 |
| MILITÄRJUNTAN 1983 med Pinochet i centrum var ett hår från att bli likviderad i "OPERACION SIGLO XX". FOTO: DICK EMANUELSSON |
“Operation Gör slut på Diktatorn”
Från Sverige till Chile . . .
Av Dick Emanuelsson
“1986, det avgörande året i kampen mot Diktaturen som
skulle förändra Chiles historia”
Den 11 september är det 40 år sedan militärkuppen i Chile.
Flammans Dick Emanuelsson har träffat andremannen i den väpnade aktionen den 7
september 1986 som på ett hår kostade diktatorn Pinochet livet. Här är
berättelsen om “Operation 20:e Seklet”.
Video/intervju-spanska:
https://youtu.be/o_a67cxeuys
SANTIAGO de CHILE / Det hängde i luften dessa
septemberdagar 1986 som med sina gråa, fuktiga och kalla vinterdagar i Chile
gjorde att Flammans utsände i Chile frös mer än under militärtjänstens
vinterdagar i den svenska skogen. Något skulle hända. Frågan var vad?
Tonen i Radio Moskvas nattsändningar på
kortvågsfrekvensen “41”
hördes för varje kväll allt optimistiskare. Likaså Radio Havanna. Radiosändarna spelade en ovärderlig roll för att
informera vad som hände i Chile där medierna var helt under regimens kontroll. Radiostationerna,
som drevs av exilchilenare i Moskva och Havanna, var samtidigt bokstavliga organisatörer
för det antifascistiska underjordiska motståndet mot militärjuntan som hade
gripit makten i en blodig statskupp den 11 september 1973.
1983 var året då
Chiles folk förlorade rädslan. Flamman var på plats sedan början av juli det
året. För varje protest anslöt sig allt fler och bredare samhällssektorer till
fronten mot diktaturen.
I tio år hade
diktaturen hållit Chile i ett järngrepp. Få protester förekom. Men sedan den 8 mars
1983 hade Chiles folk rest sig varje månad i en nationell protestdag. Den 18
augusti detta år, inför omfattningen av protesterna, skickade Pinochet ut armén
för att slå ned motståndet i fattigområdena i Santiago, Valparaiso eller
Concepcion. Enbart i Santiago sköts 28 människor ihjäl natten mellan den 18-19
augusti då de fattiga tog tillbaka makten i arbetarförorterna.
 |
| Sergio Buschman |
Innan jag anlände till Chile i juli 1983, hade jag för
tidningens tjänst gjort en reportageresa i det befriade Nicaragua. Sista kvällen
i Nicaragua innan avresan till Chile stötte jag ihop med SERGIO BUSCHMANN. Han hade anslutit sig till kommunistiska
ungdomsförbundet redan 1962 och greps den 11 september 1973 och fördes till
Santiagos fotbollsstadion. Där stötte han på den i dag legendariske
folksångaren Victor Jara innan denne avrättades av militären som först slog
sönder hans fingrar. Buschmann släpptes efter några dagar men 1975 greps han
igen. Denna gång räddades han av katolska kyrkan som hjälpte honom att lämna
Chile. I början av 1976 anlände han till Sverige.
Buschmann levde
en tid i Fittja i södra Stockholm. Efter Sandinistfrontens befrielse i juli
1979 av Nicaragua från den USA-vänliga Somozadiktaturen, tröttnade Buschmann på
det sävliga Svenssonlivet i exil och drog till Nicaragua. Han stred på
Sandinistarméns sida mot de USA-stödda “Contras” invasion av Nicaragua och organiserade
en teatergrupp med exilsalvadoraner och ett antal nicaraguaner.
Han tillhörde det
förbjudna underjordiska kommunistpartiet i Chile och var en av dem som av
partiets centralkommitté fick uppgiften att organisera den underjordiska
milisen FPMR, Patriotiska Fronten Manuel
Rodriguez, uppkallad efter en av Chiles viktigaste motståndsmän mot den spanska
kolonialismen, advokaten som blev gerillasoldat och nationalhjälte.
Men under den där
junikvällen och natten 1983 i Managua, berättade Buschmann om hur gerillaförberedelserna
gick in i slutfasen. I El Salvador och Guatemala pågick intensifierade gerillastrider
mot militärregimerna. Efter Sandinisternas seger andades folken i Latinamerika
av optimism. Kontinenten styrdes till stor del av militärregimer och
förhoppningen var stor om att åren av fascistiskt skräckvälde i Chile, Uruguay,
Brasilien, Bolivia eller Argentina skulle gå mot sitt slut.
