”Tystnad är Styrka”!
Chile: En tysk nazistenklav vid foten av Anderna i tjänst hos
militärdiktaturen Pinochet
AV DICK EMANUELSSON
·
Den nye tyskättade presidenten i Chile, tillika son
till en tysk nazist från kriget, vill inte gå till botten med brotten på den
före detta tyska bosättningen och nazistenklaven, `Colonia Dignidad´, belägen
vid det paradisliknande området vid foten av de mäktiga Anderna i södra Chile.
·
Där utsattes de politiska fångarna som greps under och
efter militärkuppen den 11 september 1973 för tortyr, avrättades, grävdes ner
för att 4-5 år senare grävas upp igen på order av diktatorn och fragmenteras
till oigenkännlighet för att därefter kastas i floden eller havet och försvinna
för alltid.
·
Vi har besökt platsen, pratat med offrens anhöriga och
några av de tyskar som var barn när de 1958 anlände till Chile. Eller chilenska
barn som antingen överlämnades till enklaven av fattiga chilenska bondefamiljer
eller som förklarades dödfödda vid födseln på sjukhuset och blev ”nazistbosättningens
barn”.
·
De stod bokstavligen under ett befäl av Paul
Schäfer, en tysk nazist från kriget och dessutom pedofil. Han höll ett
skräckregemente där mottot för de separerade familjerna, man och hustru, flicka
som pojke var; ”Tystnad är Styrka”!
·
Tjugosex fall av pedofili väcktes mot Schäfer som, när
det hela började att rämna i mitten av 1990-talet, 1997 valde att gå under
jorden och bege sig till Argentina. 2005 greps han och utlämnades till Chile.
År 2006 dömdes han till 33 års fängelse och 2010 avled han, och tog med sig
många av hemligheterna i graven.
När jag står och videofilmar säger en kvinna bakom min rygg något
på tyska som jag uppfattar som en fråga; ”Deutsch?”?
Och jag svarar på min absolut minimala tyska, fragment från
de två sista åren på realskolan i mitten av 1960-talet [¡SIC!];
”Ich bin ein Schweden”, jag är svensk.
– Schwedisch? Privat? undrar hon.
– `Auch journalist´, även journalist, säger jag, nästan
stolt av vad som återstår av mitt tyska ordförråd.
Jag frågar henne om hon talar spanska.
– Si, un poco, jo, lite, svarar hon.
Jag frågar henne om hon föddes på Colonia Dignidad,
men hon svarar nej.
– Jag anlände 1958 när jag var 2,5 år, säger hon och pekar
på ett foto på väggen där hennes mor håller henne i handen i det som var
potatislagret. Det var dit militärdiktaturens politiska fångar fördes och
torterades efter militärkuppen 1973.
I dag är det förvandlat till ett mindre museum över
enklavens historia, men med en tidvis märklig historiebeskrivning över varför
människorna i Nazitysklands östra delar flydde under den annalkande Röda Arméns
offensiv mot Berlin i krigets slutskede. Som om befrielsen från Hitlerfascismen
var en större fara än Adolf Hitler. Varför denna försvarsattityd mot historiens
dom mot den tyska Hitlerfascismens politiska och militära nederlag? tänker jag
när jag ser texten under fotografierna.
– Berätta för oss om vad Ni minns av enklavens historia och
er uppväxt, ber jag henne.
– Jag kan inte, säger hon med en viskande röst och hänvisar
till ett tyskt par som kommit från hemlandet, som Ericka Tymm inte minns, för
hon och hennes tyska kamrater har aldrig besökt Tyskland och lämnat enklaven i
södra Chile under sina 68 år.
Paret står lite längre bort och tittar åt vårt håll med en
märklig uppsyn. Få av de tyska bosättarna, om ens någon som finns kvar, vill
tala, än mindre med en utländsk reporter.
VÄGEN TILL COLONIA DIGNIDAD, i dag omdöpt till Villa Baviera
är en underbar upplevelse av naturen i denna del av Chile. Platsen som hade
valts ut med omsorg representerade det som den nazistiska organisationens
ledare hade sett som ett villkor för att där etablera enklaven, en fortsättning
i miniformat av den tyska nazismen. Efter 11 september 1973 kom den att förenas
och bli en strategisk allierad till den chilenska militärjuntan.
Enligt den chilenska sanningskommissionens Rettig-rapporten
[1], beräknas att mer
än 3200 personer avrättades eller ”försvann” under militärkuppen den 11
september 1973. Av dessa är cirka 1469 personer officiellt erkända som ”försvunna”
– personer som arresterades och vars öde aldrig klargjordes av regimen. År 2023
hade endast en liten del av kvarlevorna av de försvunna, 307 personer, hittats
och identifierats.
Den unga lärarinnan Maria Elena,
22 [2]
och hennes bror, fabriksarbetaren Hernan
Galo, 25 [3] arresterades den 15
augusti 1974 i ett hus i huvudstaden Santiago de Chile tillsammans med tre
andra medlemmar av den Revolutionära Vänsterrörelsen, MIR [4]. De valde att inte gå i exil, utan fortsätta den
underjordiska kampen mot den militärjunta som hade tagit makten den 11
september året innan i en blodig statskupp. Presidentpalatset bombades och president
Salvador Allende stred till sista andetaget med en kpist som Kubas Fidel Castro
hade skänkt Allende. Fidel var, efter tre veckors besök i Chile orolig över den
latenta faran för en fascistisk statskupp med USA som arkitekt. ”Den
fredliga vägen till socialismen”, var mer komplicerad än att bara gå till
valurnorna, processen måste också försvaras och i Latinamerika hade många
progressiva försök dränkts i blod, alltid med uppbackning eller direkt
intervention av USA.
