jueves, 5 de diciembre de 2019

”En nödvändig avskedsansökan från president Piñera och hans regering”

”En nödvändig avskedsansökan från president Piñera och hans regering”


är rubriken på chefredaktören för Punto Final, Manuel Cabieses krönika.

Den sammanfattar det historiska behovet och nödvändigheten av att en av den chilenska högerns och nyliberalismens förgrundsgestalter stiger åt sidan och skapar utrymme för en demokratisering av landet och det chilenska samhället.

Han ser också den nuvarande politiska situationen som en historisk möjlighet att rekonstruera den chilenska vänstern som sedan militärkuppen, men även efter valen av de olika samlingsregeringarna (la Concertación) har förhindrat den konsekventa vänsterns formering. I dag kan vänstern bli än bredare och än slagkraftigare med den enorma sprängkraft som en rad nya aktörer på den politiska scenen har visat och uttryckt efter det fötts i kölvattnet på den enorma massmobilisering som ägt rum de senaste två månaderna.

Dick E. / Tegucigalpa.
------------------------
President Piñera and his team:
A DISCLAIMER REQUIRED

The depth of the crisis of institutional legitimacy that shakes Chile makes it impossible for a consensual exit of the people in rebellion with the political and oligarchic caste.

President Piñera and his team do not admit - because they do not understand it - that this crisis is essentially political. In a matter of days, the monument to neoliberalism that the Chicago Boys built collapsed like a house of cards. The people in rebellion are challenging the model of economic, social, political and cultural domination that state terrorism established in Chile.

We are not facing a “social explosion”, as it is characterized in the media. There is no “burst” that lasts more than 50 days. It is something deeper and permanent. It continues to defy a repression of heinous levels and rejecting the political maneuvers that try to tame it. Its nature has characteristics of peaceful insurrection, unarmed and without recognized leadership, but that - like any popular insurrection - seeks to establish a new social and cultural order, more democratic and participatory. Escape to historical stereotypes and this makes ideological sectors anchored in dogmatism unable to recognize the nature of what is happening. It is the great opportunity to rebuild the Chilean Left of this century, participating - without claims of hegemony - in the torrent of social and cultural change that has been launched.

The government of President Piñera faces the situation as would the businessman Piñera. In that sense he is loyal to himself. The guiding criterion is mercantilism. The cult of money that everything can and that is why it tries to buy from the people. It puts on the table 5.5 billion dollars to face unemployment and adds a few gifts that will not repair pensions and miserable wages. None of the government measures touches 1% hair that concentrates 22.6% of income and wealth in the country (1). And much less of the mining companies whose exorbitant profits constitute an insult to the sovereignty and dignity of Chile. The Minister of Finance corroborates with emphasis that there is no intention to increase the taxes to those who earn the most and not even to apply rigorous measures to prevent tax evasions and tricks that rob the country of billions of dollars.

President Piñera and his team cannot act otherwise. They are the quintessence of neoliberalism. Meanwhile the social boiler boils, the economy sinks, the Central Bank injects 20 billion dollars to curb the rise of the dollar, capital flight already exceeds 14 billion dollars, and the approval to President Piñera ranges between 4, 6% and 10% in surveys.

Impressive are the figures of repression. More than 25 dead, 600 wounded (including 240 who have lost one or both eyes), 50 thousand detainees, hundreds of men and women tortured and subjected to sexual harassment. A dark record for a president who claimed to represent the liberal wing of the right.

Reality indicates that the country needs a transition period until the Constituent Assembly completes its work and submits the new Constitution to a plebiscite.

The transition must necessarily begin with the resignation of President Piñera and the withdrawal of the scenario of his political team. It would be intolerable for the democratic recovery and pacification of the country that the president continue another two years in La Moneda. A change of the ruling cast is needed so that the people begin to trust that their demands will be met.

The insurrection encompasses a vast social and cultural field, is pluriclasista and in its bosom converge different ideological currents. It shows an enormous capacity for organization that millions of anonymous protagonists knit in the social base. They highlight the participation of women, young people, workers and older people, whose different forms of struggle push together towards social and cultural change in the country.

The oligarchic elite and the political caste at their service still have resources to prolong their hegemony. They are dressing a cake of repressive laws and an old version of the Constituent Assembly so that it fails and nothing changes. They pretend to manufacture the new Constitution through a framework of regulations and provisions that limit the autonomy of the constituents. The political caste aims to block the passage to a democracy with social justice and popular participation.