Men diktaturer
faller inte av sig själv. av sig själv. Buschmann
och andra chilenare som hade deltagit i gerillastriderna mot Somoza på
Sandinisternas sida, planerade återkomsten till Chile för att där ta upp den politiska-väpnade
kampen mot militärdiktaturen.
LUIS CORVALAN, generalsekreterare i det chilenska kommunistpartiet
hade på en träff i den stora aulan på Erik Dahlskolan på Söder i Stockholm hade
för första gången gått ut offentligt med parollen; “Con la Razon
y la Fuerza”,
med Förnuftet och Styrkan, “el Derecho a Rebelion
Popular”, Rätten för Folket att göra Uppror.
Hundratals
exilchilenare jublade och en ny luft och känsla av uppror spred sig över hela
Latinamerika, inspirerade av kampen i Centralamerika. Den miljon av chilenare
som hade tvingats lämna sitt hemland efter militärkuppen 1973, började tala om
att resa tillbaka för att delta i kampen mot den USA-stödda diktaturen. Många
av dessa var chilenska ungdomar som hade ett litet eller vagt minne av det
Chile som de tvingats lämna som barn, ett decennium tidigare.
Det som Corvalan
hade hållit inne med blev offentligt den 14 december 1983; FPMR, en rörelse som
kombinerade den politiska kampen med den militära, hade bildats och inlett
kampen för att välta diktaturen över ända.
NYHETEN SLOG NED SOM EN BOMB i Chile. Pentagon
gav USA-ambassaden order om att inleda sina intriger för att splittra
motståndet mot diktaturen och isolera vänstern. Fronten sträckte sig från
kristdemokraterna på högerkanten till MIR, den Revolutionära Vänsterfronten, på
vänsterkanten. Kärnan i motståndet utgjordes av kommunist- och socialistpartiet
som hade en folklig massbas. CIA opererade skickligt med målet att isolera den
revolutionära vänstern, främst kommunistpartiet.
Vita huset visste
att en diktatur för eller senare är en belastning och kommer att störtas av det
egna folket. Därför handlade det för CIA om att ersätta Pinochet med en regim
som motsvarade USA:s ekonomiska och politiska intressen i Chile.
Men diktatorn
avgick inte frivilligt och var inte beredd att delta i några “demokratiska
experiment”. Därför var det nödvändigt att störta honom med andra medel.
Ett
specialkommando ur FPMR slog till kl. 18.26 den 7 september 1986 när Pinochet
var på hemväg från sitt gigantiska sommarresidens utanför Santiago. De första
granaterna från bazokagevären exploderade mot den bepansrade kortegen där den
hatade generalen befann sig i en av de fem bilarna med mörka polariserade
rutor.
I tron att
diktatorn hade likviderats, återvände 30 gerillamän till sina gömställen i
Chiles huvudstad i hyrda bilar liknande de i militärkortegen. Nyheten om att
Pinochet hade dödats i attacken spreds runt hela Chile. I fattigområdena gick
folk ut på gatorna och jublade och dansade. Men för tidigt.
 |
| Så låg milismännen utplacerade med sina bazokas och AKA-gevär. |
“Operation Gör slut på Diktatorn”
– 1986 levde vi i
vad vi då kallade för “Det avgörande året
i kampen mot Diktaturen”. Det var en paroll som vårt parti hade lanserat
och som vid den tidpunkten speglade stämningen hos den stora majoriteten av
chilenarna. Det handlade om att störta diktaturen en gång för alla. I denna
paroll kanaliserades summan av flera års mödosam och farlig kamp mot regimen.
 |
| Cesar Bunster |
Det säger CESAR BUNSTER. Han levde vid tillfället
för militärkuppen 1973 i England eftersom han var son till Chiles ambassadör i
Storbritannien när statskuppen ägde rum 1973. Tretton år senare och tillbaka i
Chile, var han en av spindlarna i konspirationen och planeringen av bakhållet
mot Pinochet som vice logistikchef för den mest spektakulära väpnade aktionen i
Chile under diktaturen.
