.html

Från Latinamerika anlände till Sverige många politiska flyktingar, särskilt efter de militära statskupperna 1973 i Chile och Uruguay och senare, den 24 mars 1976, i Argentina.

Men solidariteten med Chile började egentligen inte efter 11 september 1973, eller efter ”El Tanquetazo”, den 29 juni 1973, när Leonardo Henrichsen, kameraman för den svenske TV-reportern Jan Sandqvist som filmade sin egen död i direktsändning medan han filmade kuppförsöket framför presidentpalatset, La Moneda och försvarsdepartementet.

Egentligen började solidariteten med Chile efter Allendes seger i presidentvalet, 4 september 1970. ”För första gången i Latinamerika har en marxist vunnit ordförandeskapet”, sas det. Men en sak är att vinna ett val och en regering. En annan är att erövra den verkliga makten, vilket visade sig vara en mycket mer komplicerad uppgift. Den politiska medvetenheten växte liksom insikten om vilken gigantisk fiende som folken har i den amerikanska imperialismen.

Dramatiska sekvenser när Leonardo Henrichsen filmar sin egen död. Den sekvensen skakade den allmänna opinionen i Sverige.

Och jag ska ta ett exempel som inte har fått något större uppmärksamhet, men som illustrerar att även svenska mäktiga ekonomiska och politiska intressen var inblandade, rent objektivt, i statskuppen den 11 september.

• Oktober 1972: Gränges Essem, dotterbolag i Grängeskoncernen, en av de äldsta (1896) företagskoncerner i Sverige och en central aktör inom mineralsektorn som aluminium, järn och gruvor i olika delar av världen. Detta företag importerade den chilenska kopparn från de två nationaliserade USA-företagen Kennecott och Anaconda. Men med nationaliseringen komplicerades handeln, inte för Gränges utan för Chile.
  
  
• Betalningen från det svenska företaget till den chilenska staten på 700 000 kronor, cirka 70 tusen dollar, uteblev och deponerades i stället hos Överexekutorn i Sverige. Vita Huset pressade och hotade den svenska regeringen för att inte ha betalat de två USA-företagen, som inte längre verkade i Chile.
  
  
• I oktober 1972 var fyra fartyg med chilensk koppar på väg till Sverige med sammanlagt 4375 ton koppar, avsedd för att levereras till Gränges Essem, Elektrokoppar och Liljeholmen.
  
  
• Den 18/10 1972 interpellerade i riksdagen min gamle vän och partikamrat, läkaren och den av vietnameserna älskade John Takman (vpk). Han krävde en redogörelse för regeringens hållning till frågan om suveräna staters rätt till nationaliseringar med speciell tonvikt på Chiles nationalisering av de USA-baserade kopparbolagens tillgångar i Sverige. Denna anhållan bordlades på begäran av utrikesminister (s) Krister Wickman.
  
  
• Den 27:e oktober 1972 begärde Kennecott hos Västerås tingsrätt att en kopparlast från Chile till Gränges Essem, i samma stad skulle tas i beslag. Frågan avskrevs av domstolen, som ansåg att den kunde prövas först efter att fartygen anlöpt hamn.
  
  
• Den 8:e november 1972 anlöpte det sovjetiska fartyget Nikolaj Kirilenko Stockholms hamn med 415 ton chile-koppar, för ett värde av två miljoner kronor. Gränges betalade in pengarna för lasten till överexekutorn. 140 ton koppar lossades och sändes direkt till Gränges Essem i Västerås. Ytterligare ett fartyg, Johnson-rederiets ”Buenos Aires anlände till Sverige med koppar från det andra USA-företaget, Anaconda.

Grängeskoncernen, leverantör till den nazi-tyska industrin

I Wikipedia kan vi läsa om den skandalösa kommersen med Nazityskland:

”Under andra världskriget spelade Grängesbergsbolaget en avgörande roll i Sveriges export av järnmalm till Nazityskland. Mellan 1939 och 1944 utgjorde järnmalm i genomsnitt omkring 33 procent av värdet av Sveriges export till Tyskland, och ungefär 80 procent av denna järnmalm kom från Grängesbergsbolaget. Den tyska krigsindustrin var starkt beroende av den svenska järnmalmen för sin produktion av vapen och annan krigsmateriel”.

