domingo, 23 de octubre de 2016

Elecciones municipales en Chile hoy: “Tenemos que ir a votar”: PCCh

El 28 de octubre de 2012 Daniel Jadue del PCCh fue elegido alcalde y derrotó, junto con sus aliados, la derecha en el municipio de Recoleta, una de las comunas de Santiago con 150.000 habitantes.




Elecciones municipales en Chile hoy:
“Tenemos que ir a votar”: PCCh

La opción de elegir 14 millones de ciudadanos convocados a votar para determinar el alcalde y los concejales que desean para su comuna. Reiterados llamados a que el pueblo sea el que determine las autoridades que quiere en sus municipios. El proceso, cruzado por la sombra del abstencionismo y la anomalía en el Padrón Electoral. La derecha, en estrategia de promover la abstención y la deslegitimación de las elecciones”.

Así dice uno de los artículos del semanario de El Siglo, órgano del Partido Comunista de Chile en su edición esta semana con el tema especial sobre las elecciones municipales hoy, 23 de octubre en Chile.

La derecha, que controla los medios de comunicación, intenta de inyectar desmoralización a los sectores populares para que no voten, coincidiendo con algunos sectores de izquierda que también promueven la abstención, dizque que no tiene sentido de ir a votar y que la única alternativa para el pueblo es la calle. Es una posición que lleva el pueblo a la derrota.

La derecha históricamente tiene disciplina en sus cuadros y bases. Siempre votan. Y casi siempre ganan cuando hay poca participación. Lo contrario, es decir la izquierda gana cuando hay mucha participación, cuando el pueblo va a las urnas.

Debe haber una combinación entre la lucha popular en las fábricas, campos, universidades, colegios, barrios y ciudades y la lucha electoral. Luis Emilio Recabarren, el fundador del movimiento obrero chileno y el Partido Comunista de Chile es el ilustro ejemplo de guía en esa pelea política fundamental para poder canalizar las reivindicaciones del pueblo.

“La lucha de clase es sencilla porque es concreta”, decía Lenin. Y en tu barrio, distrito y municipio las tareas políticas son muy concretas porque son presentes donde estás tú y tú familia. Ahí comienza la lucha para cambiar el país. Si no entendemos eso, pues estamos perdidos.

En este correo anexo El Siglo de esta semana como para contrarrestar la propaganda fatalista y para que cada uno saque su propia conclusión sobre la importancia de votar en Chile hoy.

Dick Emanuelsson




[Video] Reportaje 2013 en el municipio de Recoleta:
CHILE: El comunista que derrotó la dominación del partido Pinochetista y ganó la Alcaldía en Recoleta

Por DICK EMANUELSSON

MUNICIPIO de RECOLETA / Lo que era totalmente inimaginable durante doce años hoy es vida cotidiana. Gente en común o "pueblo-pueblo" entra a la oficina más grande y hermosa que he visto en mi vida. El alcalde recibe hoy trabajadores del Correo que llevan semanas en huelga, amas de casa, profesores, aseadores y trabajadores municipales en esa comuna de la Gran Metropolitana de Santiago.

Con Daniel Jadue conversamos sobre cómo fue posible de derrotar la derecha en una de las comunas de Santiago, como el Partido Comunista con el apoyo de los aliados de la Concertación desde el año 2000 trabajó sistemáticamente para crear una confianza entre los 150.000 habitantes en el municipio y lo que seria la fórmula victoriosa en las elecciones municipales el 28 de octubre de 2012.

También lo que era la política municipal durante el gobierno de la Unidad Popular y durante los 17 años de regimenes militares.




jueves, 14 de julio de 2016

CHILE: ”Jag upplevde inte militärkuppen och diktaturen, men jag upplever alla dess konsekvenser”

Karol Cariola, först ordförande för studenterna (FECH) på det allmänna universitetet 2009-2010 i Chiles tredje största stad Concepcion. Sedan valdes hon 2011 till generalsekreterare för Chiles Kommunistiska Ungdomsförbund och 2014 som parlamentsledamot för kommunistpartiet.