JUANA GONZÁLEZ INOSTROZA var syster till
Maria Elena och Hernan Galo, vars fall, liksom den stora majoriteten av de
försvunna, aldrig har uppklarats. Men flera ledtrådar, vittnen och rapporter ger
oss anledning att tro, att deras liv ändades på en plats som heter Colonia
Dignidad.
Det var en bosättning bestående av 126 tyska nybyggare som
hade anlänt redan 1958. 1961 som legaliserades bosättningen. Utåt var det en
form av ”välgörenhetsrörelse”. Men i själva verket var det en sekt med internationella
politiska och starka ekonomiska förbindelser av och med fascistiska tyskar som
närde drömmen om det Tredje Rikets återkomst. Sekten leddes av en före detta
nazist och sjukvårdare i den tyska besegrade armén, som även var pedofil.
Paul Schäfer förvandlade det 13 700 hektar stora naturparadiset
vid foten av Anderna till ett fång-, tortyr- och exekutionscenter under de
första åren av militärkuppen. Det var en hermetisk instängd plats där
människorna förvandlades till icke tänkande robotar och slavarbetare. De
arbetade från tidiga morgonen till sena eftermiddagen. Paul Schäfer såg sig själv
som en slags religiös politisk ledare, en ledare till vilken han själv hade
svurit trohet till under sin tid i den tyska naziarmén.
Tre tortyrcenter
– Det finns vittnesmål och register, bland annat på det
stora Minnesmuseet, Museo de Memoria, i
Santiago [5]
som registrerar hur mina syskon först fördes till häkten och
tortyrcenter, som det ökända Londres 38, Tres Alamos och Cuatro Alamos
i Santiago. Därifrån, enligt uppgift, transporterades de till polisstationen i staden
Parral, fyra timmar söder om Santiago. Där slutar spåren. Men allt tyder på att
de transporterades vidare till Colonia Dignidad, mindre än en
timma från Parral, där de torterades, avrättades, begravdes och grävdes upp
1978, liksom så många andra offer!
Juana säger detta, synbart rörd, när vi står bredvid bron
över floden Perquilauquén. Där finns en liten minnessten vid sidan av
vägen som berättar vad som hände vid floden. Minnesstenen invigdes den 29 mars
2014, tack vare det ihärdiga arbetet från Föreningen för anhöriga till de
frihetsberövade och försvunna i städerna Talca och Parral i Maule-regionen.
– Minnesstenen är till minne av och en hyllning till offren som
avrättades i Colonia Dignidad som 1991, ett år efter att diktaturen hade
förlorat folkomröstningen om dess fortsatta militärstyre eller övergång till
civilt styre. Då bytte Paul Schäfer namn på enklaven till Villa Baviera.
Men sina grymma ”ränder” kan de aldrig tvätta bort, säger Juana med bitterhet i
rösten.
Femton kremerade lantarbetare
I oktober 1973, en månad efter militärkuppen, arresterades
femton lantarbetare som därefter avrättades. De kremerades sedan i hemlighet i
gamla kalkugnar i den lilla kommunen Lonquén, i kommunen Isla de Maipo, drygt
55 kilometer söder om huvudstaden Santiago de Chile.
Den 30 november 1978 hittade en bonde kvarlevorna av dessa
15 försvunna bönder i ugnarna. Han begav sig till den katolska kyrkans
människorättscenter, ”Vicaría de Solidaridad”, i centrala Santiago. Inför
prelaterna uppgav han att han hittat mänskliga kvarlevor i några ugnar vid
kalkgruvan i Lonquen [6].
Mördarna gjorde en felkalkyl i tron att kropparna skulle ha förintats
i kalkugnarna. Det är sant att bränd kalk (kalciumoxid) och släckt kalk
(kalciumhydroxid), kan användas för att påskynda nedbrytningen av mjukdelar i
en kropp, men det förintar inte den fullständiga förbränningen av kroppen,
skelettet förblir intakt.
”Operation returnera teveapparaterna”!
Händelsen blev en stor internationell nyhet och skandal. En
av den fascistiska militärdiktaturens makabra metoder att ”göra sig av med” den
tidigare vänsterregeringens och den revolutionära vänsterns anhängare,
blottlades inför häpna och skakade människor i Chile och i världen. Diktatorn
själv begrep att det gällde att handla snabbt och gav order till alla
regementen i landet: ”OPERACIÓN RETIRO de TELIVISORES”! ”Operation, returnera
Teveapparaterna”! Operationen innebar att gräva upp tusentals offer från massgravarna
och fysiskt förinta kropparna. Offren för militärdiktaturen reducerades och kremerades,
vilket kräver speciella metoder.
– Och härifrån, pekar Juana mot bron, kastades kvarlevorna
av mina två syskon och andra från Colonia Dignidad i floden. Det är därför minnesstenen
placerades bredvid floden som en hyllning till alla offer som först sköts,
begravdes och sedan grävdes upp i Colonia Dignidad, fragmenterades och
resterna kastades i floden.