Och vi fortsätter:

”De handelsavtal som förhandlades fram med Nazityskland och Storbritannien säkerställde Sveriges neutralitet, naturligtvis ingen ”neutralitet”, för samtidigt tilläts fortsatt export av järnmalm och andra viktiga varor, som kullager från SKF”, helt oundgängliga för den tyska fascismens vapenindustri.

Salvador Allendes tal på
Santiagostadion i november 1970:

”Vi skall nationalisera monopolen, som lägger en kontroll över vår ekonomi i händerna på ett dussin familjer. Vi skall nationalisera kreditväsendet för att ställa det i folkets och den nationella utvecklingens tjänst. Vi skall avskaffa storgodset, som fortfarande dömer tusentals bönder till underkastelse och misär, och genomföra en reell jordreform. Vi skall till Chile återställa landets naturrikedomar, till folket återlämna de stora koppar-, järn-, kol- och salpetergruvorna”.

I mitten av oktober 1972 var alltså chilenska fartyg på väg till Sverige med koppar. I Frankrike hade Kennecott begärt embargo på den chilenska kopparn. Samma sak hände i Sverige. Samma sak skedde i januari 1973 i dåtida Västtyskland. Det ekonomiska sabotaget intensifierades!

Och i centrum stod ett av de pålitliga organen för imperialismen.

Världsbanken

Och i mitten av det ekonomiska kriget fanns det en av de mest pålitliga imperialismens organ; Världsbanken. När vi ser tillbaka, den 11 september ", måste vi också, inte för att upprepa det, titta på de olika skådespelarna och dra slutsatserna.

Presschefen/informationen från Världsbanken, som för höjden var svensk, Lars J. Lind, Sa han i en intervju till tidningen Göteborgs Sjöfarts & Handelstidning Den 18 september 1972 följande:

”Latinamerika bjuder på ett exempel på ett land som satsat på en utveckling enligt Världsbankens tankegångar, Chile.  MEN . . . den väg som president Allende valt för att snabbt nå sitt mål, har visat sig vara problemfylld. När Allende hade valts till makten sände Världsbanken en speciell emissarie till Chile för att diskutera vad banken kunde göra för att hjälpa landet på traven. Mottagandet blev emellertid kylslaget och några resultat uppnåddes aldrig. Chile står nu på randen till ekonomiskt kaos och Världsbanken har inställt alla betalningar dit på tidigare beviljade lån”

Världsbanken ställde in alla lån efter Allendes nationalisering av kopparn men omedelbart efter statskuppen, återupptogs de.

Efter att Allende kom till makten, presenterade den Allende-regeringen flera projekt för att få lån hos Världsbanken. Men Banken vägrade stödja ett enda av dessa utvecklingsprojekt. Att Chile inte fick några pengar från Världsbanken, berodde inte på att landet inte vill ha lån. Det berodde i stället på att Världsbanken var och är beroende av USA:s regering och av de stora företag som denna företräder.

USA framförde till Världsbanken, vid Allendes tillträde, att alla lån till Chile borde stoppas, om landet avsåg att nationalisera USA-företag. Chile fick senare besked från högt uppsatta tjänstemän inom Världsbanken att dess ekonomiska blockad till Chile berodde just på nationaliseringarna av kopparn.

Detsamma hände efter Revolutionen i Nicaragua. Där ställde Världsbanken in ALLA lån 1986 mitt under den värsta interventionen av USA av landet via USA:s "Contras", men återupptogs när högeroppositionen vann valet 1990.

Svensk solidaritet

Jag arbetade som plåtslagare mellan åren 1967–1984, bland annat på Eriksbergs varv i Göteborg och på varvet i Uddevalla.