At all costs, such maneuvers must be prevented. If they succeeded, they would frustrate the greatest collective effort of our people in their history.

MANUEL CABIESES DONOSO
December 5, 2019.

(1) Cepal, “Social Panorama for Latin America 2019”.

https://www.puntofinalblog.cl/blog/ president-pi%C3%B1era-y-su-equipo-una-renuncia-necesaria
----------------------------------

VERSION ESPAÑOLA:

Presidente Piñera y su equipo:
UNA RENUNCIA NECESARIA

La profundidad de la crisis de legitimidad institucional que sacude Chile hace inviable una salida consensuada del pueblo en rebeldía con la casta política y oligárquica.

El presidente Piñera y su equipo no admiten -porque no lo entienden- que esta crisis es esencialmente política. En cuestión de días se derrumbó como un castillo de naipes el monumento al neoliberalismo que construyeron los Chicago Boys. El pueblo en rebeldía está impugnando el modelo de dominación económica, social, política y cultural que el terrorismo de estado instauró en Chile.

No estamos frente a un “estallido social”, como se le caracteriza en los medios. No hay “estallido” que se prolongue más de 50 días. Es algo más profundo y permanente. Continúa desafiando una represión de niveles atroces y rechazando las maniobras politiqueras que intentan domarlo. Su naturaleza tiene características de insurrección pacífica, desarmada y sin liderazgo reconocido, pero que -como toda insurrección popular- busca instaurar un nuevo orden social y cultural, más democrático y participativo. Escapa a los estereotipos históricos y esto hace que sectores ideológicos anclados en el dogmatismo sean incapaces de reconocer la naturaleza de lo que está ocurriendo. Es la gran oportunidad de reconstruir la Izquierda chilena de este siglo, participando -sin pretensiones de hegemonía- en el torrente del cambio social y cultural que se ha puesto en marcha.

El gobierno del presidente Piñera enfrenta la coyuntura tal como lo haría el empresario Piñera. En ese sentido es leal consigo mismo. El criterio que lo guía es el mercantilismo. El culto al dinero que todo lo puede y por eso intenta comprar al pueblo. Pone sobre la mesa 5.500 millones de dólares para hacer frente al desempleo y agrega unas cuantas dádivas que no repararán las pensiones y salarios miserables. Ninguna de las medidas del gobierno toca un pelo al 1% que concentra el 22,6% de los ingresos y la riqueza en el país (1). Y mucho menos de las empresas mineras cuyas exorbitantes ganancias constituyen un insulto a la soberanía y dignidad de Chile. El ministro de Hacienda corrobora con énfasis que no hay intención alguna de aumentar los impuestos a los que más ganan y ni siquiera de aplicar medidas rigurosas para impedir las evasiones y triquiñuelas tributarias que roban al país miles de millones de dólares.

El presidente Piñera y su equipo no pueden actuar de otra manera. Ellos son la quintaesencia del neoliberalismo. Entretanto la caldera social hierve, la economía se hunde, el Banco Central inyecta 20 mil millones de dólares para frenar el alza del dólar, la fuga de capitales ya supera los 14 mil millones de dólares, y la aprobación al presidente Piñera oscila entre 4,6% y 10% en las encuestas.

Impresionantes son las cifras de la represión. Más de 25 muertos, 600 heridos (entre ellos 240 que han perdido uno o los dos ojos), 50 mil detenidos, centenares de hombres y mujeres torturados y sometidos a vejámenes sexuales. Un récord tenebroso para un presidente que decía representar el ala liberal de la derecha.

La realidad indica que el país necesita un periodo de transición hasta que la Asamblea Constituyente culmine su trabajo y someta a plebiscito la nueva Constitución.

La transición necesariamente debe comenzar con la renuncia del presidente Piñera y la retirada del escenario de su equipo político. Resultaría intolerable para la recuperación democrática y pacificación del país que el presidente continuara otros dos años en La Moneda. Se necesita un cambio del elenco gobernante para que el pueblo comience a confiar de que sus demandas serán atendidas.