CHILE:
”Jag upplevde inte militärkuppen och diktaturen, men jag upplever alla dess konsekvenser”

Av Dick Emanuelsson

Medan kommunistpartierna med få undantag i Europa är på gränsen mot en medlemsmässig utplåning, kan kommunisterna i Chile inkassera en rad framgångar. Och det är de unga kvinnorna som flyttar fram sina positioner i partiet. Latinamerikareportrarna Dick och Miriam Emanuelsson har träffat Karol Cariola, 29, parlamentsledamot och ordförande för det kommunistiska ungdomsförbundet i Chile.


“ATT VARA UNG OCH INTE REVOLUTIONÄR är nära inpå en biologisk motsättning”, sa Chiles president Salvador Allende till studenterna på Guadalajaras universitet i Mexiko den 2 december 1972. Den 11 september 1973, nio månader senare, mördades han av bomberna och kulorna från den chilenska militären ledda av en militärjunta som grep makten. I fattigkvarteren i Santiago upprättade ungdomar och arbetare barrikader mot militären. Bland de mest framstående i den antifascistiska kampen stod JJCC, det kommunistiska ungdomsförbundet. För varje år under de 17 år av militärdiktatur växte protesterna och med dem ungdomsförbundet.

Vid övergången mellan militärdiktatur och representativ civil demokrati 1990 kom kommunistpartiet att isoleras i stället för att ingå i den breda demokratiska allians som kom att bilda regering mot den moderna och den fascistiska högern som var Pinochets arvtagare. Den ekonomiska nyliberala politik som hade förts under diktaturen förändrades inte, trots att socialdemokrater och kristdemokrater bildade regering.


Under 17 år styrde den fascistiska militärjuntan Chile med järnhand och förvandlade landet med de sociala reformerna till ett nyliberalt ekonomiskt experimentfält för Milton Friedmans Chicago Boys. FOTO: DICK EMANUELSSON.



DEN AVGÖRANDE FÖRÄNDRINGEN stod ungdomen för. För sedan 2010 är det något av en revolutionär häxkittel som vuxit fram. Vi har sett ungdomen på gatorna i Santiago, Valparaiso eller Concepcion. Och det var i Concepcion, i södra Chile som Karol Cariola blev ordförande för studenterna (FECH) på det allmänna universitetet 2009-2010. 2011 valdes hon till generalsekreterare för Chiles Kommunistiska Ungdomsförbund och tillsammans med den mer kända Camilla Vallejo och andra unga medlemmar i ungdomsförbundet gick hon i spetsen mot högerregeringens utbildningspolitik. För högern är utbildning mer ”business” än en mänsklig rättighet, säger hon.

Den 11 mars 2014 bänkade hon sig i parlamentet i Valparaíso efter att först i primärvalet ha valts med de högsta valsiffrorna av kandidaterna i det 19:e valdistriktet. De omfattar de två Santiagokommunerna Independencia och Recoleta. Men det var ingen isolerad individuell framgång. I det senaste parlamentsvalet fördubblade kommunistpartiet antalet parlamentsledamöter. Och det trots ett valsystem infört av militärdiktaturen som garanterar de stora högerpartierna eller allianserna majoriteten av platserna i kongressen.



MÅNGA AV KAROLS STUDENTKAMRATER utanför ungdomsförbundet varnade henne för att ”makten kommer att korrumpera dig och Camilla”, som också hade valts till parlamentet med mycket höga valsiffror. Och det är Flammans första fråga när vi träffar henne i Valparaíso där det chilenska parlamentet återfinns. Hur har förändringen från den utomparlamentariska kampen till debatten i maktens korridorer gestaltat sig?

Hon tvekar en aning men finner sig snabbt, för frågan har hon fått många gånger sedan 2014.

Det är en viktig förändring för det är ett byte från ett stridsvärn till ett annat. För vårt kampmål är och förblir det samma: en bra och gratis allmän utbildning. Det är den röda tråden för detta nya ansvar.

Massdemonstrationer av högstadie- och högskolelever har avlöst varandra sedan 2006. Kravet är en allmän, bra och gratis utbildning.


KAMPEN FÖR ETT NYTT utbildningssystem kulminerade 2011 men striden hade inletts långt innan, fortsätter hon.