Det tyska ”vittnet”
Willi Ferdinand Malessa
Boll var en av tyskarna som
hade anlänt 1961 till enklaven. I maj 2023, 50 år efter militärkuppen
framträdde han i rättegången och simulerade om
att hans roll, i fallet med de avrättade, endast var ”vittnets”. Det menar
advokat Mariela Santana, som representerar offrens anhöriga. Malessa fick ersättning av den tyska staten och
framträdde till och med i en Netflixserie om nazienklaven. I själva verket var
Malessa Paul Schäfers livvakt och en av de närmaste till nazipedofilen.
Han pekade 2017 ut en av tio platser där cirka 100 offer hade
begravts. Tillsammans med domaren Mario Carroza, två antropologer och
flera poliser begav de sig till ett område som heter Chenco, 12 km från enklaven.
Där, bland skogar och kullar, pekade han ut en cirkel med en diameter på 50
meter.
Angående arbetet med att gräva upp kropparna berättade
Malessa att de funna kvarlevorna först placerades i en hink och sedan
överfördes i säckar till en lastbil. Det var vita säckar där tyskarna
förpackade urea (karbamid). Därifrån fördes de till ”en gömd plats, bland buskar
och mullbärsträd, för att förbrännas”.
Grävde upp 30 kroppar
Några dagar senare återvände tyskarna till kremeringsplatsen
med krattor för att identifiera eventuella kvarvarande benfragment. De sista
fragmenten kastades i floden Perquilauquén, vilket Malessa berättade i
dokumentären om Colonia Dignidad som visades på Netflix.
– Baserat på vad jag såg kan jag säga att jag grävde upp
cirka 30 människokroppar, erkände han till portalen eldesconcierto.cl.
I ett annat uttalande till domaren Mario Carroza från 2017,
berättar den tyskfödde svarvaroperatören att en av de första
”städningsuppgifterna” utfördes nära huset tillhörande en man vid namn
Constanzo, och att Gerhard Mücke, Schäfers högra hand och läkare som
drogade barnen, berättade för honom exakt var han skulle gräva.
På ungefär tre meters djup, säger Malessa, ”märkte jag att
det inte bara kom ut jord ur grävmaskinens skopa; jag såg tydligt en kropp,
även om jag inte kunde urskilja några detaljer… Jag minns inte exakt hur många
kroppar jag drog ut ur den utgrävningen, men det fanns flera”, uppgav Malessa
till journalisten Claudio Pizarro på portalen ElDesconcierto.cl.
Till floden med de sista kvarlevorna
Malessa utförde samma operation i två eller tre andra områden.
– Där fanns fler kroppar och kvarlevor som kom ut när jag
grävde.
Sedan beordrades han att ”förbereda ett plant område, där de
satte upp en slags grill, platsen där säckarna lossades.
– De försökte bränna säckarna och deras innehåll med ved och
ett tjockt bränsle gjort av bensin, för att sätta eld på dem, även om jag inte
vet om de lyckades, eftersom de, enligt vad de sa, hade mycket svårt att uppnå
sitt mål, uppgav Malessa som här alltså bara är ett ”vittne”.
Han minns dock en transport av de sista kvarlevorna i en
lastbil till flodstranden.
– Att se kropparna på lastbilens flak och se dem i skopan på
grävskopan, var en enorm chock för mig. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig
att ”städning av marken” innebar att gräva upp begravda lik.
Malessas vittnesmål är unikt på flera sätt. Han är den ende
av tyskarna i enklaven som har tillstått att här begravdes offer från
militärkuppen och att han personligen fick i uppdrag att gräva upp kropparna av
försvunna fångar med en grävskopa.
Pinochets order 1978 var otvetydig: de döda måste grävas upp
och kastas i havet. Utan kroppar skulle det inte finnas några bevis. Malessa
var ytterst ansvarig för att säkerställa denna straffrihet i Colonia Dignidad. Han
var ”mannen med grävmaskinen” och den 3 september, drygt en månad efter att jag
hade lagt sista handen på detta reportage, avled Malessa och tog med sig
hemligheterna om Colonia Dignidad i graven. Tysken avled i fängelset där han
avtjänade ett straff på sex års fängelse för att ha mörklagt vad han visste om
kidnappningen av tre offer som slutade sina liv i Colonia Dignidad.
Fakenews och fallet med ”De 119”
Det året tvingades Juana, efter förföljelser, förhör och
arrestering att gå i exil. Och det blev Sverige. Av en tillfällighet stötte jag
på henne redan första veckan efter hennes ankomst med sina två barn, Fernando
med sina bara sju månader och Christian 7 år. I sin hemstad Chillan, två
timmars färd till Colonia Dignidad hade hennes mor och hon själv grundat Föreningen
till de Anhöriga som Frihetsberövades och Försvann. Sedan dess, i nästan 50
år har hon outtröttligt arbetat för att få visshet vad som hände hennes två
syskon och alla ”försvunna”.
Den undercover-operation som Juanas syskon blev offer i
benämns som ”Operation Colombo” [7].