La insurrección abarca un vasto campo social y cultural, es pluriclasista y en su seno confluyen distintas corrientes ideológicas. Muestra una enorme capacidad de organización que en la base social tejen millones de protagonistas anónimos. Destacan la participación femenina, de los jóvenes, los trabajadores y personas de mayor edad, cuya diferentes formas de lucha empujan en conjunto hacia el cambio social y cultural del país.

La elite oligárquica y la casta política a su servicio tienen todavía recursos para prolongar su hegemonía. Están aderezando un pastel de leyes represivas y una versión adocenada de la Asamblea Constituyente para que esta fracase y no cambie nada. Pretenden pre fabricar la nueva Constitución mediante un entramado de reglamentos y disposiciones que limiten la autonomía de los constituyentes. La casta política pretende bloquear el paso a una democracia con justicia social y participación popular.

Hay que impedir a toda costa que tales maniobras tengan éxito. Si lo consiguieran frustrarían el más grande esfuerzo colectivo de nuestro pueblo en toda su historia.

MANUEL CABIESES DONOSO
5 de diciembre 2019.

(1) Cepal, “Panorama Social para América Latina 2019”.




jueves, 24 de octubre de 2019

CHILE och dagens kamp på gatorna för en NY författning

Hatet mot militärdiktaturens författning från 1980, som utgör grundbulten för den gigantiska privatisering och ekonomiska koncentration av ekonomi och demokrati i Chile som just nu uttrycks av miljoner chilenare över hela landet, måste ersättas av utlysande av val av ledamöter till en författningsskrivande församling med målet att utarbeta en ny grundlag som folket får ta ställning till.





CHILE och dagens kamp på gatorna för en ny författning
”Författning och Makt är inte samma sak”

Av Dick Emanuelsson

Över hela Chile kräver miljoner chilenare en ny författning som ska demokratisera samhällslivets alla områden.

Video / intervju (på spanska, använd Youtubes översättningsapp) med Carlos Arrue, grundlagsexpert:

– Författning och Makt är inte samma sak. Den nya författningen i Chile måste uppfylla två saker: Förbättra fördelningen av makten och förbättra fördelningen av landets rikedomar. I Chile finns en stor koncentration av rikedomar, inkomster och makt. Om den nya författningen lyckas skapa mekanismer som tillåter att bättre distribuera rikedomar och makt, demokratiserar det också landet.

Det var den 4 mars 2016 när vi intervjuade CARLOS ARRUE, författningsexpert på kommunistpartiet och juridisk rådgivare för partiets sex parlamentsledamöter.

Han var nio år när Pinochets författning trumfades igenom 1980. Hans politiska bana går som så många andra via den livaktiga studentrörelsen (FECH) där han var kassör på det största universitetet i Chile.

Landet är kanske det mest privatiserade av landet alla på den amerikanska kontinenten. Chiles förbundskapten i fotboll postade ett Twitter där han satiriskt frågade vad som återstår att privatisera.

Mänskliga rättigheter som vatten, utbildning och sjukvård har förvandlats till en kommersiell vara mellan ”brukare och utförare”. I slutändan är det en aktieägare som registrerar bokförda vinster.

Den 21 augusti 2016 demonstrerade enligt organisatörerna 1,5 miljoner chilenare mot det nuvarande pensionssystemet, AFP. Arbetare, pensionärer, familjer, yrkesarbetare, ungdomar, kvinnor som bokstavligen ropade ut sitt förakt mot en person; José Piñera.

Han är den president Sebastian Piñeras äldre bror och betraktas som författningens ideologiske Gudfader. Pinochet utnämnde honom 1978 till arbetsmarknadsminister med ansvar för pensioner. Piñera blev arkitekten bakom det förhatliga AFP-systemet.

– Författningen från 1980 begränsar statens roll. Staten kan bara utveckla ekonomiska aktiviteter när en lag beslutas med kvalificerad majoritet. Om staten vill bilda ett försäkringsbolag stöter den på patrull. Om staten vill skapa ett energibolag, samma sak. Det är det privata näringslivet som har det ekonomiska initiativet. Om en privatperson vill starta ett företag går personen i fråga bara till en Notarius Publicus där han fyller i respektive blankett och så är det klart för att inleda verksamhet i vad som helst.

Den omfattande intervjun nedan med CARLOS ARRUE gjordes för tre och ett halvt år innan den ”Latinamerikansk Asiatiska Ekonomiska Tigern” blev dödligt sårad i de nu pågående klasstriderna över hela Chile. Det är vi eller dom, den Nyliberala Modellens överlevnad eller vår överlevnad. I krig finns det bara en vinnare.

