CHILE: “Operation Gör slut på Diktatorn”, den 7 september 1986

MILITÄRJUNTAN 1983 med Pinochet i centrum var ett hår från att bli likviderad i "OPERACION SIGLO XX". FOTO: DICK EMANUELSSON

“Operation Gör slut på Diktatorn”

Från Sverige till Chile . . .

Av Dick Emanuelsson

 

“1986, det avgörande året i kampen mot Diktaturen som skulle förändra Chiles historia”

Den 11 september är det 40 år sedan militärkuppen i Chile. Flammans Dick Emanuelsson har träffat andremannen i den väpnade aktionen den 7 september 1986 som på ett hår kostade diktatorn Pinochet livet. Här är berättelsen om “Operation 20:e Seklet”.

 

VIDEO: Cesar Bunster (67 min.):

https://vimeo.com/980422898

AUDIO: https://app.box.com/s/i16a4tza5h6rf0xqc8ed

Cesar Quiroz, Milisbefäl i FPMR:

AUDIO: https://app.box.com/s/zkxvb5dh0fdu2nt6v9wh

 

SANTIAGO de CHILE / Det hängde i luften dessa septemberdagar 1986 som med sina gråa, fuktiga och kalla vinterdagar i Chile gjorde att Flammans utsände i Chile frös mer än under militärtjänstens vinterdagar i den svenska skogen. Något skulle hända. Frågan var vad?

Tonen i Radio Moskvas nattsändningar på kortvågsfrekvensen “41” hördes för varje kväll allt optimistiskare. Likaså Radio Havanna. Radiosändarna spelade en ovärderlig roll för att informera vad som hände i Chile där medierna var helt under regimens kontroll. Radiostationerna, som drevs av exilchilenare i Moskva och Havanna, var samtidigt bokstavliga organisatörer för det antifascistiska underjordiska motståndet mot militärjuntan som hade gripit makten i en blodig statskupp den 11 september 1973.

1983 var året då Chiles folk förlorade rädslan. Flamman var på plats sedan början av juli det året. För varje protest anslöt sig allt fler och bredare samhällssektorer till fronten mot diktaturen.

I tio år hade diktaturen hållit Chile i ett järngrepp. Få protester förekom. Men sedan den 8 mars 1983 hade Chiles folk rest sig varje månad i en nationell protestdag. Den 18 augusti detta år, inför omfattningen av protesterna, skickade Pinochet ut armén för att slå ned motståndet i fattigområdena i Santiago, Valparaiso eller Concepcion. Enbart i Santiago sköts 28 människor ihjäl natten mellan den 18-19 augusti då de fattiga tog tillbaka makten i arbetarförorterna.

 

Sergio Buschman

Innan jag anlände till Chile i juli 1983, hade jag för tidningens tjänst gjort en reportageresa i det befriade Nicaragua. Sista kvällen i Nicaragua innan avresan till Chile stötte jag ihop med SERGIO BUSCHMANN. Han hade anslutit sig till kommunistiska ungdomsförbundet redan 1962 och greps den 11 september 1973 och fördes till Santiagos fotbollsstadion. Där stötte han på den i dag legendariske folksångaren Victor Jara innan denne avrättades av militären som först slog sönder hans fingrar. Buschmann släpptes efter några dagar men 1975 greps han igen. Denna gång räddades han av katolska kyrkan som hjälpte honom att lämna Chile. I början av 1976 anlände han till Sverige.

Buschmann levde en tid i Fittja i södra Stockholm. Efter Sandinistfrontens befrielse i juli 1979 av Nicaragua från den USA-vänliga Somozadiktaturen, tröttnade Buschmann på det sävliga Svenssonlivet i exil och drog till Nicaragua. Han stred på Sandinistarméns sida mot de USA-stödda “Contras” invasion av Nicaragua och organiserade en teatergrupp med exilsalvadoraner och ett antal nicaraguaner.

Han tillhörde det förbjudna underjordiska kommunistpartiet i Chile och var en av dem som av partiets centralkommitté fick uppgiften att organisera den underjordiska milisen FPMR, Patriotiska Fronten Manuel Rodriguez, uppkallad efter en av Chiles viktigaste motståndsmän mot den spanska kolonialismen, advokaten som blev gerillasoldat och nationalhjälte.

Men under den där junikvällen och natten 1983 i Managua, berättade Buschmann om hur gerillaförberedelserna gick in i slutfasen. I El Salvador och Guatemala pågick intensifierade gerillastrider mot militärregimerna. Efter Sandinisternas seger andades folken i Latinamerika av optimism. Kontinenten styrdes till stor del av militärregimer och förhoppningen var stor om att åren av fascistiskt skräckvälde i Chile, Uruguay, Brasilien, Bolivia eller Argentina skulle gå mot sitt slut.

Men diktaturer faller inte av sig själv. av sig själv. Buschmann och andra chilenare som hade deltagit i gerillastriderna mot Somoza på Sandinisternas sida, planerade återkomsten till Chile för att där ta upp den politiska-väpnade kampen mot militärdiktaturen.

LUIS CORVALAN, generalsekreterare i det chilenska kommunistpartiet hade på en träff i den stora aulan på Erik Dahlskolan på Söder i Stockholm hade för första gången gått ut offentligt med parollen; “Con la Razon y la Fuerza”, med Förnuftet och Styrkan, “el Derecho a Rebelion Popular”, Rätten för Folket att göra Uppror.

Hundratals exilchilenare jublade och en ny luft och känsla av uppror spred sig över hela Latinamerika, inspirerade av kampen i Centralamerika. Den miljon av chilenare som hade tvingats lämna sitt hemland efter militärkuppen 1973, började tala om att resa tillbaka för att delta i kampen mot den USA-stödda diktaturen. Många av dessa var chilenska ungdomar som hade ett litet eller vagt minne av det Chile som de tvingats lämna som barn, ett decennium tidigare.

Det som Corvalan hade hållit inne med blev offentligt den 14 december 1983; FPMR, en rörelse som kombinerade den politiska kampen med den militära, hade bildats och inlett kampen för att välta diktaturen över ända.