I själva verket var det ett sätt att materialisera ett massförsvinnande av 119
chilenska antifascister, en brutal obegriplig massaker, och skylla den på
offren själva. För att blidka den allmänna opinionen, och särskilt en
FN-kommission som planerade ett besök i Chile i juli 1975, lanserade den
hemliga politiska polisen DINA en fruktansvärd fakenews.
`Lea´ var en fabricerad ”spöktidning” som föddes och
försvann samma dag i grannlandet Argentina. Tidningen spelade dock en avgörande
roll i militärjuntans psykologiska krigföring och förevändning för att
intensifiera förföljelsen mot militärjuntans motståndare.
CIA-pengarna till El Mercurio
Detta media blev också en ”källa” för den regimtrogna pressen.
Kvällstidningen La Segunda fyllde den rollen. De ägs av mediamogulen
familjen Edwards, som också är ägare av Chiles största dagstidning El
Mercurio, mottagare av 1,5 miljoner dollar från CIA 1970–1973 för att manipulera
medialt och politiskt opinionen på ett störtande av vänsterregeringen Salvador
Allende [8].
Den 12 juni 1975 skrev La Segunda:
”2 000 marxister får
gerillaträning i Argentina, och en gerillagrupp tränas i Argentina för att
sättas in mot Chile”.
I en månad publicerade juntavänliga medier
skrämselpropaganda om en förmodad ”utländsk invasion av Chile” som planerades
från ”Moskva och Havanna, riktad mot de chilenska väpnade styrkorna”.
Den 24 juli 1975 publicerade och planterade `Lea´ sin
bomb, som La Segunda basunerade ut på sin förstasida [9]:
”Omkring 60 chilenska
extremister har dödats av sina egna kamrater i Colombia, Argentina, Venezuela,
Panama, Mexiko och Frankrike”. Chilenska medier använde denna
fabricerade information som en ”källa”, och på så sätt mörklade diktaturen avrättningarna
av 119 vänsteranhängare.
– Det finns indikationer och vittnesmål som visar att de som
dödades i Operation Colombo tillbringade sina sista dagar här i enklaven,
Colonia Dignidad, som mina syskon.
Säger Juana lågmält och tittar mot vattnet som rinner i
floden där kvarlevorna av hennes två syskon, Maria Elena, 22, och Hernan
Galo, 25, en dag 1978 blandades med det kristallklara vattnet som kommer
från Andernas 5000 meter snöklädda majestätiska bergskedja, tysta vittnen till
ett av de mest barbariska brotten mot mänskligheten som Chile någonsin skådat.
Nazisten och pedofilen
Colonia Dignidad var enklaven dit omkring 126 tyskar
anlände 1958. De bosatte sig där i den vackra delen av den chilenska
landsbygden, vid foten av Anderna. Enklaven fick namnet Colonia Dignidad och
fick sin lagliga status 1961.
Kravet till det var att tyskarna skulle ha en nära relation till
civilbefolkningen. Från och med den tiden blev det en plats där tyskarna
började utföra ett slags ”socialt samhällsarbete”, såsom tjänster inom hälsovård,
på sin klinik och det lilla sjukhuset som betjänade befolkningen, främst
bönderna.
Tyskarna stod under ledning av Paul Schäfer (1921–2010).
Han var en före detta nazistsoldat som tjänstgjorde som sjukvårdare under andra
världskriget. Han nådde graden av underofficer i Hitlers armé.
Colonia Dignidad inledde sina olika aktiviteter,
främst på landsbygden och bjöd in de fattiga invånarna i regionen. Många barn i
området föddes på sjukhuset. Vittnesmål talar om att flera barn dödförklarades
vid födseln men som växte upp i enklaven. Fattiga familjer övertalades att ”överlämna”
sitt barn vid födseln till Colonia Dignidad. Målet var att skapa en robotiserad
människa som inte ifrågasatte något.
Men fler uppgifter väntade Paul Shäfer.
Militärkuppen 11 september 1973
Efter den 11 september 1973, när den blodiga militärkuppen verkställdes
blev Colonia Dignidad ett centrum för förhör, tortyr och avrättningar.
Och vad är Colonia Dignidad nu, april 2026?
En hel söndag i april 2026 utforskade Juana och denne
skrivare stora delar av området. Vår guide, som vi kan kalla ”Carlos”, känner
terrängen mycket väl, eftersom han var ett av hundratals barn från fattiga
familjer som för 40 år sedan ibland tillbringade helgerna där med att idrotta
och leka, omedvetna om att ”ledaren” var pedofil och renodlad nazist och
våldtog neddrogade pojkar regelbundet.
Därför blev vår rundtur inte den gängse. Andra besökare kretsar
kring hotellet och äter lunch på restaurangen, lyssnar på orkestern med den typiska
tyska blåsmusiken, köper godis, bröd eller naturmedicin och örter som
nybyggarna erbjuder till försäljning och återvänder därefter till sina hem i
städerna Parral, San Gregorio eller Chillan, Juanas hemstad. Allt i en enda stor
bedräglig frid och fröjd.
Men Carlos har god kännedom av detta enorma område med
14,000 hektar, tidigare hermetiskt slutet med taggtrådsstängsel, kameror, två
vakttorn och en kommunikationscentral dit vakterna kommunicerade om de
upptäckte några misstänkta som försökte fly.
Vår biltur genom området fångade därför uppmärksamheten hos
några av de gamla tyska bosättarna. Och vi stötte på dem flera gånger där de
färdades på motorcyklar eller i bilar. De var nyfikna och stannade för att hälsa
och med blicken registrerade de oss och vår rutt.