Carlos Arrue, författningsexpert och författare till studiepaketet i Chile om ett nytt författningsförslag. FOTO: MIRIAM HUEZO.


Chiles kamp för en demokratisk grundlag

Det politiska föraktet mot de styrande i Chile uttrycks i ett växande valskolk. Vänstern anser att det är ett av flera yttryck för den författning som militärdiktaturen påtvingade folket 1980. Den nyliberala modellen institutionaliserades och har privatiserat i stort sett allt. Dick Emanuelsson har träffat Carlos Arrue som berättar om dagens kamp för en Folket Författning som inte helgonförklarar det privata kapitalet utan ser till folkets rättigheter.



SANTIAGO de CHILE / 2016-03-04 / Det var den 8 mars, 1980 och på gatorna i Santiago dök de upp. De var cirka 5000 kvinnor som hade hörsammat uppmaningen från det förbjudna underjordiska kommunistpartiets kvinnoorganisation om att delta i den första offentliga utmaningen mot militärdiktaturen. Chile hade upplevt nära sju år av kyrkogårdslugn sedan militärkuppen den 11 september 1973. Jag kunde själv konstatera ”stillheten” under mitt besök i februari månad 1980. På militärdiktaturens neonskyltar på offentliga platser stod det; ”Chile går framåt i lugn och fred”.

Men den 8 mars 1980 hände det som inte skulle få hända i detta ”Lugna Chile”; ”Moskvas kvinnliga agenter”, som diktaturens språkrör karaktäriserade dessa modiga och politiskt medvetna kvinnor, backade inte utan konfronterade de militariserade karabinjära styrkorna när de attackerade kvinnorna. Ett hundratal av dessa greps. På polisstationerna eller den hemliga politiska polisen CNI:s högkvarter utsattes många för tortyr och förnedrande behandling.



DET VAR I DETTA STATSTERRORISTISKA politiska klimat som diktaturen ville skapa en ”Demokrati med Auktoritet”. Tiden från den 11 september 1973 och fram till den 11 september 1980 hade militärjuntan regerat med de militära dekret. Militärdekretens fysiska och synliga sida utgjordes i form av massförsvinnanden, mord och tortyr av många av de 700.000 chilenare som greps och anklagades för att vara anhängare till den förra vänsterregeringen.

Statskuppens andra ansikte, den ekonomiska modell som påtvingades det chilenska folket, intensifierades efter folkomröstningen 1980 av diktaturens förslag på ny författning. Den teoretiska inspirationen för modellen stod USA-ekonomen Milton Friedman och hans Chicago Boys för.

De senare var tre chilenare som hade studerat under Friedmans överinseende i Chicago och som återvände till militärdiktaturens Chile. Där rådde djup ekonomisk kris och inflationen uppgick 1975 till 746,2 %. För att övertyga Pinochet om Friedmans chockterapi anordnades ett möte mellan USA-ekonomen och diktatorn den 21 april 1975.

Diktatorn general Augusto Pinochet och hans ekonomiska "konsult", Milton Friedman som fick grönt ljus att använda Chile, under bajonetternas överinseende, som sitt eget nyliberala laboratorium.
Milton Friedmans Chicago Boys, som förvandlade Chile till det klassamhälle som nu sprängs i alla sina sömmar.


FÖR ATT VÄCKA LIV I “PATIENTEN” som Friedman kallade Chile, fanns inget annat alternativ än att minska de offentliga utgifterna med 20 procent, avskeda 30 procent av de offentlighetsanställda, höja momsen, privatisera och sälja ut de statliga företagen samt eliminera Sparkassa- och Krediter för bostäder och hus. Chicagobröderna togs in i regeringen för att ha översikt och leda chockterapin. Jorge Cauas blev finansminister, Sergio de Castro blev ekonomiminister och Pablo Barahona blev centralbanksdirektör, lojala till sin ekonomiska guru i Chicago.

Friedman fick Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne 1976 i Stockholms Konserthus. Det var ett skammens pris, så som det uttrycktes av en ung man som protesterade mot Pinochetdiktaturens ekonomiske instruktör. Kungen och noblessen bleknade inför protesten men den unge mannen blev en hjälte hos folket, både i Sverige som i Chile.

