Chile, Venezuela och den väpnade kampen, några subjektiva reflektioner

Militärdiktaturen tvingades dra sig tillbaka till kasernerna som konsekvens av den massmobilisering kombinerat med väpnade aktioner av folkmilisen FPMR. Militärjunan vid dess firande av tioårsdagen av militärkuppen 1973. FOTO: DICK EMANUELSSON.

Chile, Venezuela och den väpnade kampen, några subjektiva reflektioner

Av Dick Emanuelsson

TEGUCIGALPA / 2017-08-11 / Med anledning av den debatt som flammade upp med anledning av några kommentarer kring vänsterpartiets inställning till situationen i Venezuela, gör jag nedan några personliga subjektiva reflektioner på basis av mina egna år som reporter i Latinamerika. Carina Lindberg, vänsterpartist, en gammal kamrat och vän från den gemensamma kampen på 1970-talet försvarar sitt parti men inser att det finns svaghetstecken i partiledningens agerande i förhållandet och synen på vad som händer i Venzuela. En kamratlig debatt för att gemensamt slå tillbaka de krigsplaner som nu Donald Trump i dag offentligt uttalade mot Venezuela är nu viktigare än någonsin. Trump är det 21:a seklets Monroe.

Jo, Carina, det finns exempel på hur den väpnade kampen har haft framgång; Kuba 1959 och Nicaragua 1979.

Man ska ALDRIG låsa sig fast i en bestämd kampform men vad vi kan konstatera, som marxister, är att alla slags kampformer är underordnade den POLITISKA kampen.

De colombianska kommunisterna har under hela sin existens sammanfattat det i parollen:

”En kombination av alla slags kampformer i MASSORNAS tjänst”.

Ordet massorna är viktigt eftersom det är masskaraktären på kampformen som avgör huruvida den väpnade kampen, till exempel, kan vara korrekt i ett visst läge. Men det är viktigt att slå fast att den väpnade kampen ALLTID är underordnad den politiska kampen.

Det är inte heller ”partiet” eller rörelsen som bestämmer vilken slags kampform, väpnad eller icke väpnad (som inte är den samma som en ”fredlig” kampform) som ska tillämpas utan de faktiska konkreta förhållandena för den politiska kampens framgång. Lenin talade om att parollen om Uppror inte kan uttalas en sekund för tidigt eller försent utan i det exakta ögonblicket. Och upproret den 25-26 oktober 1917 var ett mästerligt bevis på Lenins analysförmåga.

De colombianska kommunisterna och den partikader från PCC med Jacobo Arenas i spetsen, som fick i uppgift att backa upp Manuel Marulanda och de 48 bönder som omringades av 16.000 armésoldater med stridsflyg i regionen Marquetalia i länet Tolima i maj 1964, konstaterade att oligarkins regering i Bogota inte gav denna del av befolkningen i Colombia något annat val än den väpnade kampen, helt enkelt av orsaken att försvara sina liv mot den av Pentagon skissade ”Plan Lasso”. De 48 ”Bönderna Självförsvarsgrupper” (Autodefensas Campesinas) i Marquetalia förvandlades som bekant senare till FARC-EP med som mest 16.000 gerillasoldater.

I länet Cundinamarca, med Bogota som centrum, halshögg landägarnas paramilitära grupper (som fanns INNAN gerillan bildades) de bönder som yppade ordet ”jordreform”. Huvudena placerades på gärdsgårdsstolparna som avskräckande exempel för att andra bönder inte skulle kräva jord. Gerillan fann här en social massbas eftersom många av bondeledarna inte hade något annat val än att bege sig upp i bergen eller in i djungeln för att försvara sina liv. Därefter gick de tillbaka till regionerna runt Bogota och genomförde gerillans jordreform som successivt också legaliserades inför det enorma POLITISKA uttryck som den väpnade kampen hade medfört. Därför, om ni studerar jordegendomarna i Cundinamarca så finns det knappt några storgods med tusentals hektar med en ägare.