Den ”chilenske indianen”
Vi går in i en samlingslokal där Paul Schäfer höll tal och
mässade och ibland bestraffade enklavens invånare. Där finns också hans sovrum.
– Hit förde han de småpojkar han förgrep sig på.
Det säger Johannes på klockren tyska. Han kan knappt
ett ord spanska. Men han ser ut som vilken chilenare som helst, också med
indianska drag, vilket förvånar mig och jag undrar varför han heter Johannes
när han knappast ser ut som en tysk?
– ”Si, soy un indio chileno”, är det enda han kan säga på
spanska, ”jo, jag är en chilensk indian”, som växte upp i Colonia Dignidad.
Han var en av de hundratals bebisar som antingen
överlämnades av sina fattiga chilenska föräldrar eller som förklarades ”död”
vid födseln på enklavens lilla sjukhus för att senare registreras som ”en av
dem”. I det lilla museet finns det fotografier och registrerad statistik över
det enorma antal av barn som föddes här.
Han beskriver rummet, som får Juana att bli nervös och spänd
när hon inser att vi står mitt i den fascistiska bödelns och pedofilens
innersta och mest intima plats, hans sovrum där våldtäkterna på små neddrogade
pojkar pågick år efter år av mannen som kanske torterade hennes två syskon till
döds eller sköt nådaskotten.
Den enda fönsterrutan i rummet, som är av pansarglas, är
full av sprickor, spår efter försök att krossa det som utgjorde eller utgör psykologiska
trauman för offrens anhöriga. Men de lyckades inte att krossa rutan helt och
hållet. Däremot markerade de att bödeln och hans brott mot mänskligheten inte
är bortglömda.
Vi bestämmer oss för att lämna det spänningsladdade rummet.
Vi tar bilen och kör längre in i enklaven dit inga turister beger sig.
I ett av de stora skjulen där de moderna tysktillverkade skördetröskorna
står, finns en öppning i betonggolvet som Juana menar kan vara en av tunnlarna
dit fångar fördes för att förhöras, torteras och avrättas. Vittnesmålen om
dessa händelser i tunneln är fruktansvärda.
Fallet Ricardo Troncoso
Den tredje av de fem som greps den 15 augusti 1974 i ”säkerhetslägenheten”
i Santiago tillsammans med Juanas två syskon, var Ricardo Troncoso.
Juana säger att mycket tyder på att också han slutade sina dagar i Colonia
Dignidad. Även om hans namn inte återfanns i listorna över offren för ”Operation
Colombo”, är det klarlagt att han tillhörde ”de 119”.
– Han var lärare från staden Talca och hans syster, Myrna
Troncoso, 84, har varit ordförande i många år för Föreningen för de
Anhöriga till de Frihetsberövade och Försvunna i Talca. Vid många
tillfällen åkte vi till Colonia Dignidad för att protestera och försöka
ta reda på vad som hände med våra syskon.
·
Men ni fick inte komma in?
– Nej.
I det lilla museimagasinet som var potatislagret finns det
en skylt som beskriver tiden då Colonia Dignidad var hermetiskt
avspärrad med texten: ”VARNING! Du befinner dig på privat mark. Lämna det
inhägnade området omedelbart! Annars kommer polisen att oroa sig för dig!”
Med andra ord, en varning om att alla som gick in på enklavens
territorium skulle bli ett militärt mål. Dessutom var stängslet elektrifierat.
Vakterna hade två torn; ett finns kvar (bredvid hotellet), men det andra har
tagits bort.
– Han hade ett otroligt övervakningssystem. För man ser
trädstammar, och mellan dem hade han kablar indragna för inspelning och
mikrofoner samt en hemlig telekommunikationscentral som kommunicerade med
vakter i hela området.
Katolska kyrkans roll
– Ricardo Troncoso var en av ledarna för MIR i staden Chillan,
och mycket välkänd. Men till skillnad från mina bröder finns han inte med på
listorna som offer för fallet med ”De 119”, vilket också är fallen med många
andra försvunna fångar. För i hans fall visste inte ens familjen var han fanns,
vilket gjorde att de inte kunde väcka talan eller anmäla hans försvinnande.
·
Av ren slump kom hans fall fram i ljuset genom
din mor...
– Det var av en slump att hon träffade Ricardos mor i katolska
kyrkans `fredskommitté´ (Comité ProPaz). Ricardos mamma sökte med ljus
och lykta efter sin son och de träffades (de två mödrarna) i `fredskommittén´.
Den katolska kyrkan var ¨nästan den enda tillflyktsorten för grupper av familjer,
både för de som frihetsberövades, försvann eller hade blivit avrättade.
– Det var där vi träffades, och det
var där de Anhörigas Föreningar för de Försvunna grundades. Som sagt,
den katolska kyrkan var ett enormt stöd för familjer under de åren.
– Vid det här laget, efter mer än 50 års oupphörligt sökande
är det verkligen vidrigt att se att det existerar en sådan fruktansvärd
förnekelse från många av våra egna landsmän.