För Chile blev ett nyliberalt experimentfält med bajonetterna som garant mot alla protester. Alla sociala och ekonomiska rättigheter som folket hade erövrat under ett sekel av klasskamp slogs sönder i den nya fascistiska konstitutionen. Snart fick den efterföljare av Margret Thachter i Storbritannien, även kallad ”Järnladyn” och president Ronald Reagan i USA. Överallt raserades arbetarnas rättigheter.

Jose Piñera, bror till Chiles nuvarande president Sebastian Piñera betraktas som författningens ideologiske Gudfader, en författning som infördes av militärdiktaturen 1980 i en folkomröstning mellan pest och kolera. Det handlade om diktaturens författning eller fortsatt regerenade med militära dekret. Pinochet utnämnde honom 1978 till arbetsmarknadsminister med ansvar för pensioner. Piñera blev arkitekten bakom det förhatliga AFP-systemet. På bilden Pinochet och militärjuntan 11 september 1983.


En ”Latinamerikansk Asiatisk Ekonomisk Tiger”?

Vad har hänt med det land som utpekades som den globala nyliberalismens pionjär? Eller som de euforiska ekonomireportrarna på olika näringslivsmedier i världen döpte till en ”Latinamerikansk Asiatisk Ekonomisk Tiger”?

Den 21 augusti 2016 genomfördes en jättedemonstration på Santiagos gator. Men denna gång var det inte 5000 modiga kvinnor utan mer än en miljon förbittrade chilenare som gav regeringen Michel Bachelet rådet att avskaffa en av Pinochetförfattningens grundbultar; det privatiserade pensionssystemet.

Enligt organisatörerna demonstrerade 1,5 miljoner chilenare. Arbetare, pensionärer, familjer, yrkesarbetare, ungdomar, kvinnor som bokstavligen ropade ut sitt förakt mot en person; José Piñera.

Han är den president Sebastian Piñeras (2010-2014, omvald 2018-2022) äldre bror och betraktas som författningens ideologiske Gudfader. Pinochet utnämnde honom 1978 till arbetsmarknadsminister med ansvar för pensioner. Piñera blev arkitekten bakom det förhatliga AFP-systemet.

"La José Piñera beslag på pensionsfonderna", frågar texten. Det är den nuvarande presidents bror och militärdiktaturens "Ideologiske Gudfader" som utarbetade diktaturens författning 1980 och dagens hatade pensionssystem.


ENLIGT WIKIPEDIA HAR Jose Piñera kallats för ”den mest betydelsefulla banbrytaren i världen för en privatisering av de statliga pensionssystemen”. Han har en doktorand i ekonomi på Harvarduniversitetet och är för närvarande ordförande för det Internationella Centret för Reformer av Pensioner. I klartext delas det ut rekommendationer till hur regeringarna ska ta över och privatisera de lukrativa pensionsfonderna. Han är också medlem i Rådet för Rådgivning för Utbildningsinitiativet i Central- och Östeuropa, som är ett nytt experimentfält för de nyliberala ekonomerna.

Den 8 augusti 1980 hade militärjuntan ett utarbetat förslag till ny författning. Den 11 september, årsdagen för den blodiga militärkuppen 1973 fick det chilenska folket ett erbjudande av Pinochet i vad han kallade för en folkomröstning: ”Godkänn den nya författningen eller lev vidare med de militära dekreten från 11 september 1973”, var budskapet. På kvällen den 11 september 1980 konstaterade Pinochet nöjt att 67,6 procent mot 30,17 procent av folket hade sagt ja till författningsförslaget:

– I dag har Chiles folk visat sin önskan att fortsätta med militärregeringen (vid makten), påstod diktatorn.

Men det var ett val var mellan pest och kolera, som kommunistpartiet kommenterade den absurda folkomröstningen och uppmanade folket att delta i ”la Rebelion Popular”, ett folkligt uppror för att störta militärjuntan från makten med alla medel.

Valet mellan pest och kolera, mellan fortsatta militärdekret eller diktaturens författning, utarbetad av brodern till nuvarande president i Chile. På bilden röstar general Pinochet i "folkomröstningen" 1980.