Allende en revolutionär socialist

11 sptember 2013: 40 år efter militärkuppen som störtade Salvador Allende och vänsterregeringen framför det återuppbyggda presidentpalatset. FOTO: DICK EMANUELSSON.

Allende var ingen ”demokratisk” socialist, Carina. Han var en revolutionär socialist och marxist. I Mexiko på Guadalajarauniversitetet den 2 december 1972 myntade han uttrycket: ”Att vara ung och inte revolutionär är en näst intill en biologisk motsägelse” [http://www.abacq.net/imagineria/discur5.htm].

Socialdemokratin när den vill vara lite mer än nyliberaler så brukar de tala om att de är ”demokratiska socialister”. Både du och jag vet från den tiden i början på 1970-talet att sossarna, för att göra skillnad mot oss, talade med det missbrukade ordet.

Allende tillhörde socialistpartiet och den historiska kärnan i den chilenska arbetarrörelsen utgjordes av socialistpartiet och kommunistpartiet och den alliansen blev också kärnan i Unidad Popular, som var en mer eller mindre ren vänsterregering, ett uttryck för den tidens politiska kamp och stämning i världen. Till skillnad mot den progressiva regering som det franska socialist- och kommunistpartiet bildade, jag tror det var 1974 i Frankrike, så var UP i Chile en mycket mer avancerad regering.

Hur man skulle kunna ha undvikit militärkuppen är bara hypotetiska formler. En sak står dock klar och den är at styrkeförhållandena inte var gynnsamma. Vid kommunalvalet i mars 1973 fick UP en stark röstframgång, att jämföra med Venezuela och valet den 30 juli som för många borgerliga historiker eller CNN-journalister blev en stor överraskning, både i Chile som i Venezuela.

Men redan på valdagen den 4 september 1970, då Allende vann presidentposten inledde Nixon, Kissinger och CIA konspirationerna och planerna på att störta Allende för han var just en revolutionär med utmärkta förbindelser med Fidel och Kuba, som öppnade och inledde förbindelser på alla plan med det socialistiska blocket och Sovjetunionen, ett farligt exempel för resten av Latinamerika som Nixon betraktade som USA:s bakgård och intressesfär. Chile överbefälhavare Rene Schneider redan den 22 oktober 1970 som en del i denna plan för att sabotera och konspirera med målet att störta Allende.

Vänsterrörelsen MIR, som stod utanför UP utgjorde aldrig något hot, men hundratals av deras medlemmar gav sina liv i den antifascistiska motståndskampen. Men flera av MIR:s äventyrliga aktioner INNAN statskuppen spelade som förevändningar för den intelligenta chilenska högerns politiska isolering av regeringen Allende.

Militärkuppen och den militära underrättelsetjänsten slog sönder folkregeringen och den vänster som fanns. Kommunistpartiet är den erkänt enda politiska kraften som med en hjältemodig politisk konsekvens byggde upp ett nationellt underjordiskt antifascistiskt arbete som för varje år, trots statsterrorn, växte.

Kommunistpartiet bildar folkmilisen FPMR

Efter militärregimens folkomröstning 1980 mellan pest eller kolera, en ny fascistisk författning som garanterade militären fortsatt kontroll av Chile, eller fortsatta militära dekret, som juntan hade regerat Chile med sedan militärkuppen 1973, menade kommunistpartiet att det inte existerade legala möjligheter att förvandla Chile till en borgerlig demokrati. Därför tog partiet initiativ till bildandet av FPMR, Patriotiska Fronten Manuel Rodriguez.

Men det handlade inte om en klassisk gerilla för topografin, med undantag för vissa regioner i södra Chile, ämnade sig inte för gerillakrigföring. Fronten satsade i stället på de platser där den sociala kampen och den politiska medvetenheten stod högt; städernas fattigområden.