Det var en ihärdig och permanent process som för varje dag samlade allt fler kamrater och krafter. Många av dessa krafter hade ackumulerats under kampen mot diktaturen och under övergångsåren. Då fanns det inte någon som helst vilja (hos regeringarna) att göra strukturella förändringar i ”modellen” (den nyliberala ekonomiska politiken).

Till skillnad från delar av den övriga vänstern eller anarkistiska rörelser menade ungkommunisterna att de politiska kraven på en helt ny och genomgripande utbildningsreform måste kanaliseras i alla olika kampformer. Även i politiska termer och via de institutionella organ som för närvarande existerar i Chile. Trots att en mycket stor del av ungdomen anser att dessa statliga ämbetsverk är ytliga organ för en ihålig representativ demokrati menar ungdomsförbundet och kommunistpartiet att de olika parlamentariska församlingarna också måste användas som en tribun och för att driva igenom besluten.

– Vi sa till kamraterna inom studentrörelsen att som ledare har vi deltagit i kampen på gatorna och vi fortsätter tillsammans med er i den kampen. För mig som deputerad innebär det inte en motsättning när vi deltar i demonstrationerna och protesterar när vi måste gå ut och protestera.



MEN HON MENAR ATT kraven måste kanaliseras där det finns utrymme och där besluten tas och utföra delar av besluten ”utan att andra fattar beslut för oss”.

– Därför sa vi: ”Okej, låt oss ta strid om makten”. Och vi var fyra studentledare som ställde upp och erövrade var och en varsitt mandat. Nu slåss vi också från insidan av makten som är ett mycket begränsat aristokratiskt och elitistiskt utrymme. För oss har det inte varit lätt för det är ett komplicerat stridsvärn att konfrontera. Här finns det maktpersoner som vill kontrollera sin del av makten på bekostnad av alla andra. Därför har vi lyfts fram av dem som har valt oss för att riva upp det maktförhållandet.

Camila Vallejo, Karolas politiska "tvillingssyster" från det kommunistiska ungdomsförbundet var ordförande för universitetsstudenterna på Universidad de Chile och var en av de ledande tillsammans med Karola i de gigantiska studentdemonstrationerna. Camila Vallejo valdes också in i parlamentet i valet 2014.



DEN 23 DECEMBER FÖRRA ÅRET beslutade de bägge kamrarna i Chiles kongress om en lag som ger gratis universitetsutbildning ”för de mest (ekonomiskt) utsatta grupperna” i Chile, uppskattningsvis 200.000 ungdomar. Karol och Camilla uppnådde en viktig delseger i parlamentet. Men utan den enorma massrörelsen bland Chiles ungdomar hade det aldrig varit möjligt, anser Karol:

– Vi var kapabla att lyfta undan barriären och för första gången på 40 år, sedan militärdiktaturen tog makten, finns det 200.000 studenter från fattiga hem som kan studera gratis på universiteten i Chile. Det är ett resultat av kampen och frukten av vad vi har gjort i olika instanser för att uppnå den segern. Det är naturligtvis inte tillräckligt, för vi vill ha en fri och gratis högskoleutbildning för alla studenter.



KAROL CARIOLA SÄGER ATT HON nu inte bara representerar studentrörelsen i Chile utan även de som har valt henne i sin valkrets Independencia och Recoleta, två kommuner med stor andel arbetare med ett politiskt förflutet som utmärkte sig i kampen mot militärdiktaturen.

För denna unga kommunist handlar det om vardagskrav hos de mest fattiga medborgarna som i huvudsak röstade på henne. Pensionärer som för en daglig kamp för överlevnad med sina närmast symboliska pensioner. För ”Chile toppar den skamliga listan över länder med största klasskontraster i världen”, konstaterar alla bedömare av landet.

– Ibland har jag svårt att sova när jag tänker på att människor i Chile inte har rätten till en fri sjukvård med kvalité. I Chile i dag dör varje dag människor för att de inte har råd att betala de dyra ”hälsovårdspaketen” som erbjuds i en allt mer privatiserad ”sjukvårdsmarknad”. Därför måste jag stå i daglig kontakt med de som valde mig och som gav mig sitt förtroende att tillsammans kunna förändra dessa orättvisor. För om den folkvalde avlägsnar sig från folket representerar de i slutändan bara sig själva. Det är därför som politikerna i dag har mycket liten legitimitet. Folk känner inte igen sig i politikerna.