I ETT KONTOR PÅ 6:e VÅNINGEN i centrala Santiago arbetar CARLOS ARRUE, författningsexpert på kommunistpartiet och juridisk rådgivare för partiets sex parlamentsledamöter. Han var nio år när Pinochets författning trumfades igenom. Hans politiska bana går som så många andra via den livaktiga studentrörelsen (FECH) där han var kassör på det största universitetet i Chile.

Nu (tänk på att intervjun gjordes 4 mars 2016, under Bachelets mandatperiod) arbetar han med att för Bachelets regeringskansli utarbeta ett studiepaket i det som ska bli en landsomfattande studieverksamhet under hela 2016 och som ska krönas med ett nytt förslag till författning under andra hälften av 2017 (presenterades i 6 mars 2018, några dagar innan Bachelet överlämnade makten till. . . . Sebastian Piñera!).

Hela folket ska delta i att utarbeta en ny författning, har Bachelet sagt. Den ska ersätta det lappverk som återstår av författningen från militärregimens dagar. Regeringsministern Nicolás Eyzaguirre sa när författningsprojektet presenterades:

– Vi vill åtminstone att känslan och intuitionen för vilket slags land vi vill skapa ska komma från folket.  För oss är det viktigaste att medborgarna engagerar sig. Det här (projektet) kommer inte uppifrån och ner, det ska komma nerifrån och upp.

Suveräniteten ska utgå från Nationen eller Folket?

Det är riktmärket för Arrue när han reser regelbundet över det 500 mil avlånga landet. Han fyller stora aulor till sista plats där studievägledare rekryteras och utbildas. Hittills har 1700 studieledare registrerats. Intresset är mycket stort, säger han när Flamman slår sig ned på det enkla kontoret.

Han menar att författningen från 1980 saknar legitimitet av flera principiella politiska motiv:

– Ta frågan om suveräniteten. Författningen från 1980 utgår från Nationen och inte från Folket. Författningen definierade Nationen från dem som ”förkroppsligar traditionerna av fosterlandet”. I den definitionen exkluderas ursprungsbefolkningen, för de utgör inte delar av Nationen.

Effekten av att Författningen inte utgår från Folket har också sina konsekvenser i synen på demokratin. Chile ses som en ”Demokratisk Republik”, inte en ”representativ demokrati”, som den förra författningen innan 1980 definierade Chile, säger Arrue.

Militärregimens Grundlag 1980.


JOSE PIÑERAS INFLYTANDE PÅ FÖRFATTNINGENS ekonomiska karaktär 1980 hade som ett avgörande mål att begränsa Statens roll i ekonomin. Exemplet Chile bekräftar att varje författning är en spegelbild av de sociala klassernas styrka och förhållande och syn på politikens innehåll, menar Arrue.

Störtandet av vänsterregeringen Unidad Popular, som leddes av socialisten Salvador Allende, nationaliserade Chiles främsta naturresurs, kopparn och tog över för samhället strategiska uppgifter som telefon- och kommunikationsnätet. På landsbygden inleddes en jordreform och i städerna genomfördes stora och viktiga allmänna sociala satsningar. På utbildningens och hälsovårdens område fick staten en central uppgift för att värna dessa mänskliga rättigheter för folket.



DESSA ANTIKAPITALISTISKA och antiimperialistiska djupgående reformer väckte raseri inom den egna borgarklassen. Men också i Vita Huset. Planeringen för att genomföra en statskupp redan innan Allende hade installerats på presidentposten materialiserades via CIA, Henry Kissinger, utrikespolitisk rådgivare till president Richard Nixon i samarbete med topparna inom den ekonomiska och politiska eliten i Chile.

– Det är ingen tillfällighet att författningen är en spegelbild av Milton Friedmans ekonomiska teorier, säger Arrue. Den var en överlagd politisk operation som helgonförklarades i författningen (1980) men som redan 1976-77 hade börjat att experimenteras.

– En av de första åtgärderna var införandet av den nya arbetsmarknadslagstiftningen. Ett annat beslut handlade om förändring av penningpolitiken. Centralbanken gavs ”autonomi” och fick karaktären av en ”teknisk bank” när vi samtidigt vet, att de ekonomiska besluten i allra högsta grad är politiska. I det nyliberala Chile finns det inga tekniska utan politiska beslut. Författningen 1980 legitimerade den förändring i synen på ekonomin som ägde rum efter statskuppen den 11 september 1973.