Jag gjorde från 1980-1989 flera reportage i dessa ”poblaciones” i Santiago, Valparaiso, Lota, Coronel, Antofagasta, Concepcion, etc., och stridsberedskapen bland dessa människor, framför allt de unga, var imponerande. Milisen blev en hjälte i kampen mot diktaturen. Denna kombination av den politiska kampen och väpnade aktioner från stadsmilisen blev till slut ett hot mot regimen. De nationella protestdagarna i Chile som startade i mars 1983 med att Gruvarbetareförbundet gick i spetsen för några av de första öppna demonstrationerna mot diktaturen var enorma. De möttes av repression och karabinjärerna&militären tvingades att föra repressionen på folkets ”planhalva”, i de så kallade Poblaciones.

En ung kvinna i det stridbara bostadsområdet La Victoria sköts i benet av karabinjärerna i en protestdemonstration 1986. FOTO: DICK EMANUELSSON.

USA agerar för att isolera de revolutionära krafterna

USA-ambassaden kände att marken brände, framför allt efter bakhållet på Diktatorn den 7 september 1986, utfört av FPMR. De folkliga mobiliseringarna växte för varje månad och USA-ambassaden kallade på representanterna för kristdemokraterna, de olika socialistpartier som hade bildats efter splittringen av det historiska s-partiet, Radikalpartiet (sap i Chile), samt några andra mindre partier och personligheter deltog i mötena på ambassaden. Man kom överens om att överlämna dirigentpinnen till State Departement som gav Pinochet alternativet: ”om du inte överlämnar makten i civila händer nu, så svarar vi inte för vad som kommer hända i framtiden”.

Men det var det folkliga masstrycket, kombinerat med väpnade aktioner som möjliggjorde en visserligen ful ”transicion”, övergång till civilt styre men med den fascistiska konstitutionen som grund för det civila styret. Folkomröstningen 1989 hade inte kunnat sluta på ett annat sätt.

Bolivia, inget fredligt exempel

Folket i Bolivia reste sig mot "El
Gringo" och störtade regimen med en
enorm folkmobilisering.

Vänsterregeringen i Bolivia kom inte till makten via den ”fredliga vägen”, även om det inte var ett väpnat uppror som ledde till att Evo Morales kunde bli president. Evo Morales och hans parti MAS (Rörelsen för Socialism) blev, i likhet med många andra inom vänstern och fackföreningarna omkullsprungna av massorna när de med stenar och egentillverkade granatkastare störtade ”El Gringo”, Sanchez de Losada de ödesdigra hjältemodiga dagarna i oktober 2003. Priset var 80 döda och 500 skottskadade. Knappast en fredlig väg till den bolivianska socialismen, Carina.

Exemplen ovan visar en mångfasetterad latinamerikansk erfarenhet av hur den politiska kampen kan gestalta sig. Lås oss ta oss dessa till oss och använda dem som lärorika exempel men inte kalkera dem från en process till en annan. Varje process är på sitt sätt unik. Men låt ändå vara överens om att imperialismen alltid agerar mot varje progressiv demokratisk samhällsförändring.

Som någon sa: Revolutionen kan vara oblodig men kontrarevolutionen är det aldrig.

CHILE: “De Fegas Pakt” som bröts efter 30 år

Ett år efter att Carmen Gloria Quintana överlevt medan Rodrigo Rojas dödades i attentatet den 2 juli 1986 framträdde hon på en presskonferens och berättade om hur den chilenska fascismen mördade sina egna medborgare, i synnerhet de unga som för varje protestdag i ett allt större antal reste sig mot militärdiktaturen. På den infällda bilden Carmen innan hon förvandlades till en brinnande fackla med 65-procentiga brännskador.