När militärkuppen var ett faktum i Chile befann vi oss mitt i en valrörelse i Sverige. Denna kulminerade tre dagar efter den fascistiska kuppen i Chile. På varvet i Uddevalla, där jag arbetade vid den tidpunkten, var den politiska konfrontationen mellan socialdemokraterna och oss kommunister hårda. Bägge partier gick framåt i valet och socialdemokratin bildade, under ledning av Olof Palme, en ny socialdemokratisk regering.

Och trots den hårda kampen om varvsarbetarnas röster, förenades vi, i egenskap av arbetare som tillhörde samma sociala klass i vår solidaritet med våra klassbröder i Chile som samtidigt greps, torterades, ”försvann” eller helt sonika avrättades av den civila-militära fascistjunta som med USA:s överinseende och stöd hade tagit makten.

Vår landsman HARALD EDELSTAM framstod som en hjälte, och vi var stolta över den man som senare kom att beskrivas som ambassadören i filmen ”Den Svarta Nejlikan”.

 

2014: De vuelta al astillero de Eriksberg, I Göteborg, hemstaden för den unga arbetaren som arbetade där 1968-69 tillsammans med 4 000 arbetare. Idag är ett område i den övre klassen i den andra staden i Sverige.

På det första mötet som vår verkstadsklubb, med 2500 medlemmar höll efter valet den 16 september 1973, beslöts enhälligt att en timlön från varje arbetare skulle dras via företaget från lönen och skänkas för en återuppbyggnad i exil av den chilenska landsorganisationen CUT. CUT var ett av de första skottmålen för diktaturen att krossa. Det var ett vackert bevis på att den proletära internationalismen i allra högsta grad var levande, på den andra sidan planeten.

Jag började arbeta i slutet av 1973 på varvet av Finnboda Varf, belägen i hamnen i Stockholm. Den 11 september 1974, som sammanföll med ett unionsmöte med 700 dotterbolag, gjorde vi "en minut av tystnad för vår chilenska kollega fallit den 11 september 1973", när vi träffades den eftermiddagen.

 

Minnesparken i Järfälla

Här i Järfälla existerade en FNL-grupp, det vill säga en solidaritetskommitté för Vietnam. Men den efterträddes av en Chilekommitté efter militärkuppen och Vietnams seger. Vi samlade in tonvis med kläder. Vi sålde Chile-Bulletinen precis som Vietnambulletinen hade sålts innan.

Och jag tror att vi på något sätt, tillsammans med de hundratals politiska flyktingar som anlände från Chile och bosatte sig i kommunen, lade grunden till vissheten hos breda delar av befolkningen i kommunen, möjliggjorde tillblivelsen av denna vackra park, där minnet, via minnesplaketter från tio av offren för diktaturen återfinns, kunde skapas.

Parken Ekomemoria, en Jarfälla/Estocolmo.

De tre tyskarna tänker skapa "Pinochet V2"

När nu extremhögern i Chile vädrar morgonluft med tre fascistoida representanter, är det lika viktigt att det chilenska folket gör som varvsarbetarna gjorde på det där fackmötet i oktober 1973, förenas för att stoppa Pinochets arvtagare, anno 2025.

Låt inte historien upprepas med en av "De tre tyskarna "!
FOTO: DICK EMANUELSSON (9 september 1983).

En folklig kandidat som in på märg och ben vet hur det är att växa upp under fattiga förhållanden och som vet att bara studier, hårt arbete och organisering i kampen, är det som gäller. Inget ges gratis.

Därför ser vi ett ljus i presidentkandidaten Jeanette Jara för att förhindra att fascismens krafter inte kommer tillbaka och att ett Nytt Chile kan växa fram, ett Chile som bara kan skapas via den folkliga mobiliseringen så som Allende lyckades i valkampanjen 1970.

(Fragment av artikelförfattarens tal vid mötet den 13 september 2025 i Minnesparken i Järfälla).

______________________________________________

CHILE: “De Fegas Pakt” som bröts efter 30 år

Ett år efter att Carmen Gloria Quintana överlevt medan Rodrigo Rojas dödades i attentatet den 2 juli 1986 framträdde hon på en presskonferens och berättade om hur den chilenska fascismen mördade sina egna medborgare, i synnerhet de unga som för varje protestdag i ett allt större antal reste sig mot militärdiktaturen. På den infällda bilden Carmen innan hon förvandlades till en brinnande fackla med 65-procentiga brännskador.