NYHETEN SLOG NED SOM EN BOMB i Chile. Pentagon gav USA-ambassaden order om att inleda sina intriger för att splittra motståndet mot diktaturen och isolera vänstern. Fronten sträckte sig från kristdemokraterna på högerkanten till MIR, den Revolutionära Vänsterfronten, på vänsterkanten. Kärnan i motståndet utgjordes av kommunist- och socialistpartiet som hade en folklig massbas. CIA opererade skickligt med målet att isolera den revolutionära vänstern, främst kommunistpartiet.

Vita huset visste att en diktatur för eller senare är en belastning och kommer att störtas av det egna folket. Därför handlade det för CIA om att ersätta Pinochet med en regim som motsvarade USA:s ekonomiska och politiska intressen i Chile.

Men diktatorn avgick inte frivilligt och var inte beredd att delta i några “demokratiska experiment”. Därför var det nödvändigt att störta honom med andra medel.

Ett specialkommando ur FPMR slog till kl. 18.26 den 7 september 1986 när Pinochet var på hemväg från sitt gigantiska sommarresidens utanför Santiago. De första granaterna från bazokagevären exploderade mot den bepansrade kortegen där den hatade generalen befann sig i en av de fem bilarna med mörka polariserade rutor.

I tron att diktatorn hade likviderats, återvände 30 gerillamän till sina gömställen i Chiles huvudstad i hyrda bilar liknande de i militärkortegen. Nyheten om att Pinochet hade dödats i attacken spreds runt hela Chile. I fattigområdena gick folk ut på gatorna och jublade och dansade. Men för tidigt.

 

Så låg milismännen utplacerade med sina bazokas och AKA-gevär.

“Operation Gör slut på Diktatorn”

– 1986 levde vi i vad vi då kallade för “Det avgörande året i kampen mot Diktaturen”. Det var en paroll som vårt parti hade lanserat och som vid den tidpunkten speglade stämningen hos den stora majoriteten av chilenarna. Det handlade om att störta diktaturen en gång för alla. I denna paroll kanaliserades summan av flera års mödosam och farlig kamp mot regimen.

Cesar Bunster

Det säger CESAR BUNSTER. Han levde vid tillfället för militärkuppen 1973 i England eftersom han var son till Chiles ambassadör i Storbritannien när statskuppen ägde rum 1973. Tretton år senare och tillbaka i Chile, var han en av spindlarna i konspirationen och planeringen av bakhållet mot Pinochet som vice logistikchef för den mest spektakulära väpnade aktionen i Chile under diktaturen.

När vi träffas i Santiago är det en mogen man med gråa tinningar men full av inspiration för att fortsätta kampen i Chile, även om kampformerna i dag är helt annorlunda. Under en dryg timme berättar han om detaljer och händelser som ledde fram till attacken mot general Pinochet.

– I den breda folkliga kampen, där arbetare, bönder, studenter och människor i allmänhet deltog mot militärjuntan, hade också behovet av det väpnade inslaget sedan en tid vuxit i styrka och acceptans. I las Poblaciones, fattigområdena, var den väpnade kampen till och med efterfrågad, säger Bunster.

 

Övertändes med bensin

Som exempel på att regimen vägrade en fredlig övergång till demokrati tar han fallet med RODRIGO ROJAS och CARMEN GLORIA QUINTANA. Det var två ungdomar som den 2 juli 1986 deltog i den Nationella Protestdagen. De skulle resa en vägbarrikad med brinnande bildäck när de ertappades av en armépatrull, ledd av löjtnant Sergio Fernandez Dittus. De två ungdomarna misshandlades brutalt av gevärskolvarna för att därefter dränkas in med bensin som tändes på. De två ungdomarnas kroppar, till synes livlösa, kastades upp på flaket till militärpickuppen. Och utanför Santiago kastades de av i tron om att de bägge var döda.

Vad armépatrullen då inte visste var att Carmen Gloria fortfarande levde medan Rodrigo var död. Ett antal personer förde henne till sjukhuset och hon återvände till livet från den bokstavliga Helveteselden hon utsatts för.

Hon flögs ut från Chile och fick läkarvård och ett tiotal operationer i Canada. Hennes vackra 18-åriga ansikte hade förvandlats till en obeskrivlig fasa som uttryckte det fascistiska hatet mot ett folks längtan efter befrielse och frihet. Det var detta hat som besvarades genom bildandet och framväxten av FPMR och det bakhåll som verkställdes två månader senare mot diktatorn.

Carmen Gloria Quintana och Rodrigo Rojas, offer för den bestialiska chilenska fascismens representanter.

Från Sverige till Chile

– Stödet i fattigområdena var oerhört stort. Till exempel under de Nationella Protestdagarna saboterade vi högspänningsledningarna för att lägga staden under mörker och på så sätt underlätta byggandet av barrikader i och utanför fattigområdena. Vår kamp var aldrig isolerad från den breda masskampen utan alltid sida vid sida av denna. Vi var aldrig ett steg före med aktioner som inte skulle förstås av massorna eller som inte representerade den aktuella situationen, utan alltid sida vid sida. Alla våra aktioner var ett resultat partiets politiska analys av situationen i landet 1986. Det fanns ett stort och brett stöd för beslutet att utdela ett slag mot den folkmordsapparat som diktaturen utgjorde genom att eliminera Diktatorn, för han representerade allt detta onda. Han var symbolen för diktaturen och de enorma brotten mot de mänskliga rättigheterna. Det var en historisk legitim nödvändighet att slå tillbaka mot regimen.

Hur gjordes urvalet av de 30 gerillasoldaterna som deltog i bakhållet mot Pinochet undrar jag. Bunster säger att fronten hade ett överflöd av män och kvinnor, trots att regimens underrättelsetjänst hade agenter över hela det chilenska samhället. Av logiska skäl saknade de flesta milismän militär erfarenhet för en aktion av så stora mått.

– Skyttarna som valdes ut hade fått sin militära träning i konfrontationen mot diktaturen. Men ledarna för aktionen mot Pinochet, som i fallet med JOSE VALENZUELA LEVI, Comandante Ernesto, som avrättades av armén 1987 i “Operation Albanien”, var kamrater som var utexaminerade som militära officerare i Bulgarien.

Jose Valenzuela Levi hade vuxit upp i Sverige där hans mor var lärare på Stockholms universitet. Efter att nyheten om massakern på de tolv FPMR-medlemmarna den 15 och 16 juni 1987 hade offentliggjorts, intervjuade Flamman Valenzuelas far som då var bosatt i Uppsala. Även Ignacio Valenzuela Pohorecky (inte släkt med Jose), som mördades i samma massaker, hade levt i Sverige men reste tillbaka till Chile för att fortsätta kampen direkt på plats.