När vi träffas i
Santiago är det en mogen man med gråa tinningar men full av inspiration för att
fortsätta kampen i Chile, även om kampformerna i dag är helt annorlunda. Under
en dryg timme berättar han om detaljer och händelser som ledde fram till
attacken mot general Pinochet.
– I den breda
folkliga kampen, där arbetare, bönder, studenter och människor i allmänhet
deltog mot militärjuntan, hade också behovet av det väpnade inslaget sedan en
tid vuxit i styrka och acceptans. I las
Poblaciones, fattigområdena, var den väpnade kampen till och med efterfrågad,
säger Bunster.
Övertändes med bensin
Som exempel på
att regimen vägrade en fredlig övergång till demokrati tar han fallet med RODRIGO ROJAS och CARMEN GLORIA QUINTANA. Det var två ungdomar som den 2 juli 1986
deltog i den Nationella Protestdagen. De skulle resa en vägbarrikad med
brinnande bildäck när de ertappades av en armépatrull, ledd av löjtnant Sergio
Fernandez Dittus. De två ungdomarna misshandlades brutalt av gevärskolvarna för
att därefter dränkas in med bensin som tändes på. De två ungdomarnas kroppar,
till synes livlösa, kastades upp på flaket till militärpickuppen. Och utanför
Santiago kastades de av i tron om att de bägge var döda.
Vad armépatrullen
då inte visste var att Carmen Gloria fortfarande levde medan Rodrigo var död. Ett
antal personer förde henne till sjukhuset och hon återvände till livet från den
bokstavliga Helveteselden hon utsatts för.
Hon flögs ut från
Chile och fick läkarvård och ett tiotal operationer i Canada. Hennes vackra 18-åriga
ansikte hade förvandlats till en obeskrivlig fasa som uttryckte det fascistiska
hatet mot ett folks längtan efter befrielse och frihet. Det var detta hat som besvarades
genom bildandet och framväxten av FPMR och det bakhåll som verkställdes två månader
senare mot diktatorn.
 |
| Carmen Gloria Quintana och Rodrigo Rojas, offer för den bestialiska chilenska fascismens representanter. |
Från Sverige till Chile
– Stödet i fattigområdena var oerhört
stort. Till exempel under de Nationella Protestdagarna saboterade vi
högspänningsledningarna för att lägga staden under mörker och på så sätt
underlätta byggandet av barrikader i och utanför fattigområdena. Vår kamp var
aldrig isolerad från den breda masskampen utan alltid sida vid sida av denna.
Vi var aldrig ett steg före med aktioner som inte skulle förstås av massorna eller
som inte representerade den aktuella situationen, utan alltid sida vid sida.
Alla våra aktioner var ett resultat partiets politiska analys av situationen i
landet 1986. Det fanns ett stort och brett stöd för beslutet att utdela ett
slag mot den folkmordsapparat som diktaturen utgjorde genom att eliminera
Diktatorn, för han representerade allt detta onda. Han var symbolen för
diktaturen och de enorma brotten mot de mänskliga rättigheterna. Det var en
historisk legitim nödvändighet att slå tillbaka mot regimen.
Hur gjordes
urvalet av de 30 gerillasoldaterna som deltog i bakhållet mot Pinochet undrar
jag. Bunster säger att fronten hade ett överflöd av män och kvinnor, trots att
regimens underrättelsetjänst hade agenter över hela det chilenska samhället. Av
logiska skäl saknade de flesta milismän militär erfarenhet för en aktion av så
stora mått.
– Skyttarna som
valdes ut hade fått sin militära träning i konfrontationen mot diktaturen. Men
ledarna för aktionen mot Pinochet, som i fallet med JOSE VALENZUELA LEVI, Comandante
Ernesto, som avrättades av armén 1987 i “Operation Albanien”, var kamrater
som var utexaminerade som militära officerare i Bulgarien.
Jose Valenzuela
Levi hade vuxit upp i Sverige där hans mor var lärare på Stockholms
universitet. Efter att nyheten om massakern på de tolv FPMR-medlemmarna den 15
och 16 juni 1987 hade offentliggjorts, intervjuade Flamman Valenzuelas far som då
var bosatt i Uppsala. Även Ignacio Valenzuela Pohorecky (inte släkt med Jose),
som mördades i samma massaker, hade levt i Sverige men reste tillbaka till
Chile för att fortsätta kampen direkt på plats.