CHILE:

“De Fegas Pakt” som bröts efter 30 år

Av Dick och Miriam Emanuelsson

SANTIAGO DE CHILE / En av de händelser som mest har etsat sig fast i hjärnbalken är händelserna på morgonen den 2 juli 1986. Jag [D.E.] anlände i december samma år till platsen där Gloria Quintana, 18, hade brännskadats svårt medan Rodrigo Rojas, 19, hade bränts ihjäl av en armépatrull. All militär och polisiär personal hade den dagen fått order från diktatorn Augusto Pinochet att slå ned alla protester. Spänningen var total och i hela Chile talades det allt mer om uppror mot militärdiktaturen. 1986 skulle bli ”Avgörandets År”!

Sedan september 1983, samma år som de Nationella Protestdagarna hade inletts i mars opererade den urbana gerillamilis som kommunistpartiet hade tagit initiativ till och som den 7 september 1986 slog till mot diktatorn. Denne var på hemfärd från sitt sommarresidens med sin bepansrade karavan och 25 säkerhetsagenter. Bazukagranaten som skulle spränga diktatorns bil i fragment blev i stället en rikoschett. Bara handen på Pinochet skadades. Fem av säkerhetsagenterna dödades av gerillakommandot från FPMR, den Patriotiska Fronten Manuel Rodriguez.

Det var det brutala mordet två månader tidigare på Rodrigo Rojas och brännskadorna på Gloria Quintana som kanske övertygade en majoritet av befolkningen att Pinochet inte frivilligt skulle lämna över makten. Fram tills bakhållet mot Pinochet hade USA-ambassaden gett diktatorn sitt tysta stöd. Därför deltog allt större delar av befolkningen i de nationella protestdagarna mot militärregimen. För varje protestdag radikaliserades händelseutvecklingen medan den revolutionära vänstern, med kommunistpartiet i spetsen blev allt mer tongivande. Diktaturen slog tillbaka med en fruktansvärd repression. Under de månatliga protestdagarna dödades dussintals chilenare som protesterade eller som mördades av hemliga kommandon i sina hem.

– Det var inte brist på folk utan brist på vapen.

Det säger Cesar Quiroz, en före detta “officer” i FPMR-milisen till Flamman i en kommentar för att beskriva stämningen under de sista åren av diktaturen och hur ungdomen i stort antal ville ansluta sig till milisen i fattigområdena, oftast utan vapen som det var brist på. Överallt på väggarna i dessa områden syntes muralmålningarna som hyllade milisens kamp mot diktaturen.

En hyllningsaffisch till den Patriotiska Fronten Manuel Rodrigugez på 40-årsdagen av den militära statskuppen 1973.

USA-ambassaden fick i uppdrag av det amerikanska utrikesdepartementet att hitta en lösning som skulle tillfredsställa USA:s politiska och strategiska intressen i regionen samt att isolera kommunistpartiet och vänstern. Efter bakhållet på Pinochet bjöd ambassaden in kristdemokrater, socialister och socialdemokrater. Ett par år senare, den 5 oktober 1988, efter att ha förlorat en folkomröstning om militärdiktatur eller civilt styre, insåg Pinochet att tiden hade runnit ut för honom och de civila kunde bilda regering efter det första valet sedan mars 1973.

Valformeln formaliserades den 30 juli 1989. Kommunistpartiet, som hade betalat ett oerhört högt pris i människoliv i kampen mot diktaturen exkluderades effektivt i den vallag som den borgerliga och socialdemokratiska koalitionen kom överens om med diktaturen.

Tortyr och exil

Det var till denna politiska häxkittel som Rodrigo Rojas skulle anlända till i slutet av maj 1986. Hans iver för att delta i kampen för att störta diktaturen kände inga gränser, säger han mor, Veronica de Negri, 76, när vi slår oss ned i ett av rummen på det chilenska kommunistpartiet i centrala Santiago.