– Jag skäms ofta över att vara chilenska och över att leva i
den här tidseran. Min far, som var medlem i kommunistpartiet dog efter en tid
av sviterna av tortyren han tvingades utstå, UTAN att yttra ett enda ord om var
mina två syskon befann sig. Min bror och min syster mördades av diktaturen. Nu
sitter jag kvar med en lillasyster som har mycket allvarliga hälsoproblem, ett
resultat av all denna nationella likgiltighet och det lidande vi har fått utstå,
Det är för mycket! säger Juana indignerat och hennes ögon mörknar än en gång.
Fascisterna tränade i enklaven
När blev det känt att Colonia Dignidad var ett
tortyrcenter där politiska fångar fördes och avrättades? frågar jag henne.
– Detta går tillbaka till tiden före Allendes
valseger 1970. Redan då misstänktes att det den fascistiska paramilitära
gruppen Patria y Libertad (Fosterland och Frihet) tränades i enklaven.
De genomförde militära träningsövningar inne i Colonia Dignidad. Detta
är välkänt, liksom närvaron av högerpolitiker och senatorer som ofta kom dit.
För här, i detta område, som ligger mycket nära kommunen Parral, finns det
många människor som var väl bekanta med deras aktiviteter. De kunde också höra
saker som skrik om natten, eftersom det var ett tortyrcenter som de drev där med
start från och med militärkuppen 1973.
– Alla i den här regionen vet det. Det går inte att dölja
sanningen. För det är allmänt känt att Augusto Pinochet var en av de första som
kom hit 1974.
Skydd mot högt uppsatta chilenska tjänstemän
I en av byggnaderna finns en hel vägg med de olika dignitärer
som besökte Colonia Dignidad. Nästan alla Chiles presidenter, innan och under
militärkuppen kom hit. Även utländska personligheter som den högerextrema
tysken Frans Josef Strauss, från det socialkristliga partiet i Bayern
kom hit i sällskap med general Pinochet. Men ännu fler gånger kom Manuel
Contreras, den fruktade och hatade chefen för DINA, diktaturens hemliga
politiska polis som bland annat grep Juanas två syskon och de tre övriga den
ödesdigra 15 augusti 1974, var en flitig och väl behandlad gäst i nazistenklaven.
– Jag tror att alla som representerar den här politiken
försöker mörklägga, undvika att utreda bankkonton, som är hemliga. Många av
dessa ”politikerkonton” bidrog med pengar till Colonia Dignidad. ”För
den som inte gör någonting, har heller ingenting att dölja”, som det heter.
Varför avslöjar de inte detta? Varför undersöker de inte var de pengar de
samlar in hamnar?
När den chilenska senaten diskuterade frågan den 6 juni
2026, om att även privata bankkonton ska kunna synas för att bekämpa den
organiserade brottsligheten, röstade en kompakt enad politisk höger mot
förslaget som slutade 24-24. Frågan är nu överlämnad till en kommission i
kongressen. Det handlade inte om en allmän befogenhet som skulle kunna tillämpas
på alla chilenare, utan ett fokuserat verktyg för utredningar relaterade till
eventuell ekonomisk brottslighet och organiserad brottslighet.
Pengar, vapen och politiskt beskydd
I ett långt dokument publicerat av BBC:s spanskspråkiga
edition, vars reportrar hade tillgång till de hemliga dokument som Tyskland
hade offentliggjort 2016, imponerade tre saker på dem:
För det första hade Colonia Dignidad en enorm
mängd ekonomiska resurser, och de producerades inte bara genom arbete på
åkrarna. Pengarna kom också från andra håll, bland annat från sina politiska
fränder i Tyskland.
För det andra, den stora vapenarsenal de hade
imponerade. En före detta chilensk militärofficer vittnade om att på Colonia
Dignidad hade de bättre vapen än i den chilenska armén. I enklaven fanns också en
lång landningsbana för mindre flygplan.
För det tredje; det skydd som gavs till Colonia
Dignidad av den chilenska staten och de chilenska politiska eliterna.
Med andra ord var det chilenska politiker som fungerade som beskyddare
av denna enklav, ett 14 000 hektar stort komplex, hermetiskt avspärrat dit
praktiskt taget ingen utifrån hade tillträde, en stat i staten i Chile ledd av
tysk nazist och pedofil.
Marken började bränna under Paul Schäfer som 1997 gick under
jorden och flydde. Den mäktiga tyska organisationen, som stod som en osynlig
beskyddare bakom han och Colonia Dignidad, förfogade över det nya hemliga
gömstället i det land som hade tagit emot mest tyska nazister av alla länder i
Latinamerika, Chiles grannland Argentina.
Bakom sig lämnade Schäfer vad som skulle bli 30 stämningar av
pedofili hos domstolen i den näraliggande staden Talca. Men många stämde eller
offentliggjorde inte de vidriga övergrepp och våldtäkter Paul Schäfer hade
utfört mot småpojkar, av skam. Han greps 2005 i Argentina, utlämnades till
Chile och dömdes 2006 till 33 års fängelse där han 2010 avled, 88 år gammal.
En ny tysk vid makten 2026
Om Paul Schäfer var en strategisk allierad till Pinochet,
går den nya chilenska presidenten José Antonio Kast i samma spår. Han är
son till en före detta nazistisk tysk soldat. Kasts far var också medlem i
nazistpartiet och, liksom Schäfer, lämnade han Tyskland och bosatte sig i södra
Chile som entreprenör inom konserveringsektorn. Han blev framgångsrik och avlade
fram tio barn, och ett av dem är sedan 11 mars 2026 Chiles nya president, José
Antonio Kast.