Militär och träning “irreguljär kamp”
Varför Cesar
Bunster, en offentlig person som i exil i Storbritannien hade anslutit sig till
kommunistiska ungdomsförbundet och brann för att resa tillbaka till Chile och
slåss mot diktaturen? undrar jag.
– Jag anlände
till Mexiko 1982 och fick slutligen mitt chilenska pass och legala möjligheter
att resa tillbaka till Chile. I Mexiko fick jag militär träning och i Kuba
träning i “irreguljär kamp”, som inte är militär. Jag reste till Nicaragua för
att “fortbildas” och slutligen tillbaka i Chile, säger Bunster och småler.
 |
Cecilia Magni,
“Comandante Tamara” |
I Chile
kontaktades han av Cecilia Magni, “Comandante
Tamara”, som skulle bli Cesar Bunsters överordnade inom milisen. Hon gav den
28-årige Bunster konkreta uppgifter och tog samtidigt emot hans rapporter. Det
kunde handla om vanlig underrättelseverksamhet för att registrera och
dokumentera rörelser av personer, militärer eller andra mål bland fienden.
– I början tyckte
jag väl att det där inte var så nödvändigt, i stället ville jag ha mer konkreta
uppgifter (läs aktioner) för vilka
jag hade förberetts för. Men utan ett väldokumenterat underrättelsearbete och
förberedelser för en aktion av en sådan dimension som den mot Pinochet, är den
dömd att misslyckas.
BUNSTER SAMMANSTRÅLADE vanligtvis med Cecilia Magni på Paseo
Ahumada, en gågata mitt i centrala Santiago med mycket kaféer och butiker.
Han avrapporterade vad han hade uträttat. Det handlade om sondering av
terrängen, vägarna och landskapet där aktionen var planerad att verkställas och
där Pinochets karavan passerade på söndagseftermiddagen.
Comandante Tamara samlade en dag de utvalda för
aktionen och informerade om att FPMR planerade en aktion där det fanns små
möjligheter att överleva. Hon hade inte befogenhet om att berätta om innehållet
i aktionen, men uppgav att operationen skulle förändra Chiles historia. Frågan
ställdes till var och en av de 30 milismännen om de vill delta eller dra sig ur.
Ingen backade ur.
– Döden var för
oss något nästan vardagligt, den skrämde inte, den var något som du nästan sammanlevde
med i den horribla situationen som Chile befann sig i.
– Slutligen hade
ögonblicket kommit då jag hyrde en bil och husvagnen som enligt planen skulle
spärra vägen för militärkaravanen. Jag hyrde ett hus dit jag i omgångar körde de
30 milismännen som skulle delta i aktionen och som skulle inkvarteras där. Och
det var lite komplicerat för det fanns militärspärrar överallt där de 3-4
personerna var tvungna att visa ID-papper vid varje spärr och bilen genomsöktes.
7 SEPTEMBER 1986, kl. 18.35: Samtidigt som milismännen
intog sina skyttepositioner. Milismännen hade informerats om innehållet i den
militära operationen. De 30 hade stått i militär givakt medan bandet med den
mördade president Salvador Allendes sista tal till Chiles folk under
militärkuppen hade spelats upp. Adrenalinet flödade genom venerna på
gerillamännen.
– Alla hade sina
uppgifter. En grupp skulle beskjuta förtruppen av karavanen, några i mitten och
en tredje grupp skulle slå till mot den bakre delen av karavanen.
– Enligt samma
plan skulle de två motorcykelordonnanserna, som körde i spetsen för karavanen,
köra förbi och i nästa ögonblick skulle husvagnen köras ut och spärra av vägen.
En kamrat hade uppgiften att neutralisera de två ordonnanserna men en av de två
överlevde och körde vidare och aviserade vad som hade hänt. Men karavanen
stoppades och besköts med de amerikanska raketgevären modell M72 LAW. Vad som
misslyckades var beskjutningen av Pinochets bil. Granaten från raketgeväret slog
in i bilen på nära avstånd och exploderade inte, säger Bunster och suckar
fortfarande, 28 år efter aktionen, för misslyckandet, trots att kommandot hade
avsett två granatgevär per bil, totalt tio.