CHILE:

“De Fegas Pakt” som bröts efter 30 år

Av Dick och Miriam Emanuelsson

SANTIAGO DE CHILE / En av de händelser som mest har etsat sig fast i hjärnbalken är händelserna på morgonen den 2 juli 1986. Jag [D.E.] anlände i december samma år till platsen där Gloria Quintana, 18, hade brännskadats svårt medan Rodrigo Rojas, 19, hade bränts ihjäl av en armépatrull. All militär och polisiär personal hade den dagen fått order från diktatorn Augusto Pinochet att slå ned alla protester. Spänningen var total och i hela Chile talades det allt mer om uppror mot militärdiktaturen. 1986 skulle bli ”Avgörandets År”!

Sedan september 1983, samma år som de Nationella Protestdagarna hade inletts i mars opererade den urbana gerillamilis som kommunistpartiet hade tagit initiativ till och som den 7 september 1986 slog till mot diktatorn. Denne var på hemfärd från sitt sommarresidens med sin bepansrade karavan och 25 säkerhetsagenter. Bazukagranaten som skulle spränga diktatorns bil i fragment blev i stället en rikoschett. Bara handen på Pinochet skadades. Fem av säkerhetsagenterna dödades av gerillakommandot från FPMR, den Patriotiska Fronten Manuel Rodriguez.

Det var det brutala mordet två månader tidigare på Rodrigo Rojas och brännskadorna på Gloria Quintana som kanske övertygade en majoritet av befolkningen att Pinochet inte frivilligt skulle lämna över makten. Fram tills bakhållet mot Pinochet hade USA-ambassaden gett diktatorn sitt tysta stöd. Därför deltog allt större delar av befolkningen i de nationella protestdagarna mot militärregimen. För varje protestdag radikaliserades händelseutvecklingen medan den revolutionära vänstern, med kommunistpartiet i spetsen blev allt mer tongivande. Diktaturen slog tillbaka med en fruktansvärd repression. Under de månatliga protestdagarna dödades dussintals chilenare som protesterade eller som mördades av hemliga kommandon i sina hem.

– Det var inte brist på folk utan brist på vapen.

Det säger Cesar Quiroz, en före detta “officer” i FPMR-milisen till Flamman i en kommentar för att beskriva stämningen under de sista åren av diktaturen och hur ungdomen i stort antal ville ansluta sig till milisen i fattigområdena, oftast utan vapen som det var brist på. Överallt på väggarna i dessa områden syntes muralmålningarna som hyllade milisens kamp mot diktaturen.

En hyllningsaffisch till den Patriotiska Fronten Manuel Rodrigugez på 40-årsdagen av den militära statskuppen 1973.

USA-ambassaden fick i uppdrag av det amerikanska utrikesdepartementet att hitta en lösning som skulle tillfredsställa USA:s politiska och strategiska intressen i regionen samt att isolera kommunistpartiet och vänstern. Efter bakhållet på Pinochet bjöd ambassaden in kristdemokrater, socialister och socialdemokrater. Ett par år senare, den 5 oktober 1988, efter att ha förlorat en folkomröstning om militärdiktatur eller civilt styre, insåg Pinochet att tiden hade runnit ut för honom och de civila kunde bilda regering efter det första valet sedan mars 1973.

Valformeln formaliserades den 30 juli 1989. Kommunistpartiet, som hade betalat ett oerhört högt pris i människoliv i kampen mot diktaturen exkluderades effektivt i den vallag som den borgerliga och socialdemokratiska koalitionen kom överens om med diktaturen.

Tortyr och exil

Det var till denna politiska häxkittel som Rodrigo Rojas skulle anlända till i slutet av maj 1986. Hans iver för att delta i kampen för att störta diktaturen kände inga gränser, säger han mor, Veronica de Negri, 76, när vi slår oss ned i ett av rummen på det chilenska kommunistpartiet i centrala Santiago.

Hon deltog i det underjordiska arbetet inom partiet och greps 1976 av enheter ur den chilenska marinen tillsammans med andra partimedlemmar.

– Jag torterades, våldtogs, inte bara av män utan även av råttor, tillägger hon med bitterhet i rösten när hon beskriver den mest avskyvärda formen av hur en människa, och i det här fallet en kvinna, kan skändas av ett djur.