 

Militär och träning “irreguljär kamp”

Varför Cesar Bunster, en offentlig person som i exil i Storbritannien hade anslutit sig till kommunistiska ungdomsförbundet och brann för att resa tillbaka till Chile och slåss mot diktaturen? undrar jag.

– Jag anlände till Mexiko 1982 och fick slutligen mitt chilenska pass och legala möjligheter att resa tillbaka till Chile. I Mexiko fick jag militär träning och i Kuba träning i “irreguljär kamp”, som inte är militär. Jag reste till Nicaragua för att “fortbildas” och slutligen tillbaka i Chile, säger Bunster och småler.

Cecilia Magni,
“Comandante Tamara”

I Chile kontaktades han av Cecilia Magni, “Comandante Tamara”, som skulle bli Cesar Bunsters överordnade inom milisen. Hon gav den 28-årige Bunster konkreta uppgifter och tog samtidigt emot hans rapporter. Det kunde handla om vanlig underrättelseverksamhet för att registrera och dokumentera rörelser av personer, militärer eller andra mål bland fienden.

– I början tyckte jag väl att det där inte var så nödvändigt, i stället ville jag ha mer konkreta uppgifter (läs aktioner) för vilka jag hade förberetts för. Men utan ett väldokumenterat underrättelsearbete och förberedelser för en aktion av en sådan dimension som den mot Pinochet, är den dömd att misslyckas.

 

BUNSTER SAMMANSTRÅLADE vanligtvis med Cecilia Magni på Paseo Ahumada, en gågata mitt i centrala Santiago med mycket kaféer och butiker. Han avrapporterade vad han hade uträttat. Det handlade om sondering av terrängen, vägarna och landskapet där aktionen var planerad att verkställas och där Pinochets karavan passerade på söndagseftermiddagen.

Comandante Tamara samlade en dag de utvalda för aktionen och informerade om att FPMR planerade en aktion där det fanns små möjligheter att överleva. Hon hade inte befogenhet om att berätta om innehållet i aktionen, men uppgav att operationen skulle förändra Chiles historia. Frågan ställdes till var och en av de 30 milismännen om de vill delta eller dra sig ur. Ingen backade ur.

– Döden var för oss något nästan vardagligt, den skrämde inte, den var något som du nästan sammanlevde med i den horribla situationen som Chile befann sig i.

– Slutligen hade ögonblicket kommit då jag hyrde en bil och husvagnen som enligt planen skulle spärra vägen för militärkaravanen. Jag hyrde ett hus dit jag i omgångar körde de 30 milismännen som skulle delta i aktionen och som skulle inkvarteras där. Och det var lite komplicerat för det fanns militärspärrar överallt där de 3-4 personerna var tvungna att visa ID-papper vid varje spärr och bilen genomsöktes.

7 SEPTEMBER 1986, kl. 18.35: Samtidigt som milismännen intog sina skyttepositioner. Milismännen hade informerats om innehållet i den militära operationen. De 30 hade stått i militär givakt medan bandet med den mördade president Salvador Allendes sista tal till Chiles folk under militärkuppen hade spelats upp. Adrenalinet flödade genom venerna på gerillamännen.

– Alla hade sina uppgifter. En grupp skulle beskjuta förtruppen av karavanen, några i mitten och en tredje grupp skulle slå till mot den bakre delen av karavanen.

– Enligt samma plan skulle de två motorcykelordonnanserna, som körde i spetsen för karavanen, köra förbi och i nästa ögonblick skulle husvagnen köras ut och spärra av vägen. En kamrat hade uppgiften att neutralisera de två ordonnanserna men en av de två överlevde och körde vidare och aviserade vad som hade hänt. Men karavanen stoppades och besköts med de amerikanska raketgevären modell M72 LAW. Vad som misslyckades var beskjutningen av Pinochets bil. Granaten från raketgeväret slog in i bilen på nära avstånd och exploderade inte, säger Bunster och suckar fortfarande, 28 år efter aktionen, för misslyckandet, trots att kommandot hade avsett två granatgevär per bil, totalt tio.

Poliser i militär givakt

Fem av Pinochets 25 beväpnade livvakter från arméns specialstyrkor hade dödats och 12 sårats svårt. De övriga “flydde som råttor som överger skeppet”, säger Cesar Muñoz, en annan före detta milisman i FPMR. FPMR-kommandot trodde att diktatorn hade eliminerats och körde i riktning mot Santiago.

Cesar Bunster:

– Det finns bara en väg mot Santiago och under färden finns det en polisgarnison med vägspärr och bom. Jag hade därför hyrt ett antal liknande bilar som Pinochetkaravanens. Förvirringen som rådde vid polishögkvarteret, som hade förvarnats av motorcykelordonnansen som hade lyckats undkomma bakhållet, blev total när de såg kamraterna anlända med piporna från M16-gevären utanför bilrutorna. I tron att det var Pinochets karavan som hade anlänt, lyfte de på bommen och ställde sig i givakt och hälsade FPRM-kommandot militärt. Hela planen hade gått i lås med undantag för det viktigaste, säger Cesar Bunster och ler nästan lite generat.

När de 30 milismännen anlände till Santiagos utkanter upplöste
s gruppen. Två och två tog de bussen in till stan där de blandade sig i stadslivet och sökte upp respektive lägenhet eller hus som FPMR förfogade över som tillflyktsort. Ingen av de 30 hade sårats under striden. Det fanns i händelse av behov, en underjordisk klinik och sjukvårdspersonal om någon milisman skulle ha behövt läkarvård.

På kvällen framträdde en skakande Pinochet med en skadad hand i direktsänd TV och anklagade Moskva för att stå bakom bakhållet. En intensiv häxjakt i en redan militariserad polisstat inleddes mot all politisk opposition.

En skakad Pinochet kvällen då diktatorn var ett hår från att likvideras.