 
Militärkupp den 11 september 1973. Här lades grunden för det nyliberala laboratorium där Milton Friedman arbetade fram den Nyliberala Modellen som senare har stått som modell för resten av den kapitalistiska världen i varierande grad.

CHILE ANSES VARA ETT AV de mest privatiserade länderna i världen. Folket är oroligt för framtiden och därför var miljonen chilenare ute på gatorna den 21 augusti (2016) för att protestera mot AFP-pensionen. Sedan 2010 har flera miljoner studenter varit ute på gatorna för att kräva ett stopp för de kapitalistiska utbildningsföretag som anser att den fria marknaden står över den mänskliga rättigheten till en gratis och allmän utbildning. Exakt samma förhållanden råder inom hälsovården.

Det är en klar spegelbild av konsekvenserna av tillämpandet av författningen från 1980, understryker Carlos Arrue. För ett ögonblick tittar han ut på det dimmiga Santiago där bomberna fälldes över presidentpalatset den grådisiga morgonen den 11 september 1973, bara ett par kvarter från där vi sitter nu.

– Författningen från 1980 begränsar statens roll. Staten kan bara utveckla ekonomiska aktiviteter när en lag beslutas med kvalificerad majoritet. Om staten vill bilda ett försäkringsbolag stöter den på patrull. Om staten vill skapa ett energibolag, samma sak. Det är det privata näringslivet som har det ekonomiska initiativet. Om en privatperson vill starta ett företag går personen bara till en Notarius Publicus där han fyller i respektive blankett och så är det klart för att inleda verksamhet i vad som helst.



MEN FÖR STATEN MÅSTE DET gå via en lag och med kvalificerad majoritet i Kongressen. Och för att försvåra statlig verksamhet än mer, men även begränsa vänsterns politiska inflytande skrevs det i maj 1988 in en binomial lag som gav militärregeringen automatiskt ett antal senatorer i kongressen. Militärregimen överraskades 1989 med att förlora en folkomröstning där folket förkastade juntans förslag om att fortsätta vid makten.

Men för att den politiska Pinochetvänliga högern och militären skulle fortsätta ha politisk kontroll, garanterades militären platser i kongressen. Samtidigt inrättades ett valkretssystem som gynnade de valkretsar där högern är historiskt stark. Förra året upphävdes den binomiala lagen.



I DE KONFERENSER OCH studiesammankomster som pågår för fullt över hela Chile just nu, handlar det om att höra folket, dra in dem i arbetet för en ny författning och där människorna ska ge sina synpunkter och förslag. Som till exempel på statens roll eller ekonomin, säger Arrue.

– Denna process avslutas med att fastställa ”Grunden för en Ny Konstitution”. I slutet av 2016 kommer presidenten att lägga fram ett lagförslag till kongressen som handlar om ett nytt kapitel i författningen som bestämmer vägen för hur en ny författning ska utarbetas. Om kongressen bifaller förslaget förblir allt som ett slags ”Standby” tills 2018. Då ska den nya kongressen installeras som valts 2017 enligt det nya proportionerliga valsystemet och inte det binomiala vilket gör kongressen mer legitim och representativ än nuvarande. Kongressen ska bestämma mekanismen som ska användas för att skapa en ny författning som i slutändan ska läggas fram till folket i en folkomröstning.



DET CHILENSKA KOMMUNISTPARTIET och en stor del av vänstern menar att det bör vara folket som i en folkomröstning bestämmer tillvägagångssättet för utarbetandet av ny författning. Om det ska vara den sittande kongressen som ska utarbeta författningen eller om val av deputerade till en ny författningsskrivande församling ska utlysas och väljas som i sin tur utarbetar författningsförslaget. Det ska sedan avgöras i en folkomröstning.

– Författning och Makt är inte samma sak. Den nya författningen i Chile måste uppfylla två saker: Förbättra fördelningen av makten och förbättra fördelningen av landets rikedomar. I Chile finns en stor koncentration av rikedomar, inkomster och makt. Om den nya författningen lyckas skapa mekanismer som tillåter att bättre distribuera rikedomar och makt, demokratiserar det också landet. Den (den nya författningen) löser inte alla problem men den underlättar för att avsluta det nyliberala kapitlet i Chile som författningen 1980 inledde och legitimerade.



Vem representerar grundlagen?