I presidentvalet 2017, då Kast ställde
upp, sa han att han var säker på att general Pinochet skulle ge ha gett sin
röst till honom; ”Jag tror det, att om han hade levat idag skulle han ha röstat
på mig”, svarade Kast efter att ha blivit tillfrågad i Radio Tele 13.
– Det är väldigt sorgligt, väldigt chockerande att höra det.
För vi lade ner ett så hårt arbete när vi på plats i London kämpade för att
ställa Augusto Pinochet inför rätta för alla sina brott mot de mänskliga
rättigheterna han begick i Chile, också mot spanska präster.
– Det gör mig djupt ledsen att han inte dömdes här i Chile.
För han ljög och iscensatte hela den där charaden om att han var ”sjuk” när han
satt i husarrest i London 1998–2000, på begäran av den spanske advokaten Baltasar
Garzon.
Där fick diktatorn regelbundet besök av den nyliberala
`Järnladyn´ Margret Thatcher. Hon hade den cyniska fräckheten att påstå
att Pinochet ”hade återfört demokratin till Chile”. Hon tackade honom
också för Pinochets stöd till Storbritannien under kriget mot Argentina om ögruppen
Malvinerna (i väst kallad `Falklandsöarna´). Det bekräftades därmed att
Pinochet tjänade de nykoloniala imperialistiska krafterna framför de
latinamerikanska folken och dess integration på kontinenten.
Kast har kritiserats hårt av människorättsorganisationer och
folkrörelsen och redan under de första månaderna har den ena demonstrationen
avlöst varandra. Hans ekonomiska chockprogram är en kalkerad kopia av kollegan
i Argentina, Javier Mileis nyliberala ekonomiska och antisociala
program.
Moraliskt dömd
– Men en sak vann vi; Pinochet blev dömd inför världens ögon.
Jag är glad att det hände, och att det hände i London. Och det var tack vare
advokater som Baltazar Garzons team och andra, som gjorde detta möjligt.
– Med andra ord, rättvisa existerar på något sätt; förr
eller senare kommer sanningen fram. Jag tror att historien upprepar sig, men
sanningen kommer alltid fram till slut.
– Vad jag vill säga är, att om vi chilenare inte var kapabla
att döma den kriminelle Pinochet i Chile, så hölls åtminstone en rättegång i
ett annat land, även om det inte blev ett bindande domslut. Vi hade honom
väldigt nära ett åtal i Chile. Men på grund av det chilenska folkets egen
försumlighet kom han tillbaka hit och gick fri. Vi vet i alla fall att det
finns banker, att det finns bankkonton i andra länder. Vi vet att han var en simpel
tjuv, punkt slut.
·
Kampen fortsätter i alla fall?
– Ja, kampen fortsätter. Nu har ett tiotal olika
människorättsorganisationer, inklusive Föreningen
för de Anhöriga till de Frihetsberövade, Försvunna och Avrättade, också
utfärdat ett starkt uttalande idag där de fördömer Kast-regimens beslut.
– Det enda jag kan säga är, att så länge vi lever, så länge
jag lever, eller många av våra landsvänner kommer det inte att finnas plats för
någon förlåtelse, försoning eller glömska, och ännu mindre straffrihet.
[1] Rettig-rapporten
[2] Maria Elena Gonzalez
[3]Hernan Galo Gonzalez
[4] MIR
https://sv.wikipedia.org/wiki/Movimiento_de_Izquierda_Revolucionaria
[5] Museo de Memoria
https://mmdh.cl/
[6] Lonquen
https://es.wikipedia.org/wiki/Hornos_de_Lonquén
[7] ”Operation Colombo”
https://es.wikipedia.org/wiki/Operación_Colombo
[8] Memorandum From Arnold Nachmanoff
of the National Security Council Staff to the President’s Assistant for
National Security Affairs (Kissinger)
https://history.state.gov/historicaldocuments/frus1969-76v21/d255
[9] La Segunda
https://mmdh.cl/noticias/actualidad-en-dd-hh/post-noticia-70
Pinochets tyska agent
GERHARD
MUCKE tillhörde
sektledarens innersta krets och var en trogen nazist. Trots att han var tysk
medborgare var Mücke registrerad som agent för DINA, militärregimens hemliga
politiska polis, vars högste chef var den fruktade och hatade Manuel
Contreras, beryktad för att njuta av att placera nakna fångar direkt på
stålresåren i sängarna och applicera elchockerna.
Mücke
dömdes till 20 års fängelse och erkände att han deltagit i avrättningen av ett
30-tal fångar. Han tillhörde ”den hårda linjens män” och var medansvarig till
Schäfers våldtäkter och övergrepp på små barn. Han avled i fängelset 2022, 87
år gammal.
Kvinnorna på Colonia Dignidad
”Tystnad är styrka”
När de lämnade Tyskland 1958 var det under förevändningen
att de skulle till ett land som var ett paradis, vilket det i verkligheten var
och är vid foten av Anderna. Men livet blev det totalt motsatta. De som skulle
vara där för att hjälpa, utbilda och skydda föräldralösa barn, blev i själva
verket slavar under den nazistiske sektledaren och pedofilen Paul Schäfers ledarskap.