Det “Nya Livet” under 18 år

För Cesar Bunsters del inleddes en 18 års lång underjordisk existens under annat namn som upphörde först 2004, trots att diktaturen formellt upphörde 1990 och en center-socialdemokratisk samlingsregering hade valts, en politisk framgång för USA-ambassaden som lyckades i sin föresats att spränga kärnan i Allendes regering, socialist- och kommunistpartiet och övertalade socialisterna att ingå en allians med bara social- och kristdemokrater som blev “La Concertacion” och exkludera den främsta kraften i de 17 åren av kamp mot militärdiktaturen.

– Jag hade en halvbror på min mors sida som avled i Sverige. Hans ID-handlingar tog jag över och jag levde under hans namn fram till 2004. Men det tvingade mig att permanenta håret var tredje månad. Där satt jag bland andra kvinnor med rullar i håret i en torkhuv på damfriseringen, säger Cesar och skrattar vid minnet. Skägget måste växa för jag har en delad haka som inte var rekommendabelt att visa, använda glasögon utan styrka och använda löständer. Jag använde de bara i nödfall, säger han och ser lite lustig ut.

Så levde en chilensk milisman ett helt annat liv under 18 år. Hans barn visste ingenting förrän de var 14 år, att pappan inte hette “Enrique” utan Cesar, att han inte hade krulligt afrohår utan rakt, nästan stripigt hår. Han gick till jobbet varje dag och levde ett rutinmässigt liv som alla andra.

– Den enda uppoffringen som tog mig hårt under 18 år var att jag inte kunde delta i arbetet för det parti som jag hade tillhört under hela mitt liv. Men år 2004 kunde jag kasta löständerna för processen hade arkiverats. Jag sa för mig själv att “nu ska jag hälsa på partiets ordförande”. Han tittade på mig med blicken ungefär som “vem är du då”?

Diktatorn var inte osårbar

Det politiska symbolvärdet som den misslyckade aktionen mot Pinochet var ändå enorm. Diktatorn ansågs som helt oantastlig. Jag minns själv flera reportage jag gjorde för Flamman i norra och södra Chile och i huvudstaden Santiago där människorna fick något drömmande i blicken när de talade om attacken mot generalen. I det stridbara röda fattigområdet La Victoria i Santiago defilerade på kvällarna massor av ungdomar från 10-årsåldern och uppåt med trägevär och drömde om att delta i kampen mot Diktatorn. La Victoria var inget undantag utan snarare regel för stämningen.

En muralhyllning till FPMR i den fattiga men
stridbara stadsdelen `La Victoria´ i Santiago.
FOTO: DICK EMANUELSSON

– Motivet med att likvidera Pinochet var för att förbereda vägen för en allmän resning, La Rebelion Popular. Hade vi lyckats undanröja Pinochet och gått till offensiv på alla fronter, tror jag att det hade blivit möjligt att fatta beslutet för att inleda den slutliga offensiven mot regimen. Nyckeln till framgång handlade om att eliminera Pinochet, utnyttja förvirringen och obeslutsamheten inom de väpnade styrkorna och motsättningarna hos fienden, men framför allt; kanalisera kampandan hos folket med målet att störta den diktatur som hade dränkt den chilenska demokratin i blod 1973.

Men oavsett att aktionen mot generalen misslyckades, bröt den mot myten att Diktatorn var osårbar, understryker Bunster.

– Aktionen tände ett rödljus i Vita huset. Kom ihåg att hela Centralamerika var i uppror och Vita huset kände att USA inte längre hade en så säker kontroll av Chile.

 

Flykt i tunnel och på tak

Ett år efter aktionen mot Pinochet splittrades FPMR och de “Autonoma” bildades och bröt bindningen till kommunistpartiet. Med övergången till en formell civil och parlamentarisk demokrati 1990 upphörde också FPMR:s existensberättigande, menar Bunster.

­– De konkreta politiska omständigheterna hade förändrats och frontens mål, att störta diktaturen, hade uppfyllts även om vi hade ställt oss uppgiften att skapa en “avancerad demokrati” där val till en grundlagsstiftande församling skulle utlysas. Därmed hade också frontens roll förändrats.

Fronten förvandlades till Rörelsen Manuel Rodriguez. Ett 50-tal av frontens medlemmar som hade fängslats innan och efter aktionen mot Pinochet lyckades fly ur fängelset under den mest spektakulära flykten i Chiles moderna historia 1990. En hundra meter lång tunnel, ett veritabelt ingenjörsverk, grävdes och mynnade ut på andra sidan Rio Mapochofloden i centrala Santiago. De flesta flydde från Chile, några begav sig till Kuba där de fick politisk asyl.

SERGIO BUSCHMANN, SOM I MANAGUA i juli 1983 hade berättat för Flamman om förspelet till ett av de mest dramatiska kapitlen i Chiles moderna historia, hade mycket riktigt återvänt legalt till Chile i slutet av 1983. Han fick partiets uppdrag att starta ett företag i fiskerinäringen 65 mil norr om Santiago som täckmantel för import av en gigantisk arsenal av vapen, sammanlagt talades det om 3.000 M16-gevär, kulsprutegevär och granatgevär, kapabla att slå ut stridsvagnar.

Han greps den 26 augusti 1986, bara elva dagar innan aktionen mot Pinochet och fördes till fängelset i Valparaiso. En stor del av arsenalen beslagtogs, men inte allt. Vid midnatt den 7 augusti 1987, mitt under regn och storm i Chiles största hamnstad, flydde Buschmann. Flykten var oerhört spektakulär och gick via taken på fängelset tillsammans med tre andra FPMR-fångar. Fem tusen säkerhetsagenter och poliser jagade dem under en vecka, men förgäves.

 

Diktaturens råttortyr

Jag minns intervjun med honom som igår när han en tid senare anlände till Sverige och Flamman och berättade om tortyren:

– Innan förhöret i fängelset i Valparaiso ikläddes jag en overall och i ärmarna och byxbenen pressade de in råttor. Dessa blev desperata när de inte fick luft och började bita mig när de inte kunde komma ur ärmarna och byxbenen eftersom dessa hade knutits ihop med rep. Så fungerade diktaturens behandling av oss politiska fångar.

 

CHILE ÄR FÖRÄNDRAT och det som hände för snart trettio år sedan är i dag föremål för universitetsstudier. Men fortfarande vårdar invånarna i La Victoria sina muralmålningar som hyllade “Los Combatientes”, kämparna, från FPMR som var beredda att betala med sina liv “Det avgörande året i kampen mot Diktaturen som skulle förändra Chiles historia”.