All offentlig makt i Sverige utgår från folket och riksdagen är folkets främsta företrädare, står det i den svenska regeringsformen, en av fyra grundlagar. Dessa står över alla andra lagar. Med det menas att innehållet i våra övriga lagar aldrig får strida mot vad som står i grundlagarna, enligt riksdagens webbsida.

Men sedan det svenska medlemskapet står EU-lagen inte bara över svensk lag utan också över svenska grundlagar. Hamnar en svensk grundlagsparagraf i konflikt med EU-lagen, är det den senare som gäller.

Och det är inte få lagar. Åttio procent av de lagar som numera stiftas har sitt upphov i EU. Riksdagen har bara att expediera redan fattade beslut. Bara om Sverige lämnar EU kan vår grundlag återigen vara högsta instans.

Precis som i Chile under Pinochets författning har den svenska riksbanken gjorts oberoende. Ett antal bankdirektörer har oinskränkt makt över penningpolitiken.



Exemplen Venezuela, Bolivia och Ecuador

Venezuela:

Ett år efter att Hugo Chavez Frias vann presidentmakten röstade folket i en folkomröstning den 15 december 1999 om det nya författningsförslaget. När han svor presidenteden den 2 februari 1999 sa han följande:

”Jag svär över denna döende författning, jag svär inför Gud, jag svär framför fosterlandet, jag svär framför mitt folk, jag svär inför denna döende konstitution att jag kommer att driva igenom de demokratiska nödvändiga förvandlingarna som krävs för att den nya Republiken ska ha en Författning adekvat för den nya tiden. Jag svär”.

Ett av Chavez´ första beslut var att utlysa val av deputerade till en församling som skulle utarbeta en ny författning. Denna ställdes på prov den 15 december samma år. Det nya författningsförslaget fick 71,78 % av rösterna. Det blev den första författningen som erkände ursprungsbefolkningarnas rättigheter där deras respektive språk erkändes som det officiella språket för dessa folk. Inte bara språket erkändes, även rätten över sina territorier skrevs in i författningen. En unik rättighet som också skrevs in var rätten att upphäva mandatperioden för valda personer på alla nivåer efter halva mandatperioden. Det skedde i augusti 2003 då oppositionen samlade in namnunderskrifter motsvarande 20 procent av valmanskåren, men förlorade stort. Chavez satt kvar med nära 65 procent av rösterna.

När den politiska högeroppositionen i allians med en del av militären genomförde statskuppen den 11 april 2001, sammanstrålade kuppmännen på kvällen i presidentpalatset Miraflores. Pedro Carmona, den venezuelanska Handelskammarens ordförande valdes till interimspresident och han förklarade i en enda mening den Bolivarianska Författningen som upphävd och hela rättsväsendet lades i karantän. 48 timmar senare flydde Carmona och fick senare av Chavez tillstånd att lämna Venezuela och befinner sig sedan dess i grannlandet Colombia där han lever i exil.

Bolivia:

Den nya politiska författningen i Bolivia trädde i kraft den 7 februari 2009. I den folkomröstning som ägde rum den 25 januari 2009, med 90,24 procents deltagande, röstade 61,43 procent ja till den första Multietniska- och kulturella Författningen i Bolivias historia. De 50 ursprungsbefolkningarna har exceptionella rättigheter som saknas i andra länder i världen. Den politiska högern, separatistiska krafter i regionerna uppbackade av USA-ambassaden var nära att genomföra en statskupp eller fragmentering av nationen Bolivia i sin protest mot den nya författningen. USA-ambassadören och USAID:s representanter kastades ut.

Ecuador:

När president Rafael Correa installerades på sin post blev ett av hans första beslut att stänga den korrumperade kongressen. Han utlyste samtidigt val av deputerade till en konstituerande församling som hans parti, Alianza Pais, och den samlande vänstern och folkrörelsen vann överlägset. Författningen utarbetades mellan den 30 november 2007 och 24 juli 2008 och presenterades i folkomröstningen den 28 september 2008. Sextiotre procent av ecuadorianerna sa ja till det nya författningsförslaget som trädde i kraft den 20 oktober 2008. Motståndarna utgjordes av den gamla korrumperade politiska högern och den ekonomiska eliten som hade förvandlat Ecuador till ett av de mest korrumperade länderna på kontinenten.

Dick Emanuelsson