Veronica de Negri.

FOTO MIRIAM EMANUELSSON.

Hon överlämnades därefter till arméns militära underrättelsetjänst Dina och förflyttades till de beryktade tortyrcentren Tres och Cuatro Alamos i Santiago.

Hon hade trots allt tur, säger hon, att hon inte avrättades eller ”försvann”, vilket var mycket vanligt dessa år då ”Operation Condor” nådde sin kulmen i Argentina, Chile, Uruguay, Paraguay, Brasilien och Bolivia, styrda av militärjuntor.

– Den 15 april 1977 frigavs jag och flögs till USA där jag levt i exil sedan dess. Rodrigo hade strax innan jag greps flugit till sin mormor i Canada som blev hans exil tills 1977 då vi förenades i USA. I skolan sa lärarinnan att “USA är en demokrati”. Rodrigo reste sig och sa ”Nej, det är det inte för USA förstörde demokratin i Chile och installerade en diktatur”!

I USA, kort tid innan Rodrigo avreste till Chile för att ansluta sig till kampen mot diktaturen.

 Video-Veronica de Negri (spanska):

https://youtu.be/DyuI2ce933U

Rodrigo härbärgerades hos sin farfar, som politiskt stod till höger medan hans fru var fascist och Pinochetanhängare.

– Men Rodrigo avgudade sin farfar och vice versa.

Att landa i ett totalt militariserat samhälle som det chilenska blev en chock. Men det blev även en politisk skola för den 19-årige ynglingen som ville dokumentera allt som hände, trots varningarna från hans kamrater att akta sig med kameran. ”För hela min familj tillhörde det organiserade motståndet”, säger Veronica med stolthet i rösten.

– Jag ringde honom två dagar innan den 2 juli och med lågmäld röst sa han; ”Vero, nu förstår jag dig”!

Hon blir tyst vid minnet för det var den sista gången de talades vid.

– Han hade blivit medlem i ungkommunisterna och ville ansluta sig till ”Fronten” (FPMR). Om han verkligen anslöt sig, det vet jag inte, men det var hans önskan. Och jag skulle inte hindra honom. . .

Den chilenska militärjuntan i september 1983, tio år efter militärkuppen. Kyrkogårdslugnet hade avlösts av en bred folklig antifascistisk kamp som i de månatliga nationella protestdagarna uttrycktes i form av resande av barrikader i fattigområdena. Det var vid en sådan som Carmen Gloria och Rodrigo greps av arméptrullen som hade diktatorns order om att med alla medel slå ned protesterna. FOTO: DICK EMANUELSSON.

Den 2 juli 1986 var som många mornar i juli i Santiago grådisig, fuktig och kall. Trots sin ungdom var Rodrigo redan en professionell fotograf som inlett sin grafiska bana i mörkrummen hos en äldre fotograf i USA. Rodrigo och Gloria samlades på en av gatorna i det proletära bostadsområdet Los Nogales i kommunen Estación Central, i centrala Santiago. Människorna började samla material för att resa en barrikad som under alla nationella protestdagar mot diktaturen.

Tre armépatruller cirkulerade i närheten. Bland dessa fanns tre civila agenter från arméns militära underrättelsetjänst, direkt underställda Pinochet, säger Veronica.

– Vi samlades några grannar, Rodrigo och två andra ungdomar som jag inte kände. De hade gummidäck som skulle antändas för att spärra av trafiken på en viktig gata (Avenida General Velazquez) och de bad oss om hjälp och vi gav dem ett handtag, sa Gloria Quintana i sitt första vittnesmål efter att ha återhämtat sig från sina brännskador.

När armépatrullen dök upp sprang alla var och en åt sitt håll men Gloria och Rodrigo omringades och Rodrigo slogs till marken. Enligt den officiella versionen från Santiagos arméchef, som citerades av Pinochet i ett tevetal, hade de bägge ungdomarna brandbomber på sig som ”olyckligtvis antändes” vilket åsamkade de bägge svåra brännskador och i Rodrigos fall döden, tillade diktatorn med sin sträva pipiga röst.

