CHILE:
”Jag upplevde inte
militärkuppen och diktaturen, men jag upplever alla dess konsekvenser”
Av Dick Emanuelsson
Medan kommunistpartierna med få
undantag i Europa är på gränsen mot en medlemsmässig utplåning, kan
kommunisterna i Chile inkassera en rad framgångar. Och det är de unga kvinnorna
som flyttar fram sina positioner i partiet. Latinamerikareportrarna Dick och Miriam Emanuelsson har
träffat Karol Cariola, 29, parlamentsledamot och ordförande för det
kommunistiska ungdomsförbundet i Chile.
“ATT VARA UNG OCH INTE REVOLUTIONÄR är nära inpå en biologisk motsättning”, sa Chiles president
Salvador Allende till studenterna på Guadalajaras universitet i Mexiko den 2
december 1972. Den 11 september 1973, nio månader senare, mördades han av
bomberna och kulorna från den chilenska militären ledda av en militärjunta som
grep makten. I fattigkvarteren i Santiago upprättade ungdomar och arbetare barrikader
mot militären. Bland de mest framstående i den antifascistiska kampen stod JJCC,
det kommunistiska ungdomsförbundet. För varje år under de 17 år av
militärdiktatur växte protesterna och med dem ungdomsförbundet.
Vid
övergången mellan militärdiktatur och representativ civil demokrati 1990 kom
kommunistpartiet att isoleras i stället för att ingå i den breda demokratiska
allians som kom att bilda regering mot den moderna och den fascistiska högern
som var Pinochets arvtagare. Den ekonomiska nyliberala politik som hade förts under diktaturen förändrades inte, trots att
socialdemokrater och kristdemokrater bildade regering.
DEN AVGÖRANDE FÖRÄNDRINGEN stod ungdomen
för. För sedan 2010 är det något av en revolutionär häxkittel som vuxit fram.
Vi har sett ungdomen på gatorna i Santiago, Valparaiso eller Concepcion. Och
det var i Concepcion, i södra Chile som Karol Cariola blev ordförande för
studenterna (FECH) på det allmänna universitetet 2009-2010. 2011 valdes hon
till generalsekreterare för Chiles Kommunistiska Ungdomsförbund och tillsammans
med den mer kända Camilla Vallejo och andra unga medlemmar i ungdomsförbundet
gick hon i spetsen mot högerregeringens utbildningspolitik. För högern är
utbildning mer ”business” än en mänsklig rättighet, säger hon.
Den 11 mars 2014 bänkade hon sig i
parlamentet i Valparaíso efter att först i primärvalet ha valts med de högsta
valsiffrorna av kandidaterna i det 19:e valdistriktet. De omfattar de två Santiagokommunerna
Independencia och Recoleta. Men det var ingen isolerad individuell framgång. I
det senaste parlamentsvalet fördubblade kommunistpartiet antalet
parlamentsledamöter. Och det trots ett valsystem infört av militärdiktaturen
som garanterar de stora högerpartierna eller allianserna majoriteten av
platserna i kongressen.
MÅNGA
AV KAROLS STUDENTKAMRATER utanför ungdomsförbundet varnade henne för
att ”makten kommer att korrumpera dig och Camilla”, som också hade valts till
parlamentet med mycket höga valsiffror. Och det är Flammans första fråga när vi träffar henne i Valparaíso där det
chilenska parlamentet återfinns. Hur har förändringen från den utomparlamentariska
kampen till debatten i maktens korridorer gestaltat sig?
Hon
tvekar en aning men finner sig snabbt, för frågan har hon fått många gånger
sedan 2014.
–
Det är en viktig förändring för det är ett byte från ett stridsvärn till
ett annat. För vårt kampmål är och förblir det samma: en bra och gratis allmän
utbildning. Det är den röda
tråden för
detta nya ansvar.
Massdemonstrationer av högstadie- och högskolelever har avlöst varandra sedan 2006. Kravet är en allmän, bra och gratis utbildning. |
KAMPEN
FÖR ETT NYTT utbildningssystem kulminerade 2011 men
striden hade inletts långt innan, fortsätter hon.