Chile: 30 år sedan upptäckten av massgraven i Pisagua i Atacamasöknen

Chile: 30 år sedan upptäckten av massgraven i Pisagua i Atacamasöknen

Av Dick Emanuelsson

TEGUCIGALPA / 2020-06-02 / I ett uttalande från det chilenska kommunistpartiet i dag, den 2 juni, påminns vi om att för exakt 30 år sedan påträffades en massgrav i norra Chile. Den bestod av politiska fångar som hade förts till denna plats efter att ha gripits under och kort tid efter den militära statskuppen den 11 september 1973.

”Försvinnandet av hundratals landsmän och morden på tusentals andra var en av många smärtsamma händelser som det chilenska folket upplevde under diktaturens fruktansvärda år, en diktatur som infördes av USA-regeringen med stöd från de väpnade styrkorna och de mest reaktionära ekonomiska och politiska grupperna i vårt land”, sammanfattar partiet uppkomsten av diktaturen.

MÅNGA AV DE tiotusentals som greps under de dramatiska dagarna, ”försvann” i händerna på militären. Tusentals försmäktade i koncentrationsläger över hela Chile.

I den lilla staden Pisagua, i världens torraste öken, Atacamas, i norra Chile fördes 2500 personer som internerades i ett koncentrationsläger. De anklagades för att ha varit medlemmar eller stött den chilenska vänsterregeringen Unidad Popular, som leddes av den av militären mördade president Salvador Allende.

I Pisagua avrättades många och 19, vars kroppar inte överlämnades till sina anhöriga tillhörde gruppen som i Chile ”försvann”.

Dessa 19 kroppar påträffades för exakt 30 år sedan.

REDAN 1948 HADE PISAGUAS förvandlats till ett koncentrationsläger då den socialdemokratiske presidenten Gabriel González Videla, som hade valts bland annat på rösterna från kommunistpartiet, införde den så kallade ”Ley Maldita”, den förbannade lagen som förbjöd kommunistpartiet. En fruktansvärd repression inleddes.

En nyexaminerad löjtnant fick regimens uppdrag att gripa alla medlemmar av kommunistpartiet i de olika saltgruvorna som opererade i Atacamasöknen. Åtta lastbilar stod till förfogande för löjtnantens och hundratals kommunister fördes till det återupprättade koncentrationslägret i Pisagua.

LÖJTNANTEN HETTE Augusto Pinochet Ugarte. Denne officer skulle efter utfört uppdrag i Pisagua, förflyttas till södra Chile och kolgruvarbetarstaden Lota och Coronel. Där blev han ansvarig för fängelset dit kommunisterna, som också hade stort inflytande i denna region, hade fängslats.

I sina memoarer säger Pinochet att ”fängelset var som ett enda stort universitet för kommunisterna. Och de som inte var kommunister när de internerades, var det när de lämnade fängelset”.

De 19 som påträffades den 2 juni 1990, var nergrävda i ett dike utanför Pisagua och flera av de döda var medlemmar av kommunistpartiet. I dag deltar flera ur partiledningen i den högtidsceremoni som ska hållas till ära för dem som mördades av den diktatur som efterlämnade sina representanter i den nuvarande Piñeraregimen.

EFTERSOM MIN FÖRE detta hustru föddes i denna region av Chile har jag vissa erfarenheter av dessa händelser.

1987 intervjuade jag Pedro Atencio, byggnadsarbetare och bror till en annan byggnadsarbetare, Vicente Atencio Cortez, vald som parlamentsledamot för kommunistpartiet med de högsta valsiffrorna 1969 för städerna Pisagua, Arica och Iquique. Han återvaldes till parlamentet med höga valsiffror 1973.

Vid militärkuppen gick Vicente på partiets order under jorden och deltog i det underjordiska arbetet mot diktaturen fram tills han greps den 11 augusti 1976 och ”försvann”.

När jag intervjuade hans bror Pedro i staden Arica i början av januari 1987, misstänkte Pedro att hans bror hade förts till Pisagua där han skulle vara begraven. Men Vicente Atencio påträffades den 21 mars 1990, samma år som ”de 19 i Pisagua”, i en massgrav utanför huvudstaden Santiago på landägorna "Las Tórtolas". Dessa hade tillhört den chilenska armén.

Vicente Atencio med familj innan han "försvann" 1976.
FOTO: MINNESMUSEET FÖR DE MÄNSKLIGA RÄTTIGHETERNA.

I DAG MINNS VI HANS, ”De 19” och de över 1100 chilenska ”försvunna” kämparna vars enda brott var att de ville se ett demokratiskt och blomstrande Chile för sig och kommande generationer.

Fienden till dessa mänskliga rättigheter är, som Historien har lärt oss, gigantisk, men inte oövervinnlig.

Ty det chilenska folket kommer tveklöst fortsätta Allendes, Vicentes och alla andra chilenska martyrers kamp när viruset har besegrats. Piñera kommer att få betala för sina brutala brott mot det chilenska folket.

CHILE: “De Fegas Pakt” som bröts efter 30 år

Ett år efter att Carmen Gloria Quintana överlevt medan Rodrigo Rojas dödades i attentatet den 2 juli 1986 framträdde hon på en presskonferens och berättade om hur den chilenska fascismen mördade sina egna medborgare, i synnerhet de unga som för varje protestdag i ett allt större antal reste sig mot militärdiktaturen. På den infällda bilden Carmen innan hon förvandlades till en brinnande fackla med 65-procentiga brännskador.

CHILE:

“De Fegas Pakt” som bröts efter 30 år

Av Dick och Miriam Emanuelsson

SANTIAGO DE CHILE / En av de händelser som mest har etsat sig fast i hjärnbalken är händelserna på morgonen den 2 juli 1986. Jag [D.E.] anlände i december samma år till platsen där Gloria Quintana, 18, hade brännskadats svårt medan Rodrigo Rojas, 19, hade bränts ihjäl av en armépatrull. All militär och polisiär personal hade den dagen fått order från diktatorn Augusto Pinochet att slå ned alla protester. Spänningen var total och i hela Chile talades det allt mer om uppror mot militärdiktaturen. 1986 skulle bli ”Avgörandets År”!