Så här rekonstruerades hur armépatrullen dök och grep och brände de två ungdomarna..

De två konfronteras med militärerna.

Rodrigo är nerslagen.

”De Fegas Pakt” bryts

I denna version förvandlas dessa två universitetsstuderande också till presumtiva ”terrorister”. Det var en officiell version som den militära ledningen tvingade på de militärer som var närvarande den 2 juli 1986 i händelse av att de längre fram skulle drabbas av samvetskval. En av dessa var den bara 18-årige värnpliktige Fernando Guzman.

Fernando Guzman.

– Det är en fullständig lögn och ett påhitt från armén för att rättfärdiga vad som hände, sa Guzman i juli 2015.

Hans uttalande slog ned som en bomb bland tusentals militärer och andra som ingått ”Tystnadspakten” under och åren efter militärkuppen 1973. Guzman uppgav till pressen att två veckor efter det grymma mordet hade soldaterna fått precisa instruktioner över vad de skulle uppge. De mordhotades av sina överordnade.

– I utbyte mot vår tystnad gav armén oss permission och pengar för att vi skulle stå fast vid vår lögn och förbli tysta livet ut, sa Guzman.

Han pekade ut armélöjtnanten Julio Castañer, som vid tillfället var en av de tre civilklädda agenterna i svart jacka. Denne beordrade en soldat att dränka in Gloria och Rodrigo med bensin.

Armélöjtnanten Julio Castañer.

– Kvinnan (Gloria) dränktes in från huvud ner till fötterna medan mannen (Rodrigo) fick (bensinen) på ryggen eftersom han låg med ansiktet mot marken. Castañer rörde provokativt med en tändare kring de bägge och förolämpade dem. De antändes nästan omedelbart. Flickan sprang brinnande mot gatan General Velásquez. Några värnpliktiga sprang i kapp henne och släckte elden med filtar. De rök fortfarande om de bägge där de låg på marken. Jag hörde löjtnant Castañer säga till armépatrullens chef Pedro Fernandez att ”det bästa vore att döda dem. Men eftersom jag är katolik gör jag det inte”!

Men Gloria och Rodrigo var mer döda än levande och i ett medvetslöst tillstånd. De kastades upp på flaket till en av armépatrullens bilar och lämpades av på en enslig plats i utkanten av Santiago. Gloria vaknade upp och lyckades få hjälp av personer som kallade på ambulans.

Löjtnant Castañer befordrades till överste och befälhavare för ett Dragonregemente. Därefter kröntes hans militära karriär med en utnämning som Stabschef  för det Gemensamma Militära Södra Kommandot med säte i staden Punta Arenas, längst ner i södra Chile i Eldslandet. Han föreläste ofta på universiteten.

Efter att Fernando Guzman bröt, vad han själv kallar för ”De Fegas Pakt” beslöt ministern för appellationsdomstolen i Santiago, Mario Carroza, som är ansvarig för undersökningarna i fallet Gloria och Rodrigo att utlysa en arresteringsorder mot Castañer och sex andra militärer som deltog i mordet på Rodrigo Rojas och Gloria Quintana.

Castañer förklarade sig oskyldig och uppgav att han till och med beordrade armépatrullen att släppa Gloria och Rodrigo den ödesdigra dagen i juli 1986.

– De värnpliktiga anlände med bildäcken och Franco Rivas (en värnpliktig) med bensindunken och då inträffade olyckan, sa en skakad före detta överste Castañer som var nära bli lynchad vid gripandet.

Ingen i Chile tror i dag på Castañers uttalande och Fernando Guzman säger att det är en skamlös lögn. Pinochets civile specialagent den 2 juli 1986 erkände att han borde ha gett order om att föra de bägge ungdomarna till ett sjukhus. Men han saknade mod, sa han. Inför vem?