–
Det var en ihärdig och permanent
process som för varje dag samlade allt fler kamrater och krafter. Många av
dessa krafter hade ackumulerats under kampen mot diktaturen och under övergångsåren.
Då fanns det inte någon som helst vilja (hos regeringarna) att göra strukturella förändringar i ”modellen” (den nyliberala ekonomiska
politiken).
Till
skillnad från delar av den övriga vänstern eller anarkistiska rörelser menade
ungkommunisterna att de politiska kraven på en helt ny och genomgripande
utbildningsreform måste kanaliseras i alla olika kampformer. Även i politiska
termer och via de institutionella organ som för närvarande existerar i Chile.
Trots att en mycket stor del av ungdomen anser att dessa statliga ämbetsverk är
ytliga organ för en ihålig
representativ demokrati menar ungdomsförbundet och kommunistpartiet att de
olika parlamentariska församlingarna också måste användas som en tribun och för
att driva igenom besluten.
–
Vi sa till kamraterna inom studentrörelsen att som ledare har vi deltagit i
kampen på gatorna och vi fortsätter tillsammans med er i den kampen. För mig
som deputerad innebär det inte en motsättning när vi deltar i demonstrationerna
och protesterar när vi måste
gå ut och protestera.
MEN
HON MENAR ATT kraven måste kanaliseras där det finns
utrymme och där besluten tas och utföra delar av besluten ”utan att andra
fattar beslut för oss”.
–
Därför sa vi: ”Okej, låt oss ta strid om makten”. Och vi var fyra studentledare
som ställde upp och erövrade var och en varsitt mandat. Nu slåss vi också från
insidan av makten som är ett mycket begränsat aristokratiskt och elitistiskt
utrymme. För oss har
det inte varit lätt för det är
ett komplicerat stridsvärn att konfrontera. Här finns det maktpersoner som vill
kontrollera sin del av makten på bekostnad av alla andra. Därför har vi lyfts
fram av dem som har valt oss för att riva upp det maktförhållandet.
DEN 23 DECEMBER FÖRRA ÅRET beslutade de bägge kamrarna i
Chiles kongress om en lag som ger gratis universitetsutbildning ”för de mest
(ekonomiskt) utsatta grupperna” i Chile, uppskattningsvis 200.000 ungdomar.
Karol och Camilla uppnådde en viktig delseger i parlamentet. Men utan den enorma
massrörelsen bland Chiles ungdomar hade det aldrig varit möjligt, anser Karol:
– Vi
var kapabla att lyfta undan barriären och för första gången på 40 år, sedan
militärdiktaturen tog makten, finns det 200.000 studenter från fattiga hem som
kan studera gratis på universiteten i Chile. Det är ett resultat av kampen och
frukten av vad vi har gjort i olika instanser för att uppnå den segern. Det är
naturligtvis inte tillräckligt, för vi vill ha en fri och gratis
högskoleutbildning för alla studenter.
KAROL CARIOLA SÄGER ATT HON nu inte bara representerar
studentrörelsen i Chile utan även de som har valt henne i sin valkrets
Independencia och Recoleta, två kommuner med stor andel arbetare med ett
politiskt förflutet som utmärkte sig i kampen mot militärdiktaturen.
För denna
unga kommunist handlar det om vardagskrav hos de mest fattiga medborgarna som i
huvudsak röstade på henne. Pensionärer som för en daglig kamp för överlevnad
med sina närmast symboliska pensioner. För ”Chile toppar den skamliga listan
över länder med största klasskontraster i världen”, konstaterar alla bedömare
av landet.
–
Ibland har jag svårt att sova när jag tänker på att människor i Chile inte har
rätten till en fri sjukvård med kvalité. I Chile i dag dör varje dag människor
för att de inte har råd att betala de dyra ”hälsovårdspaketen” som erbjuds i en
allt mer privatiserad ”sjukvårdsmarknad”. Därför måste jag stå i daglig kontakt
med de som valde mig och som gav mig sitt förtroende att tillsammans kunna
förändra dessa orättvisor. För om den folkvalde avlägsnar sig från folket
representerar de i slutändan bara sig själva. Det är därför som politikerna i
dag har mycket liten legitimitet. Folk känner inte igen sig i politikerna.