Hon deltog i det underjordiska arbetet inom partiet och greps 1976 av enheter ur den chilenska marinen tillsammans med andra partimedlemmar.

– Jag torterades, våldtogs, inte bara av män utan även av råttor, tillägger hon med bitterhet i rösten när hon beskriver den mest avskyvärda formen av hur en människa, och i det här fallet en kvinna, kan skändas av ett djur.

Veronica de Negri.

FOTO MIRIAM EMANUELSSON.

Hon överlämnades därefter till arméns militära underrättelsetjänst Dina och förflyttades till de beryktade tortyrcentren Tres och Cuatro Alamos i Santiago.

Hon hade trots allt tur, säger hon, att hon inte avrättades eller ”försvann”, vilket var mycket vanligt dessa år då ”Operation Condor” nådde sin kulmen i Argentina, Chile, Uruguay, Paraguay, Brasilien och Bolivia, styrda av militärjuntor.

– Den 15 april 1977 frigavs jag och flögs till USA där jag levt i exil sedan dess. Rodrigo hade strax innan jag greps flugit till sin mormor i Canada som blev hans exil tills 1977 då vi förenades i USA. I skolan sa lärarinnan att “USA är en demokrati”. Rodrigo reste sig och sa ”Nej, det är det inte för USA förstörde demokratin i Chile och installerade en diktatur”!

I USA, kort tid innan Rodrigo avreste till Chile för att ansluta sig till kampen mot diktaturen.

Video-Veronica de Negri (spanska):

https://vimeo.com/975740605

Rodrigo härbärgerades hos sin farfar, som politiskt stod till höger medan hans fru var fascist och Pinochetanhängare.

– Men Rodrigo avgudade sin farfar och vice versa.

Att landa i ett totalt militariserat samhälle som det chilenska blev en chock. Men det blev även en politisk skola för den 19-årige ynglingen som ville dokumentera allt som hände, trots varningarna från hans kamrater att akta sig med kameran. ”För hela min familj tillhörde det organiserade motståndet”, säger Veronica med stolthet i rösten.

– Jag ringde honom två dagar innan den 2 juli och med lågmäld röst sa han; ”Vero, nu förstår jag dig”!

Hon blir tyst vid minnet för det var den sista gången de talades vid.

– Han hade blivit medlem i ungkommunisterna och ville ansluta sig till ”Fronten” (FPMR). Om han verkligen anslöt sig, det vet jag inte, men det var hans önskan. Och jag skulle inte hindra honom. . .

Den chilenska militärjuntan i september 1983, tio år efter militärkuppen. Kyrkogårdslugnet hade avlösts av en bred folklig antifascistisk kamp som i de månatliga nationella protestdagarna uttrycktes i form av resande av barrikader i fattigområdena. Det var vid en sådan som Carmen Gloria och Rodrigo greps av arméptrullen som hade diktatorns order om att med alla medel slå ned protesterna. FOTO: DICK EMANUELSSON.

Den 2 juli 1986 var som många mornar i juli i Santiago grådisig, fuktig och kall. Trots sin ungdom var Rodrigo redan en professionell fotograf som inlett sin grafiska bana i mörkrummen hos en äldre fotograf i USA. Rodrigo och Gloria samlades på en av gatorna i det proletära bostadsområdet Los Nogales i kommunen Estación Central, i centrala Santiago. Människorna började samla material för att resa en barrikad som under alla nationella protestdagar mot diktaturen.

Tre armépatruller cirkulerade i närheten. Bland dessa fanns tre civila agenter från arméns militära underrättelsetjänst, direkt underställda Pinochet, säger Veronica.

– Vi samlades några grannar, Rodrigo och två andra ungdomar som jag inte kände. De hade gummidäck som skulle antändas för att spärra av trafiken på en viktig gata (Avenida General Velazquez) och de bad oss om hjälp och vi gav dem ett handtag, sa Gloria Quintana i sitt första vittnesmål efter att ha återhämtat sig från sina brännskador.