Den då 1986 värnpliktige Franco Rivas bröt i augusti 2015 också ”Tysthetspakten” efter att han gripits och bekräftade Guzmans version och tillade:

– De (militärledningen) anlitade de dyraste advokaterna i landet som satte ihop en trovärdig berättelse. De underströk hela tiden: ”Ni har familjer. . . skydda dem”! Det var som en hjärntvätt.

En muralmålning som en hyllning

till Rodrigo.

”Bränd fläsksvål”

När jag [D.E.] i december 1986 anlände till platsen för mordet på Rodrigo och attentatet mot Gloria hade fascisterna skrivit med breda penseldrag och svart färg: ”Här luktar det bränd fläsksvål”. Det uttryckte ett hat och en sadistisk omänsklighet som är svår att rent mentalt begripa. Men händelsen visar att Castañer representerade en politisk och ekonomisk modell som var beredd att mörda sina unga i sina bästa år för att markera diktaturens makt.

– De framställde oss som terrorister, sa Carmen Gloria Quintana i en kommentar efter att Fernando Guzman hade lagt korten på bordet och brutit Tysthetspakten och fortsatte:

– Jag vet att armén fortfarande ligger på mycket information som de inte har presenterat. De har en skuld till oss.

Innan och efter.

Carmen Glorias liv förändrades dramatiskt efter militärernas attentat mot de två ungdomarna. Hon reste runt i världen och var ett bokstavligt överlevande vittne för den grymhet som den chilenska fascismen och deras lokala lakejer och USA representerade och representerar. Carmen Gloria utbildade sig till psykolog. 

Veronica de Negri landade i Santiago den 4 juli 1986. Rodrigo hade två dagar kvar i livet. Hon hävdar att Pinochet hade gett order om att inte ge vård till Rodrigo på Centralklinikens (Posta Central) akut. Blodbanken, apoteket och laboratoriet stängdes för Rodrigo.

Chefen för den stora Centralkliniken var ingen annan än läkaren Michel Bachelet, i dag president i Chile. Men då, tillhörde hon den väpnade gerillamilisen FPMR, en då väl bevarad hemlighet. Hon satte klackarna i golvet för att markera inför dem som ville ”röva bort” Rodrigos kropp som bevismaterial att här bestämde hon.

– Hon agerade också för att Carmen skulle föras över till ett sjukhus med bättre kapacitet än vad Centralakuten med alla sina brister inte kunde ge. En specialistläkare i Massachusetts i USA gjorde en diagnos av Carmen Glorias situation och rekommenderade speciella åtgärder. Och det räddade henne.

Träffades återigen, Carmen Gloria och Chiles president Michel Bachelet, 30 juli 2015 efter att Fernando Guzman brutit "Den Tysta Pakten". Bachelet var chef för den centrala läkarakuten i Santiago de Chile när Carmen Gloria rullades in på bår med 65-procentiga brännskador den 2 juli 1986.

Rodrigos mor har under alla dessa år inte vilat ett ögonblick, men mött ett kompakt motstånd mot att skapa en reell rättvisa. Fernando Guzmans bekännelse bekräftade den gamla devisen om att Sanningen kommer förr eller senare fram.

– Som mor till Rodrigo har jag sökt stöd och hjälp för att mördarna av min son en gång för alla ska rannsakas. För det handlar inte bara om min son, som jag en gång förlöste, för fallet Rodrigo är emblematiskt för hela Chile. För bara om det skapas rättvisa kan såren läkas och försoning till slut skapas i Chile. Mitt liv tog slut den dagen då de mördade min son, men jag kommer inte att släppa taget förrän rättvisa har skapats för Rodrigo!

 Den då 18-årige värnpliktige Fernando Guzman träffade 2015 Veronica de Negri och bad om förlåtelse för sitt deltagande 2 juli 1986 då Rodrigo Rojas de Negri mördades av arméptarullen.