NÄR KAROL OCH KOMMUNISTPARTIET inledde sin
valkampanj i Recoleta och Independencia sa folk till henne att ”varför ska vi
rösta på dig? För politikerna dyker bara upp när valkampanjen börjar och sedan
ser vi dem inte på fyra år förrän nästa valkampanj inleds”. Karol säger att
kommunisterna ser på politiken på ett helt annat sätt.
– Vi
försöker varje dag göra motsatsen genom att besöka våra distrikt regelbundet.
Partiet och ungdomsförbundet lanserade idén om ”Bostadsområdesparlamentet”. I
det inkluderas hyresgästföreningen, den lokala idrottsklubben, alla slags
föreningar på basplanet. Men där finns även icke organiserade människor som lever
i ditt område och som är del av den sociala grannsämjan. Målet var och är att
samla alla dessa för att diskutera hur vill vi ha det i området eller vilka
lagar som berör medborgarna just nu?
Hon
stryker sakta handen genom det kolsvarta raka håret och tittar ut över den
historiska hamnen i Valparaiso innan hon fortsätter.
– Vi
försöker göra klart för grannarna om innehållet i vissa lagar som kan vara
komplicerade men som på mötena i kvarteret nagelfars på ett sätt som grannar
känner sig hemma på. Vi presenterar så klart även våra egna förslag som vi
väcker i parlamentet. Den kontakten har vi märkt är oerhört viktig för dessa
chilenare som själva framför sina idéer som berikar partiets motioner. Det är
en ny form av lokal, direkt och vardaglig folkmakt som växer fram i ditt
bostadsområde.
ETT AKTUELLT EXEMPEL PÅ det enorma
utbredda missnöjet mot det
nuvarande politiska systemet kunde vi se i primärvalen i slutet av maj i år.
Dessa fastställde kandidaterna för partierna/allianserna i de kommande
kommunalvalen i Chile som äger rum den 23 oktober i år. Av de fem miljoner
chilenare som hade rätt att rösta gick bara 282.000 personer till urnorna för
att lägga sin röst på någon av kandidaterna. Mer än 90 procent blev bokstavligt
kvar på sofflocket, vilket illustrerar föraktet mot den politiska modellen.
– Kommunistpartiet
har historiskt sett representerat den chilenska arbetarklassen, de mest
exploaterade bland de arbetande. Chile har förmodligen varit det främsta
laboratoriet för nyliberalismen och dess ekonomiska modell som Milton Friedman
och hans Chicago Boys representerade i Chile under militärdiktaturen. Den uppstod
inte som av en tillfällighet. Dess främsta uppgift var att införa den
ekonomiska modellen som sedan blev en brutal modell i hela den kapitalistiska
världen.
ATT BARNMORSKAN KAROL CARIOLA skulle ingå i
kongressens hälsovårdskommission var ingen överraskning. Ända sedan tiden på
universitetet och i ungdomsförbundet har kampen för kvinnans rätt att bestämma
över sin kropp varit en grundläggande del av hennes politiska arbete.
– Chile är ett patriarkaliskt system
med en stark machokultur och denna rätt har varit komplicerad att nå för Chiles
kvinnor. Valet av en kvinnominister och skapandet av ett nationellt Kvinnoinstitut
är också ett framsteg. Den nya ministern för Kvinno- och Jämställdhet i Chile, Claudia
Pascual är dessutom medlem av kommunistpartiets ledning, säger Karol.
HON
UPPGER ATT KOMMUNISTPARTIET ända sedan sitt bildande 1922 har kämpat för kvinnors lika rättigheter. Ett
exempel är rösträtten som erövrades för 60 år sedan. Men idag talar vi om mer
avancerade rättigheter såsom rätten till terapeutisk abort. Den existerade
faktiskt i Chile fram till 1986 men diktaturen avskaffade denna rätt innan den överlämnade makten till de civila.