Flickor från den sydliga ön Chiloe börjar tidigt stickandet, en historisk tradition bland kvinnorna i Chiloe, känt för sin textil. Det är dessa unga kampen för en allmän utbildning handlar om. FOTO: DICK EMANUELSSON.


NÄR KAROL OCH KOMMUNISTPARTIET inledde sin valkampanj i Recoleta och Independencia sa folk till henne att ”varför ska vi rösta på dig? För politikerna dyker bara upp när valkampanjen börjar och sedan ser vi dem inte på fyra år förrän nästa valkampanj inleds”. Karol säger att kommunisterna ser på politiken på ett helt annat sätt.

– Vi försöker varje dag göra motsatsen genom att besöka våra distrikt regelbundet. Partiet och ungdomsförbundet lanserade idén om ”Bostadsområdesparlamentet”. I det inkluderas hyresgästföreningen, den lokala idrottsklubben, alla slags föreningar på basplanet. Men där finns även icke organiserade människor som lever i ditt område och som är del av den sociala grannsämjan. Målet var och är att samla alla dessa för att diskutera hur vill vi ha det i området eller vilka lagar som berör medborgarna just nu?

Hon stryker sakta handen genom det kolsvarta raka håret och tittar ut över den historiska hamnen i Valparaiso innan hon fortsätter.

– Vi försöker göra klart för grannarna om innehållet i vissa lagar som kan vara komplicerade men som på mötena i kvarteret nagelfars på ett sätt som grannar känner sig hemma på. Vi presenterar så klart även våra egna förslag som vi väcker i parlamentet. Den kontakten har vi märkt är oerhört viktig för dessa chilenare som själva framför sina idéer som berikar partiets motioner. Det är en ny form av lokal, direkt och vardaglig folkmakt som växer fram i ditt bostadsområde.



ETT AKTUELLT EXEMPEL PÅ det enorma utbredda missnöjet mot det nuvarande politiska systemet kunde vi se i primärvalen i slutet av maj i år. Dessa fastställde kandidaterna för partierna/allianserna i de kommande kommunalvalen i Chile som äger rum den 23 oktober i år. Av de fem miljoner chilenare som hade rätt att rösta gick bara 282.000 personer till urnorna för att lägga sin röst på någon av kandidaterna. Mer än 90 procent blev bokstavligt kvar på sofflocket, vilket illustrerar föraktet mot den politiska modellen.

– Kommunistpartiet har historiskt sett representerat den chilenska arbetarklassen, de mest exploaterade bland de arbetande. Chile har förmodligen varit det främsta laboratoriet för nyliberalismen och dess ekonomiska modell som Milton Friedman och hans Chicago Boys representerade i Chile under militärdiktaturen. Den uppstod inte som av en tillfällighet. Dess främsta uppgift var att införa den ekonomiska modellen som sedan blev en brutal modell i hela den kapitalistiska världen.



ATT BARNMORSKAN KAROL CARIOLA skulle ingå i kongressens hälsovårdskommission var ingen överraskning. Ända sedan tiden på universitetet och i ungdomsförbundet har kampen för kvinnans rätt att bestämma över sin kropp varit en grundläggande del av hennes politiska arbete.

– Chile är ett patriarkaliskt system med en stark machokultur och denna rätt har varit komplicerad att nå för Chiles kvinnor. Valet av en kvinnominister och skapandet av ett nationellt Kvinnoinstitut är också ett framsteg. Den nya ministern för Kvinno- och Jämställdhet i Chile, Claudia Pascual är dessutom medlem av kommunistpartiets ledning, säger Karol.






HON UPPGER ATT KOMMUNISTPARTIET ända sedan sitt bildande 1922 har kämpat för kvinnors lika rättigheter. Ett exempel är rösträtten som erövrades för 60 år sedan. Men idag talar vi om mer avancerade rättigheter såsom rätten till terapeutisk abort. Den existerade faktiskt i Chile fram till 1986 men diktaturen avskaffade denna rätt innan den överlämnade makten till de civila.