Rodrigos vapen var hans kamera. En av hundratals hyllningar till den unge fotografen.

 Begravning av Rodrigo formades till en kraftfull protest mot militärdiktaturen.

Veronica de Negri vid begravningen av sin son, Rodrigo. I över 30 år har hon kämpat för rättvisa och straff för mördarna.

CARMEN GLORIA QUINTANA

Den undersköna söta 18-åringen med sina indianska ögondrag fick hela sitt ansikte och kropp deformerat av de 65-procentiga brännskadorna. Hon svävade mellan liv och död i flera veckor. Men hon överlevde som av ett mirakel och lyckades, med hjälp av den enorma internationella solidaritet som växte fram efter den 2 juli 1986 att flyga till Canada där hon genomgick en rad operationer och hudtransplantationer.

Hon reste runt i världen och kom bland annat till Sverige och gav sitt vittnesmål över en barbarisk regim som kom till på stöd av USA och Pentagon och som aldrig hade kunnat överleva utan stödet från Washington. Hon utbildade sig till psykolog.

Dick E.

Trettio år av straffrihet

Militärjuntan tvingades formellt utse domaren Alberto Echavarría Lorca för att utreda händelserna den 2 juli 1986. Redan den 23 juli bekräftade han den militära versionen. Militärerna förklarades oskyldiga och friades.

• Den 3 januari 1991, första året av civilt styre tvingades militärtribunalen att återuppta fallet och dömde armépatrullens chef Pedro Fernandez Dittus skyldig för ”vårdslöshet” och för att ha vägrat Rodrigo läkarhjälp. Den militära domstolen friade honom från allt ansvar i anklagelserna i fallet med Carmen Gloria.
  
•  1992, efter att den civila regeringen hade tillträtt ville Veronica de Negri stämma Pinochet för mordet på sin son men statens advokat förklarade att ”fallet är nedlagt”.
  
• Trots det och på grund av den starka opinionen i och utanför Chile, bland annat hade tre vittnen tvingats fly utomlands dömde Chiles Högsta Domstol 1993 Fernandez Dittus till 600 dagars fängelse som ansvarig för brännskadorna som orsakade Rodrigos dödsfall och de 65-procentiga brännskadorna på Carmen Gloria.
  
• I oktober 2000 dömde en domstol staten att betala motsvarande 500.000 dollar i skadestånd till Carmen Gloria.
  
• I juli 2015, efter att den värnpliktige Fernando Guzman brutit “Tysthetspakten” och anklagat löjtnant Castañer som den civile agenten skyldig till mordbränningen av de två ungdomarna, beslöt apellationsdomaren Mario Carroza att utfärda en arresteringsorder på sju militärer som utpekades som delaktiga i fallet.
  
• Den 14 oktober 2016 avslutade Carroza processen med att ta in nya bevis. Nu återstår bara domstolens bearbetning av det nya beviusmaterialet och en slutlig dom i fallet med Carmen Gloria och Rodrigo.

Dick Emanuelsson

En ung man som slagits till

marken av karabinjärerna under

en nationell protestdag 1983.

FOTO: DICK EMANUELSSON

DRAMATISKA MR-SIFFROR:

I Chile har flera statliga utredningskommissioner tillsatts som har utrett militärdiktaturens brott mot de mänskliga rättigheterna. Flera av dem har starkt kritiserats av för att inte ha gått till botten med det verkliga antalet offer.

Rettigkommissionen fastslog 1991 att 2.279 personer hade försvunnit respektive avrättats av de militära säkerhetsstyrkorna under militärdiktaturen.

Valechkommissionen gick vidare och lade fram en rapport 2004 som talade om 28.459 fall av avrättningar, försvinnanden, tortyr och utomrättsliga gripanden. Den siffran ökade 2011 till totalt 40.000 fall.

D.E.

Así se planeó y ejecutó la emboscada contra el dictador Pinochet en septiembre de 1986:
https://youtu.be/o_a67cxeuys