Poliser i militär givakt
Fem av Pinochets 25 beväpnade livvakter från arméns specialstyrkor hade
dödats och 12 sårats svårt. De övriga “flydde som råttor som överger skeppet”,
säger Cesar Muñoz, en annan före detta milisman i FPMR. FPMR-kommandot trodde
att diktatorn hade eliminerats och körde i riktning mot Santiago.
Cesar Bunster:
– Det finns bara
en väg mot Santiago och under färden finns det en polisgarnison med vägspärr
och bom. Jag hade därför hyrt ett antal liknande bilar som Pinochetkaravanens. Förvirringen
som rådde vid polishögkvarteret, som hade förvarnats av motorcykelordonnansen
som hade lyckats undkomma bakhållet, blev total när de såg kamraterna anlända
med piporna från M16-gevären utanför bilrutorna. I tron att det var Pinochets
karavan som hade anlänt, lyfte de på bommen och ställde sig i givakt och
hälsade FPRM-kommandot militärt. Hela planen hade gått i lås med undantag för
det viktigaste, säger Cesar Bunster och ler nästan lite generat.
När de 30
milismännen anlände till Santiagos utkanter upplöste
s gruppen. Två och två tog
de bussen in till stan där de blandade sig i stadslivet och sökte upp
respektive lägenhet eller hus som FPMR förfogade över som tillflyktsort. Ingen
av de 30 hade sårats under striden. Det fanns i händelse av behov, en
underjordisk klinik och sjukvårdspersonal om någon milisman skulle ha behövt läkarvård.
På kvällen
framträdde en skakande Pinochet med en skadad hand i direktsänd TV och
anklagade Moskva för att stå bakom bakhållet. En intensiv häxjakt i en redan
militariserad polisstat inleddes mot all politisk opposition.
 |
| En skakad Pinochet kvällen då diktatorn var ett hår från att likvideras. |
Det “Nya Livet” under 18 år
För Cesar Bunsters del inleddes en 18 års lång
underjordisk existens under annat namn som upphörde först 2004, trots att
diktaturen formellt upphörde 1990 och en center-socialdemokratisk
samlingsregering hade valts, en politisk framgång för USA-ambassaden som
lyckades i sin föresats att spränga kärnan i Allendes regering, socialist- och
kommunistpartiet och övertalade socialisterna att ingå en allians med bara
social- och kristdemokrater som blev “La
Concertacion” och exkludera den främsta kraften i de 17
åren av kamp mot militärdiktaturen.
– Jag hade en
halvbror på min mors sida som avled i Sverige. Hans ID-handlingar tog jag över
och jag levde under hans namn fram till 2004. Men det tvingade mig att
permanenta håret var tredje månad. Där satt jag bland andra kvinnor med rullar
i håret i en torkhuv på damfriseringen, säger Cesar och skrattar vid minnet. Skägget
måste växa för jag har en delad haka som inte var rekommendabelt att visa,
använda glasögon utan styrka och använda löständer. Jag använde de bara i
nödfall, säger han och ser lite lustig ut.
Så levde en
chilensk milisman ett helt annat liv under 18 år. Hans barn visste ingenting
förrän de var 14 år, att pappan inte hette “Enrique” utan Cesar, att han inte hade krulligt afrohår utan rakt,
nästan stripigt hår. Han gick till jobbet varje dag och levde ett rutinmässigt
liv som alla andra.
– Den enda
uppoffringen som tog mig hårt under 18 år var att jag inte kunde delta i
arbetet för det parti som jag hade tillhört under hela mitt liv. Men år 2004 kunde
jag kasta löständerna för processen hade arkiverats. Jag sa för mig själv att “nu
ska jag hälsa på partiets ordförande”. Han tittade på mig med blicken ungefär
som “vem är du då”?
Diktatorn var inte osårbar
Det politiska symbolvärdet som den
misslyckade aktionen mot Pinochet var ändå enorm. Diktatorn ansågs som helt
oantastlig. Jag minns själv flera reportage jag gjorde för Flamman i norra och
södra Chile och i huvudstaden Santiago där människorna fick något drömmande i
blicken när de talade om attacken mot generalen. I det stridbara röda fattigområdet
La Victoria i Santiago defilerade på kvällarna massor
av ungdomar från 10-årsåldern och uppåt med trägevär och drömde om att delta i
kampen mot Diktatorn. La
Victoria var inget undantag utan snarare regel för stämningen.
 |
En muralhyllning till FPMR i den fattiga men
stridbara stadsdelen `La Victoria´ i Santiago.