När armépatrullen dök upp sprang alla var och en åt sitt håll men Gloria och Rodrigo omringades och Rodrigo slogs till marken. Enligt den officiella versionen från Santiagos arméchef, som citerades av Pinochet i ett tevetal, hade de bägge ungdomarna brandbomber på sig som ”olyckligtvis antändes” vilket åsamkade de bägge svåra brännskador och i Rodrigos fall döden, tillade diktatorn med sin sträva pipiga röst.

Så här rekonstruerades hur armépatrullen dök och grep och brände de två ungdomarna..

De två konfronteras med militärerna.

Rodrigo är nerslagen.

”De Fegas Pakt” bryts

I denna version förvandlas dessa två universitetsstuderande också till presumtiva ”terrorister”. Det var en officiell version som den militära ledningen tvingade på de militärer som var närvarande den 2 juli 1986 i händelse av att de längre fram skulle drabbas av samvetskval. En av dessa var den bara 18-årige värnpliktige Fernando Guzman.

Fernando Guzman.

– Det är en fullständig lögn och ett påhitt från armén för att rättfärdiga vad som hände, sa Guzman i juli 2015.

Hans uttalande slog ned som en bomb bland tusentals militärer och andra som ingått ”Tystnadspakten” under och åren efter militärkuppen 1973. Guzman uppgav till pressen att två veckor efter det grymma mordet hade soldaterna fått precisa instruktioner över vad de skulle uppge. De mordhotades av sina överordnade.

– I utbyte mot vår tystnad gav armén oss permission och pengar för att vi skulle stå fast vid vår lögn och förbli tysta livet ut, sa Guzman.

Han pekade ut armélöjtnanten Julio Castañer, som vid tillfället var en av de tre civilklädda agenterna i svart jacka. Denne beordrade en soldat att dränka in Gloria och Rodrigo med bensin.

Armélöjtnanten Julio Castañer.

– Kvinnan (Gloria) dränktes in från huvud ner till fötterna medan mannen (Rodrigo) fick (bensinen) på ryggen eftersom han låg med ansiktet mot marken. Castañer rörde provokativt med en tändare kring de bägge och förolämpade dem. De antändes nästan omedelbart. Flickan sprang brinnande mot gatan General Velásquez. Några värnpliktiga sprang i kapp henne och släckte elden med filtar. De rök fortfarande om de bägge där de låg på marken. Jag hörde löjtnant Castañer säga till armépatrullens chef Pedro Fernandez att ”det bästa vore att döda dem. Men eftersom jag är katolik gör jag det inte”!

Men Gloria och Rodrigo var mer döda än levande och i ett medvetslöst tillstånd. De kastades upp på flaket till en av armépatrullens bilar och lämpades av på en enslig plats i utkanten av Santiago. Gloria vaknade upp och lyckades få hjälp av personer som kallade på ambulans.

Löjtnant Castañer befordrades till överste och befälhavare för ett Dragonregemente. Därefter kröntes hans militära karriär med en utnämning som Stabschef  för det Gemensamma Militära Södra Kommandot med säte i staden Punta Arenas, längst ner i södra Chile i Eldslandet. Han föreläste ofta på universiteten.

Efter att Fernando Guzman bröt, vad han själv kallar för ”De Fegas Pakt” beslöt ministern för appellationsdomstolen i Santiago, Mario Carroza, som är ansvarig för undersökningarna i fallet Gloria och Rodrigo att utlysa en arresteringsorder mot Castañer och sex andra militärer som deltog i mordet på Rodrigo Rojas och Gloria Quintana.

Castañer förklarade sig oskyldig och uppgav att han till och med beordrade armépatrullen att släppa Gloria och Rodrigo den ödesdigra dagen i juli 1986.

– De värnpliktiga anlände med bildäcken och Franco Rivas (en värnpliktig) med bensindunken och då inträffade olyckan, sa en skakad före detta överste Castañer som var nära bli lynchad vid gripandet.