– Kvinnorna har över hela planeten bevisat att de är kapabla att axla de flesta uppgifter och här i Chile har vi dessutom en kvinnlig LO-ordförande som också tillhör kommunistpartiet. De som är störst motståndare till att kvinnor flyttar fram sina positioner i samhällslivet är män.

– Åttio procent av Chiles befolkning är för rätten till terapeutisk abort på basis av tre extrema motiv: fara för moderns liv, ett foster som kommer att dö och våldtäkt. Sextio procent av våldtäkterna i Chile utförs mot flickor under 14 år, i huvudsak av familjemedlemmar. Därför är reformen mycket viktig.



HON MENAR ATT CHILE uppvisar en ytlig modell som ser vacker och tjusig ut där den ekonomiska tillväxten är hög. Men när du krafsar på ytan upptäcker du en rutten patriarkalisk korruption och enorma klasskillnader. Det värsta av allt är att arvet från diktaturen sitter mer djupt än vad man kan förstå. För det chilenska folket blev ett kulturellt offer för den nyliberala modellen, säger hon.

– En familj kan bo i ett hus när som helst rasar ihop men den föredrar att ha en plasmateve på 55 tum för att varje dag se kvällens realityshow. Det är en fiktiv värld som många chilenare i dag lever under och där individualismen i stället för solidariteten breder ut sig. Nyliberalismen är inte bara ”fri marknadsekonomi”. Den penetrerar allt mer den sociala medvetenheten och det är mycket smärtsamt och komplicerat att bekämpa. Jag upplevde inte militärkuppen och diktaturen, men jag upplever alla dess konsekvenser. Men kampen fortsätter.




Nu kommer lagförslaget om en ny gratis utbildningsreform för högskolan men den möter kritik

Precis när jag lägger sista handen vid detta reportage går president Michel Bachelet ut i en nationell sändning i chilenska medier och offentliggör den nya utbildningsreformen. Nu ska kongressen behandla det där Karol Cariola och de övriga parlamentsledamöterna ska ge sitt samtycke till eller rösta ner reformen.

Projektet slår fast tre grundbultar: förbättra utbildningens kvalitet, en bättre uppföljning för att bromsa vinstbegäret samt i så stor omfattning som möjligt erbjuda gratis utbildning till så många studenter som möjligt.

– Vi kan inte vänta på att marknaden ska lösa problemen. Utbildningen är inte en konsumtionsvara vilken som helst som ska administreras som en ren affär, sa Bachelet.

Men kritiska röster saknas inte. Rektorn för det statliga universitetet i Valparaíso, Aldo Valle, som också är vice ordförande för Rektorsrådet i Chile, avlossade en rejäl bredsida mot lagförslaget:

– Att reglera förstärkningen av den högre utbildningen är ett framsteg. Men denna reform har allvarliga hot och risker för den går mot en institutionalisering av privatiseringen och inte en förstärkning av den allmänna utbildningen. Regeringen väljer att köpa utbildningstjänster av det privata och sätter vissa villkor för regleringen. Därför kan vi inte prata om en strukturell förvandling av den högre utbildningen.

Även Gabriel Iturra, språkrör för universitetsstudenterna i det nationella studentfacket CONFECH uttalade sig kritiskt:

– Beslutet att införa ett lagprojekt bakom ryggen på den sociala rörelsen, ett projekt som inte har utarbetats i samförstånd och med marknadslogik där familjernas låneskulder bibehålls, är inget vi stöder.

Inför de kommande debatterna i kongressen sa Guillermo Teillier, parlamentsledamot och ordförande för kommunistpartiet, följande:

– Vi måste iaktta med stor vaksamhet för att fortsätta utveckla denna reform som är mycket komplett, även om det kanske inte är allt det vi ville uppnå. Men det går att förbättra den under processens gång. De som motsätter sig (lagreformen) är de som ekonomiskt vill fortsätta utnyttja denna kommersiella verksamhet.

Dick Emanuelsson