–
Kvinnorna har över hela planeten bevisat att de är kapabla att axla de flesta
uppgifter och här i Chile har vi dessutom en kvinnlig LO-ordförande som också tillhör
kommunistpartiet. De som är störst motståndare till att kvinnor flyttar fram
sina positioner i samhällslivet är
män.
–
Åttio procent av Chiles befolkning är för rätten till terapeutisk abort på basis
av tre extrema motiv: fara för moderns liv, ett foster som kommer att dö och våldtäkt. Sextio procent av våldtäkterna i Chile utförs mot flickor under 14
år, i huvudsak av familjemedlemmar. Därför är reformen mycket viktig.
HON MENAR ATT CHILE uppvisar en
ytlig modell som ser vacker och tjusig ut där den ekonomiska tillväxten är hög.
Men när du krafsar på ytan upptäcker du en rutten patriarkalisk korruption och enorma
klasskillnader. Det värsta av allt är att arvet från diktaturen sitter mer
djupt än vad man kan förstå. För det chilenska folket blev ett kulturellt offer
för den nyliberala modellen, säger hon.
– En
familj kan bo i ett hus när som helst rasar ihop men den föredrar att ha en
plasmateve på 55 tum för att varje dag se kvällens realityshow. Det är en
fiktiv värld som många chilenare i dag lever under och där individualismen i
stället för solidariteten breder ut sig. Nyliberalismen är inte bara ”fri marknadsekonomi”.
Den penetrerar allt mer den sociala medvetenheten och det är mycket smärtsamt
och komplicerat att bekämpa. Jag upplevde inte militärkuppen och diktaturen,
men jag upplever alla dess konsekvenser. Men kampen fortsätter.
Nu kommer lagförslaget om en ny gratis utbildningsreform
för högskolan men den möter kritik
Precis
när jag lägger sista handen vid detta reportage går
president Michel Bachelet ut i en nationell sändning i chilenska medier och
offentliggör den nya utbildningsreformen. Nu ska kongressen behandla det där
Karol Cariola och de övriga parlamentsledamöterna ska ge sitt samtycke till eller rösta ner reformen.
Projektet
slår fast tre grundbultar: förbättra utbildningens kvalitet, en bättre uppföljning
för att bromsa vinstbegäret
samt i så
stor omfattning som möjligt erbjuda gratis utbildning till så många studenter
som möjligt.
–
Vi kan inte vänta på att marknaden ska lösa problemen. Utbildningen är inte en
konsumtionsvara vilken som helst som ska administreras som en ren affär, sa
Bachelet.
Men
kritiska röster saknas inte. Rektorn för det statliga universitetet i Valparaíso, Aldo Valle, som också är vice ordförande för Rektorsrådet i Chile, avlossade en
rejäl bredsida mot lagförslaget:
– Att reglera förstärkningen av den
högre utbildningen är ett framsteg. Men denna reform har allvarliga hot och
risker för den går mot en institutionalisering av privatiseringen och inte en
förstärkning av den allmänna utbildningen. Regeringen väljer att köpa
utbildningstjänster av det privata och sätter vissa villkor för regleringen. Därför
kan vi inte prata om en strukturell förvandling av den högre utbildningen.
Även Gabriel Iturra, språkrör för
universitetsstudenterna i det nationella studentfacket CONFECH uttalade sig
kritiskt:
– Beslutet att införa ett lagprojekt
bakom ryggen på den sociala rörelsen, ett projekt som inte har utarbetats i
samförstånd och med marknadslogik där familjernas låneskulder bibehålls, är
inget vi stöder.
Inför de kommande debatterna i
kongressen sa Guillermo Teillier, parlamentsledamot och ordförande för
kommunistpartiet, följande:
– Vi måste iaktta med stor vaksamhet
för att fortsätta utveckla denna reform som är mycket komplett, även om det
kanske inte är allt det vi ville uppnå. Men det går att förbättra den under processens
gång. De som motsätter sig (lagreformen) är de som ekonomiskt vill fortsätta
utnyttja denna kommersiella verksamhet.
Dick Emanuelsson