Ingen i Chile tror i dag på Castañers uttalande och Fernando Guzman säger att det är en skamlös lögn. Pinochets civile specialagent den 2 juli 1986 erkände att han borde ha gett order om att föra de bägge ungdomarna till ett sjukhus. Men han saknade mod, sa han. Inför vem?

Den då 1986 värnpliktige Franco Rivas bröt i augusti 2015 också ”Tysthetspakten” efter att han gripits och bekräftade Guzmans version och tillade:

– De (militärledningen) anlitade de dyraste advokaterna i landet som satte ihop en trovärdig berättelse. De underströk hela tiden: ”Ni har familjer. . . skydda dem”! Det var som en hjärntvätt.

En muralmålning som en hyllning

till Rodrigo.

”Bränd fläsksvål”

När jag [D.E.] i december 1986 anlände till platsen för mordet på Rodrigo och attentatet mot Gloria hade fascisterna skrivit med breda penseldrag och svart färg: ”Här luktar det bränd fläsksvål”. Det uttryckte ett hat och en sadistisk omänsklighet som är svår att rent mentalt begripa. Men händelsen visar att Castañer representerade en politisk och ekonomisk modell som var beredd att mörda sina unga i sina bästa år för att markera diktaturens makt.

– De framställde oss som terrorister, sa Carmen Gloria Quintana i en kommentar efter att Fernando Guzman hade lagt korten på bordet och brutit Tysthetspakten och fortsatte:

– Jag vet att armén fortfarande ligger på mycket information som de inte har presenterat. De har en skuld till oss.

Innan och efter.

Carmen Glorias liv förändrades dramatiskt efter militärernas attentat mot de två ungdomarna. Hon reste runt i världen och var ett bokstavligt överlevande vittne för den grymhet som den chilenska fascismen och deras lokala lakejer och USA representerade och representerar. Carmen Gloria utbildade sig till psykolog. 

Veronica de Negri landade i Santiago den 4 juli 1986. Rodrigo hade två dagar kvar i livet. Hon hävdar att Pinochet hade gett order om att inte ge vård till Rodrigo på Centralklinikens (Posta Central) akut. Blodbanken, apoteket och laboratoriet stängdes för Rodrigo.

Chefen för den stora Centralkliniken var ingen annan än läkaren Michel Bachelet, i dag president i Chile. Men då, tillhörde hon den väpnade gerillamilisen FPMR, en då väl bevarad hemlighet. Hon satte klackarna i golvet för att markera inför dem som ville ”röva bort” Rodrigos kropp som bevismaterial att här bestämde hon.

– Hon agerade också för att Carmen skulle föras över till ett sjukhus med bättre kapacitet än vad Centralakuten med alla sina brister inte kunde ge. En specialistläkare i Massachusetts i USA gjorde en diagnos av Carmen Glorias situation och rekommenderade speciella åtgärder. Och det räddade henne.

Träffades återigen, Carmen Gloria och Chiles president Michel Bachelet, 30 juli 2015 efter att Fernando Guzman brutit "Den Tysta Pakten". Bachelet var chef för den centrala läkarakuten i Santiago de Chile när Carmen Gloria rullades in på bår med 65-procentiga brännskador den 2 juli 1986.

Rodrigos mor har under alla dessa år inte vilat ett ögonblick, men mött ett kompakt motstånd mot att skapa en reell rättvisa. Fernando Guzmans bekännelse bekräftade den gamla devisen om att Sanningen kommer förr eller senare fram.

– Som mor till Rodrigo har jag sökt stöd och hjälp för att mördarna av min son en gång för alla ska rannsakas. För det handlar inte bara om min son, som jag en gång förlöste, för fallet Rodrigo är emblematiskt för hela Chile. För bara om det skapas rättvisa kan såren läkas och försoning till slut skapas i Chile. Mitt liv tog slut den dagen då de mördade min son, men jag kommer inte att släppa taget förrän rättvisa har skapats för Rodrigo!

 Den då 18-årige värnpliktige Fernando Guzman träffade 2015 Veronica de Negri och bad om förlåtelse för sitt deltagande 2 juli 1986 då Rodrigo Rojas de Negri mördades av arméptarullen.