Sedan september 1983, samma år som de Nationella Protestdagarna hade inletts i mars opererade den urbana gerillamilis som kommunistpartiet hade tagit initiativ till och som den 7 september 1986 slog till mot diktatorn. Denne var på hemfärd från sitt sommarresidens med sin bepansrade karavan och 25 säkerhetsagenter. Bazukagranaten som skulle spränga diktatorns bil i fragment blev i stället en rikoschett. Bara handen på Pinochet skadades. Fem av säkerhetsagenterna dödades av gerillakommandot från FPMR, den Patriotiska Fronten Manuel Rodriguez.

Det var det brutala mordet två månader tidigare på Rodrigo Rojas och brännskadorna på Gloria Quintana som kanske övertygade en majoritet av befolkningen att Pinochet inte frivilligt skulle lämna över makten. Fram tills bakhållet mot Pinochet hade USA-ambassaden gett diktatorn sitt tysta stöd. Därför deltog allt större delar av befolkningen i de nationella protestdagarna mot militärregimen. För varje protestdag radikaliserades händelseutvecklingen medan den revolutionära vänstern, med kommunistpartiet i spetsen blev allt mer tongivande. Diktaturen slog tillbaka med en fruktansvärd repression. Under de månatliga protestdagarna dödades dussintals chilenare som protesterade eller som mördades av hemliga kommandon i sina hem.

– Det var inte brist på folk utan brist på vapen.

Det säger Cesar Quiroz, en före detta “officer” i FPMR-milisen till Flamman i en kommentar för att beskriva stämningen under de sista åren av diktaturen och hur ungdomen i stort antal ville ansluta sig till milisen i fattigområdena, oftast utan vapen som det var brist på. Överallt på väggarna i dessa områden syntes muralmålningarna som hyllade milisens kamp mot diktaturen.

En hyllningsaffisch till den Patriotiska Fronten Manuel Rodrigugez på 40-årsdagen av den militära statskuppen 1973.

USA-ambassaden fick i uppdrag av det amerikanska utrikesdepartementet att hitta en lösning som skulle tillfredsställa USA:s politiska och strategiska intressen i regionen samt att isolera kommunistpartiet och vänstern. Efter bakhållet på Pinochet bjöd ambassaden in kristdemokrater, socialister och socialdemokrater. Ett par år senare, den 5 oktober 1988, efter att ha förlorat en folkomröstning om militärdiktatur eller civilt styre, insåg Pinochet att tiden hade runnit ut för honom och de civila kunde bilda regering efter det första valet sedan mars 1973.

Valformeln formaliserades den 30 juli 1989. Kommunistpartiet, som hade betalat ett oerhört högt pris i människoliv i kampen mot diktaturen exkluderades effektivt i den vallag som den borgerliga och socialdemokratiska koalitionen kom överens om med diktaturen.

Tortyr och exil

Det var till denna politiska häxkittel som Rodrigo Rojas skulle anlända till i slutet av maj 1986. Hans iver för att delta i kampen för att störta diktaturen kände inga gränser, säger han mor, Veronica de Negri, 76, när vi slår oss ned i ett av rummen på det chilenska kommunistpartiet i centrala Santiago.

Hon deltog i det underjordiska arbetet inom partiet och greps 1976 av enheter ur den chilenska marinen tillsammans med andra partimedlemmar.

– Jag torterades, våldtogs, inte bara av män utan även av råttor, tillägger hon med bitterhet i rösten när hon beskriver den mest avskyvärda formen av hur en människa, och i det här fallet en kvinna, kan skändas av ett djur.

Veronica de Negri.

FOTO MIRIAM EMANUELSSON.

Hon överlämnades därefter till arméns militära underrättelsetjänst Dina och förflyttades till de beryktade tortyrcentren Tres och Cuatro Alamos i Santiago.

Hon hade trots allt tur, säger hon, att hon inte avrättades eller ”försvann”, vilket var mycket vanligt dessa år då ”Operation Condor” nådde sin kulmen i Argentina, Chile, Uruguay, Paraguay, Brasilien och Bolivia, styrda av militärjuntor.

– Den 15 april 1977 frigavs jag och flögs till USA där jag levt i exil sedan dess. Rodrigo hade strax innan jag greps flugit till sin mormor i Canada som blev hans exil tills 1977 då vi förenades i USA. I skolan sa lärarinnan att “USA är en demokrati”. Rodrigo reste sig och sa ”Nej, det är det inte för USA förstörde demokratin i Chile och installerade en diktatur”!

I USA, kort tid innan Rodrigo avreste till Chile för att ansluta sig till kampen mot diktaturen.

Video-Veronica de Negri (spanska):

https://vimeo.com/975740605

Rodrigo härbärgerades hos sin farfar, som politiskt stod till höger medan hans fru var fascist och Pinochetanhängare.

– Men Rodrigo avgudade sin farfar och vice versa.

Att landa i ett totalt militariserat samhälle som det chilenska blev en chock. Men det blev även en politisk skola för den 19-årige ynglingen som ville dokumentera allt som hände, trots varningarna från hans kamrater att akta sig med kameran. ”För hela min familj tillhörde det organiserade motståndet”, säger Veronica med stolthet i rösten.

– Jag ringde honom två dagar innan den 2 juli och med lågmäld röst sa han; ”Vero, nu förstår jag dig”!

Hon blir tyst vid minnet för det var den sista gången de talades vid.

– Han hade blivit medlem i ungkommunisterna och ville ansluta sig till ”Fronten” (FPMR). Om han verkligen anslöt sig, det vet jag inte, men det var hans önskan. Och jag skulle inte hindra honom. . .

Den chilenska militärjuntan i september 1983, tio år efter militärkuppen. Kyrkogårdslugnet hade avlösts av en bred folklig antifascistisk kamp som i de månatliga nationella protestdagarna uttrycktes i form av resande av barrikader i fattigområdena. Det var vid en sådan som Carmen Gloria och Rodrigo greps av arméptrullen som hade diktatorns order om att med alla medel slå ned protesterna. FOTO: DICK EMANUELSSON.

Den 2 juli 1986 var som många mornar i juli i Santiago grådisig, fuktig och kall. Trots sin ungdom var Rodrigo redan en professionell fotograf som inlett sin grafiska bana i mörkrummen hos en äldre fotograf i USA. Rodrigo och Gloria samlades på en av gatorna i det proletära bostadsområdet Los Nogales i kommunen Estación Central, i centrala Santiago. Människorna började samla material för att resa en barrikad som under alla nationella protestdagar mot diktaturen.