FOTO: DICK EMANUELSSON |
– Motivet med att
likvidera Pinochet var för att förbereda vägen för en allmän resning, La
Rebelion Popular.
Hade vi lyckats undanröja Pinochet och gått till offensiv på alla fronter, tror
jag att det hade blivit möjligt att fatta beslutet för att inleda den slutliga
offensiven mot regimen. Nyckeln till framgång handlade om att eliminera
Pinochet, utnyttja förvirringen och obeslutsamheten inom de väpnade styrkorna
och motsättningarna hos fienden, men framför allt; kanalisera kampandan hos
folket med målet att störta den diktatur som hade dränkt den chilenska
demokratin i blod 1973.
Men oavsett att
aktionen mot generalen misslyckades, bröt den mot myten att Diktatorn var osårbar,
understryker Bunster.
– Aktionen tände
ett rödljus i Vita huset. Kom ihåg att hela Centralamerika var i uppror och
Vita huset kände att USA inte längre hade en så säker kontroll av Chile.
Flykt i tunnel och på tak
Ett år efter
aktionen mot Pinochet splittrades FPMR och de “Autonoma” bildades och bröt
bindningen till kommunistpartiet. Med övergången till en formell civil och
parlamentarisk demokrati 1990 upphörde också FPMR:s existensberättigande, menar
Bunster.
– De konkreta
politiska omständigheterna hade förändrats och frontens mål, att störta diktaturen,
hade uppfyllts även om vi hade ställt oss uppgiften att skapa en “avancerad
demokrati” där val till en grundlagsstiftande församling skulle utlysas. Därmed
hade också frontens roll förändrats.
Fronten
förvandlades till Rörelsen Manuel
Rodriguez. Ett 50-tal av frontens medlemmar som hade fängslats innan och
efter aktionen mot Pinochet lyckades fly ur fängelset under den mest
spektakulära flykten i Chiles moderna historia 1990. En hundra meter lång
tunnel, ett veritabelt ingenjörsverk, grävdes och mynnade ut på andra sidan Rio
Mapochofloden i centrala Santiago. De flesta flydde från Chile, några begav sig
till Kuba där de fick politisk asyl.
SERGIO BUSCHMANN, SOM I MANAGUA i juli 1983 hade berättat
för Flamman om förspelet till ett av de mest dramatiska kapitlen i Chiles
moderna historia, hade mycket riktigt återvänt legalt till Chile i slutet av 1983.
Han fick partiets uppdrag att starta ett företag i fiskerinäringen 65 mil norr
om Santiago som täckmantel för import av en gigantisk arsenal av vapen,
sammanlagt talades det om 3.000 M16-gevär, kulsprutegevär och granatgevär,
kapabla att slå ut stridsvagnar.
Han greps den 26
augusti 1986, bara elva dagar innan aktionen mot Pinochet och fördes till
fängelset i Valparaiso. En stor del av arsenalen beslagtogs, men inte allt. Vid
midnatt den 7 augusti 1987, mitt under regn och storm i Chiles största hamnstad,
flydde Buschmann. Flykten var oerhört spektakulär och gick via taken på
fängelset tillsammans med tre andra FPMR-fångar. Fem tusen säkerhetsagenter och
poliser jagade dem under en vecka, men förgäves.
Diktaturens råttortyr
Jag minns
intervjun med honom som igår när han en tid senare anlände till Sverige och
Flamman och berättade om tortyren:
– Innan förhöret
i fängelset i Valparaiso ikläddes jag en overall och i ärmarna och byxbenen
pressade de in råttor. Dessa blev desperata när de inte fick luft och började
bita mig när de inte kunde komma ur ärmarna och byxbenen eftersom dessa hade
knutits ihop med rep. Så fungerade diktaturens behandling av oss politiska
fångar.
CHILE ÄR FÖRÄNDRAT och det som hände för snart trettio
år sedan är i dag föremål för universitetsstudier. Men fortfarande vårdar
invånarna i La Victoria
sina muralmålningar som hyllade “Los Combatientes”, kämparna, från FPMR som var
beredda att betala med sina liv “Det avgörande året i kampen mot Diktaturen som
skulle förändra Chiles historia”.