Rodrigos vapen var hans kamera. En av hundratals hyllningar till den unge fotografen.

 Begravning av Rodrigo formades till en kraftfull protest mot militärdiktaturen.

Veronica de Negri vid begravningen av sin son, Rodrigo. I över 30 år har hon kämpat för rättvisa och straff för mördarna.

CARMEN GLORIA QUINTANA

Den undersköna söta 18-åringen med sina indianska ögondrag fick hela sitt ansikte och kropp deformerat av de 65-procentiga brännskadorna. Hon svävade mellan liv och död i flera veckor. Men hon överlevde som av ett mirakel och lyckades, med hjälp av den enorma internationella solidaritet som växte fram efter den 2 juli 1986 att flyga till Canada där hon genomgick en rad operationer och hudtransplantationer.

Hon reste runt i världen och kom bland annat till Sverige och gav sitt vittnesmål över en barbarisk regim som kom till på stöd av USA och Pentagon och som aldrig hade kunnat överleva utan stödet från Washington. Hon utbildade sig till psykolog.

Dick E.

Trettio år av straffrihet

Militärjuntan tvingades formellt utse domaren Alberto Echavarría Lorca för att utreda händelserna den 2 juli 1986. Redan den 23 juli bekräftade han den militära versionen. Militärerna förklarades oskyldiga och friades.

• Den 3 januari 1991, första året av civilt styre tvingades militärtribunalen att återuppta fallet och dömde armépatrullens chef Pedro Fernandez Dittus skyldig för ”vårdslöshet” och för att ha vägrat Rodrigo läkarhjälp. Den militära domstolen friade honom från allt ansvar i anklagelserna i fallet med Carmen Gloria.
  
•  1992, efter att den civila regeringen hade tillträtt ville Veronica de Negri stämma Pinochet för mordet på sin son men statens advokat förklarade att ”fallet är nedlagt”.
  
• Trots det och på grund av den starka opinionen i och utanför Chile, bland annat hade tre vittnen tvingats fly utomlands dömde Chiles Högsta Domstol 1993 Fernandez Dittus till 600 dagars fängelse som ansvarig för brännskadorna som orsakade Rodrigos dödsfall och de 65-procentiga brännskadorna på Carmen Gloria.
  
• I oktober 2000 dömde en domstol staten att betala motsvarande 500.000 dollar i skadestånd till Carmen Gloria.
  
• I juli 2015, efter att den värnpliktige Fernando Guzman brutit “Tysthetspakten” och anklagat löjtnant Castañer som den civile agenten skyldig till mordbränningen av de två ungdomarna, beslöt apellationsdomaren Mario Carroza att utfärda en arresteringsorder på sju militärer som utpekades som delaktiga i fallet.
  
• Den 14 oktober 2016 avslutade Carroza processen med att ta in nya bevis. Nu återstår bara domstolens bearbetning av det nya beviusmaterialet och en slutlig dom i fallet med Carmen Gloria och Rodrigo.

Dick Emanuelsson

En ung man som slagits till

marken av karabinjärerna under

en nationell protestdag 1983.

FOTO: DICK EMANUELSSON

DRAMATISKA MR-SIFFROR:

I Chile har flera statliga utredningskommissioner tillsatts som har utrett militärdiktaturens brott mot de mänskliga rättigheterna. Flera av dem har starkt kritiserats av för att inte ha gått till botten med det verkliga antalet offer.

Rettigkommissionen fastslog 1991 att 2.279 personer hade försvunnit respektive avrättats av de militära säkerhetsstyrkorna under militärdiktaturen.

Valechkommissionen gick vidare och lade fram en rapport 2004 som talade om 28.459 fall av avrättningar, försvinnanden, tortyr och utomrättsliga gripanden. Den siffran ökade 2011 till totalt 40.000 fall.

D.E.

Así se planeó y ejecutó la emboscada contra el dictador Pinochet en septiembre de 1986:

Video: https://vimeo.com/980422898