Tre armépatruller cirkulerade i närheten. Bland dessa fanns tre civila agenter från arméns militära underrättelsetjänst, direkt underställda Pinochet, säger Veronica.

– Vi samlades några grannar, Rodrigo och två andra ungdomar som jag inte kände. De hade gummidäck som skulle antändas för att spärra av trafiken på en viktig gata (Avenida General Velazquez) och de bad oss om hjälp och vi gav dem ett handtag, sa Gloria Quintana i sitt första vittnesmål efter att ha återhämtat sig från sina brännskador.

När armépatrullen dök upp sprang alla var och en åt sitt håll men Gloria och Rodrigo omringades och Rodrigo slogs till marken. Enligt den officiella versionen från Santiagos arméchef, som citerades av Pinochet i ett tevetal, hade de bägge ungdomarna brandbomber på sig som ”olyckligtvis antändes” vilket åsamkade de bägge svåra brännskador och i Rodrigos fall döden, tillade diktatorn med sin sträva pipiga röst.

Så här rekonstruerades hur armépatrullen dök och grep och brände de två ungdomarna..

De två konfronteras med militärerna.

Rodrigo är nerslagen.

”De Fegas Pakt” bryts

I denna version förvandlas dessa två universitetsstuderande också till presumtiva ”terrorister”. Det var en officiell version som den militära ledningen tvingade på de militärer som var närvarande den 2 juli 1986 i händelse av att de längre fram skulle drabbas av samvetskval. En av dessa var den bara 18-årige värnpliktige Fernando Guzman.

Fernando Guzman.

– Det är en fullständig lögn och ett påhitt från armén för att rättfärdiga vad som hände, sa Guzman i juli 2015.

Hans uttalande slog ned som en bomb bland tusentals militärer och andra som ingått ”Tystnadspakten” under och åren efter militärkuppen 1973. Guzman uppgav till pressen att två veckor efter det grymma mordet hade soldaterna fått precisa instruktioner över vad de skulle uppge. De mordhotades av sina överordnade.

– I utbyte mot vår tystnad gav armén oss permission och pengar för att vi skulle stå fast vid vår lögn och förbli tysta livet ut, sa Guzman.

Han pekade ut armélöjtnanten Julio Castañer, som vid tillfället var en av de tre civilklädda agenterna i svart jacka. Denne beordrade en soldat att dränka in Gloria och Rodrigo med bensin.

Armélöjtnanten Julio Castañer.

– Kvinnan (Gloria) dränktes in från huvud ner till fötterna medan mannen (Rodrigo) fick (bensinen) på ryggen eftersom han låg med ansiktet mot marken. Castañer rörde provokativt med en tändare kring de bägge och förolämpade dem. De antändes nästan omedelbart. Flickan sprang brinnande mot gatan General Velásquez. Några värnpliktiga sprang i kapp henne och släckte elden med filtar. De rök fortfarande om de bägge där de låg på marken. Jag hörde löjtnant Castañer säga till armépatrullens chef Pedro Fernandez att ”det bästa vore att döda dem. Men eftersom jag är katolik gör jag det inte”!

Men Gloria och Rodrigo var mer döda än levande och i ett medvetslöst tillstånd. De kastades upp på flaket till en av armépatrullens bilar och lämpades av på en enslig plats i utkanten av Santiago. Gloria vaknade upp och lyckades få hjälp av personer som kallade på ambulans.

Löjtnant Castañer befordrades till överste och befälhavare för ett Dragonregemente. Därefter kröntes hans militära karriär med en utnämning som Stabschef  för det Gemensamma Militära Södra Kommandot med säte i staden Punta Arenas, längst ner i södra Chile i Eldslandet. Han föreläste ofta på universiteten.

Efter att Fernando Guzman bröt, vad han själv kallar för ”De Fegas Pakt” beslöt ministern för appellationsdomstolen i Santiago, Mario Carroza, som är ansvarig för undersökningarna i fallet Gloria och Rodrigo att utlysa en arresteringsorder mot Castañer och sex andra militärer som deltog i mordet på Rodrigo Rojas och Gloria Quintana.

Castañer förklarade sig oskyldig och uppgav att han till och med beordrade armépatrullen att släppa Gloria och Rodrigo den ödesdigra dagen i juli 1986.

– De värnpliktiga anlände med bildäcken och Franco Rivas (en värnpliktig) med bensindunken och då inträffade olyckan, sa en skakad före detta överste Castañer som var nära bli lynchad vid gripandet.

Ingen i Chile tror i dag på Castañers uttalande och Fernando Guzman säger att det är en skamlös lögn. Pinochets civile specialagent den 2 juli 1986 erkände att han borde ha gett order om att föra de bägge ungdomarna till ett sjukhus. Men han saknade mod, sa han. Inför vem?

Den då 1986 värnpliktige Franco Rivas bröt i augusti 2015 också ”Tysthetspakten” efter att han gripits och bekräftade Guzmans version och tillade:

– De (militärledningen) anlitade de dyraste advokaterna i landet som satte ihop en trovärdig berättelse. De underströk hela tiden: ”Ni har familjer. . . skydda dem”! Det var som en hjärntvätt.

En muralmålning som en hyllning

till Rodrigo.

”Bränd fläsksvål”

När jag [D.E.] i december 1986 anlände till platsen för mordet på Rodrigo och attentatet mot Gloria hade fascisterna skrivit med breda penseldrag och svart färg: ”Här luktar det bränd fläsksvål”. Det uttryckte ett hat och en sadistisk omänsklighet som är svår att rent mentalt begripa. Men händelsen visar att Castañer representerade en politisk och ekonomisk modell som var beredd att mörda sina unga i sina bästa år för att markera diktaturens makt.

– De framställde oss som terrorister, sa Carmen Gloria Quintana i en kommentar efter att Fernando Guzman hade lagt korten på bordet och brutit Tysthetspakten och fortsatte:

– Jag vet att armén fortfarande ligger på mycket information som de inte har presenterat. De har en skuld till oss.

Innan och efter.

Carmen Glorias liv förändrades dramatiskt efter militärernas attentat mot de två ungdomarna. Hon reste runt i världen och var ett bokstavligt överlevande vittne för den grymhet som den chilenska fascismen och deras lokala lakejer och USA representerade och representerar. Carmen Gloria utbildade sig till psykolog. 