Och de som drabbades värst, var barnen och kvinnorna.
Det menar Emma
Sepúlveda, en chilensk
författarinna med 30 år i USA som besökte enklaven 2019 med målet att samtala
med kvinnorna, en komplicerad uppgift. Där växte romanen ”När min kropp slutade
vara ditt hem”, som är baserad på verkliga händelser genom den gripande
berättelsen om Ilse, en tysk flicka som tillbringade nästan hela sitt liv där
och återger den tortyr som kvinnor utsattes för i årtionden på den platsen.
I en lång intervju i
brittiska BBC berättar hon om chockerande berättelser, om hur det
utlovade paradiset förvandlades till ett helvete. Hur könen separerades
omedelbart; ”kvinnorna sattes på ena sidan och männen på den andra. Och barnen
placerades i Paul Schäfers vård”.
Och så var det. När besökaren besöker det som var
potatislagret, som nu är omgjort till ett museum, illustreras på de enkla
fotostatkopierade bilderna på väggarna hur mödrarna var tvungna att ge upp sina
barn, tvungna att avsäga sig sina mest grundläggande friheter som att tala,
skriva, studera, läsa, äta när de var hungriga eller gå på toaletten för att
uträtta sina behov. Bleka uttryckslösa ansikten, både hos barn som vuxna.
– De torterades för att kontrollera dem. De fick elchocker,
piskades och enorma mängder droger så att de inte kunde tänka själva eller ha
friheten att röra sig fysiskt. De hade inget efternamn, de visste inte ens hur
gamla de var, när de fyllde år eller vilka deras föräldrar var. Platsen blev
ett veritabelt koncentrationsläger för kvinnorna och barnen.
BBC-reportern frågade Sepúlveda varför var Paul Schäfer så
hård mot kvinnorna och hon svarar att han hade haft en ”problematisk barndom,
med en komplicerad relation till sin mor”.
Hatet mot kvinnor
– Han hyste ett patologiskt hat mot kvinnor. Han trodde
verkligen att de var underlägsna män. Han trodde att kvinnor var födda för att
tjäna män och för att offras för arvsynden. Han sa det vid många tillfällen.
·
Varför arvsynden?
– Han trodde att Eva var ansvarig för Adams fall. Han
predikade till och med detta hat. På grund av detta var kvinnor tvungna att
straffas och genomlida denna värld för att nå evigt liv. Dessutom ogillade Paul
Schäfer alla tecken på kvinnlighet. Det var därför många kvinnor var tvungna
att bära åtsittande kläder för att dölja sina bröst. Och de kunde inte
menstruera. De fick injektioner för att förhindra menstruation.
·
I vilket syfte?
– Så att de kunde arbeta mer och om de blev våldtagna, inte
skulle bli gravida. Paul Schäfer var verkligen besatt av graviditet; han ville
inte att någon skulle få barn.
– Det finns en läkare som går fri i Tyskland idag som
kallades ”kvinnoslaktaren”. Hans specialitet var inte bara abort, utan också
att ta bort kvinnors reproduktionsorgan. Han heter Hartmut Hopp.
·
Vad tror du var det svåraste dessa kvinnor
fick möta?
– Jag tror att för gifta kvinnor med barn var det svåraste
att behöva ge upp sina barn och aldrig kunna kalla dem vid namn igen, aldrig
kunna röra eller krama dem igen. De kunde inte ens prata med dem.
– Vissa insåg till och med att deras barn blev utnyttjade av
Paul Schäfer. Och de kunde inte göra någonting. Dessutom, på grund av sin
religiösa övertygelse och den hjärntvätt de hade genomgått, kunde de inte
acceptera att något sådant här hände. De lurade sig själva.
Modern torterade sitt eget barn
Enligt Sepúlveda levde kvinnorna ett liv av tortyr, inte
bara fysiskt utan också psykiskt. De kunde se sina barn på avstånd, men deras
barn visste inte längre vem deras mor var. Och vid ett flertal tillfällen, när
barnen fysiskt straffades av Paul Schäfer, bad han deras mödrar att delta i
denna bestraffning.
– Barnen visste inte att personen som straffade dem var
deras mor, men mödrarna visste att pojken de piskade till döds var deras son.
Ibland, när barnen hade torterats till det yttersta och var nära att dö, ombads
deras mödrar – som kallades `mostrar´ – att ta hand om dem på sjukhuset. Och de
såg sina barn där, på gränsen till döden. Jag tror att det måste ha varit
ofattbar tortyr.
·
Och hur var det med kvinnorna som inte hade
barn?
– De torterades också fysiskt och mentalt, och försök
gjordes att förvandla dem till verkliga robotar. De tvingades arbeta från
gryning till skymning, och ofta till och med in på natten.
– De berövades också all mänsklig kontakt. De kunde inte ha vänner,
och de kunde inte heller bli kära. De nekades rätten att gifta sig eller få
barn. De levde i ett veritabelt koncentrationsläger och behandlades som
maskiner; de tvingades tänka och agera på ett visst sätt, och det fanns inget
utrymme för kommunikation. Ingen fick röra eller krama varandra, ingen fick
gråta. Om en kvinna grät för mycket fick hon fler injektioner för att hålla
henne i ett omtöcknat tillstånd.
_5482_4.jpg)