Veronica de Negri landade i Santiago den 4 juli 1986. Rodrigo hade två dagar kvar i livet. Hon hävdar att Pinochet hade gett order om att inte ge vård till Rodrigo på Centralklinikens (Posta Central) akut. Blodbanken, apoteket och laboratoriet stängdes för Rodrigo.

Chefen för den stora Centralkliniken var ingen annan än läkaren Michel Bachelet, i dag president i Chile. Men då, tillhörde hon den väpnade gerillamilisen FPMR, en då väl bevarad hemlighet. Hon satte klackarna i golvet för att markera inför dem som ville ”röva bort” Rodrigos kropp som bevismaterial att här bestämde hon.

– Hon agerade också för att Carmen skulle föras över till ett sjukhus med bättre kapacitet än vad Centralakuten med alla sina brister inte kunde ge. En specialistläkare i Massachusetts i USA gjorde en diagnos av Carmen Glorias situation och rekommenderade speciella åtgärder. Och det räddade henne.

Träffades återigen, Carmen Gloria och Chiles president Michel Bachelet, 30 juli 2015 efter att Fernando Guzman brutit "Den Tysta Pakten". Bachelet var chef för den centrala läkarakuten i Santiago de Chile när Carmen Gloria rullades in på bår med 65-procentiga brännskador den 2 juli 1986.

Rodrigos mor har under alla dessa år inte vilat ett ögonblick, men mött ett kompakt motstånd mot att skapa en reell rättvisa. Fernando Guzmans bekännelse bekräftade den gamla devisen om att Sanningen kommer förr eller senare fram.

– Som mor till Rodrigo har jag sökt stöd och hjälp för att mördarna av min son en gång för alla ska rannsakas. För det handlar inte bara om min son, som jag en gång förlöste, för fallet Rodrigo är emblematiskt för hela Chile. För bara om det skapas rättvisa kan såren läkas och försoning till slut skapas i Chile. Mitt liv tog slut den dagen då de mördade min son, men jag kommer inte att släppa taget förrän rättvisa har skapats för Rodrigo!

 Den då 18-årige värnpliktige Fernando Guzman träffade 2015 Veronica de Negri och bad om förlåtelse för sitt deltagande 2 juli 1986 då Rodrigo Rojas de Negri mördades av arméptarullen.

Rodrigos vapen var hans kamera. En av hundratals hyllningar till den unge fotografen.

 Begravning av Rodrigo formades till en kraftfull protest mot militärdiktaturen.

Veronica de Negri vid begravningen av sin son, Rodrigo. I över 30 år har hon kämpat för rättvisa och straff för mördarna.

CARMEN GLORIA QUINTANA

Den undersköna söta 18-åringen med sina indianska ögondrag fick hela sitt ansikte och kropp deformerat av de 65-procentiga brännskadorna. Hon svävade mellan liv och död i flera veckor. Men hon överlevde som av ett mirakel och lyckades, med hjälp av den enorma internationella solidaritet som växte fram efter den 2 juli 1986 att flyga till Canada där hon genomgick en rad operationer och hudtransplantationer.

Hon reste runt i världen och kom bland annat till Sverige och gav sitt vittnesmål över en barbarisk regim som kom till på stöd av USA och Pentagon och som aldrig hade kunnat överleva utan stödet från Washington. Hon utbildade sig till psykolog.

Dick E.

Trettio år av straffrihet

Militärjuntan tvingades formellt utse domaren Alberto Echavarría Lorca för att utreda händelserna den 2 juli 1986. Redan den 23 juli bekräftade han den militära versionen. Militärerna förklarades oskyldiga och friades.

• Den 3 januari 1991, första året av civilt styre tvingades militärtribunalen att återuppta fallet och dömde armépatrullens chef Pedro Fernandez Dittus skyldig för ”vårdslöshet” och för att ha vägrat Rodrigo läkarhjälp. Den militära domstolen friade honom från allt ansvar i anklagelserna i fallet med Carmen Gloria.
  
•  1992, efter att den civila regeringen hade tillträtt ville Veronica de Negri stämma Pinochet för mordet på sin son men statens advokat förklarade att ”fallet är nedlagt”.
  
• Trots det och på grund av den starka opinionen i och utanför Chile, bland annat hade tre vittnen tvingats fly utomlands dömde Chiles Högsta Domstol 1993 Fernandez Dittus till 600 dagars fängelse som ansvarig för brännskadorna som orsakade Rodrigos dödsfall och de 65-procentiga brännskadorna på Carmen Gloria.
  
• I oktober 2000 dömde en domstol staten att betala motsvarande 500.000 dollar i skadestånd till Carmen Gloria.
  
• I juli 2015, efter att den värnpliktige Fernando Guzman brutit “Tysthetspakten” och anklagat löjtnant Castañer som den civile agenten skyldig till mordbränningen av de två ungdomarna, beslöt apellationsdomaren Mario Carroza att utfärda en arresteringsorder på sju militärer som utpekades som delaktiga i fallet.
  
• Den 14 oktober 2016 avslutade Carroza processen med att ta in nya bevis. Nu återstår bara domstolens bearbetning av det nya beviusmaterialet och en slutlig dom i fallet med Carmen Gloria och Rodrigo.

Dick Emanuelsson

En ung man som slagits till

marken av karabinjärerna under

en nationell protestdag 1983.

FOTO: DICK EMANUELSSON

DRAMATISKA MR-SIFFROR:

I Chile har flera statliga utredningskommissioner tillsatts som har utrett militärdiktaturens brott mot de mänskliga rättigheterna. Flera av dem har starkt kritiserats av för att inte ha gått till botten med det verkliga antalet offer.

Rettigkommissionen fastslog 1991 att 2.279 personer hade försvunnit respektive avrättats av de militära säkerhetsstyrkorna under militärdiktaturen.

Valechkommissionen gick vidare och lade fram en rapport 2004 som talade om 28.459 fall av avrättningar, försvinnanden, tortyr och utomrättsliga gripanden. Den siffran ökade 2011 till totalt 40.000 fall.

D.E.

Así se planeó y ejecutó la emboscada contra el dictador Pinochet en septiembre de 1986:

Video: https://vimeo.com/980422898