Chile, Venezuela och den väpnade kampen,
några subjektiva reflektioner
Av Dick
Emanuelsson
TEGUCIGALPA / 2017-08-11 / Med anledning av den debatt som flammade upp med anledning av några kommentarer kring vänsterpartiets inställning till situationen i Venezuela, gör jag nedan några personliga subjektiva reflektioner på basis av mina egna år som reporter i Latinamerika. Carina Lindberg, vänsterpartist, en gammal kamrat och vän från den gemensamma kampen på 1970-talet försvarar sitt parti men inser att det finns svaghetstecken i partiledningens agerande i förhållandet och synen på vad som händer i Venzuela. En kamratlig debatt för att gemensamt slå tillbaka de krigsplaner som nu Donald Trump i dag offentligt uttalade mot Venezuela är nu viktigare än någonsin. Trump är det 21:a seklets Monroe.
Jo, Carina, det
finns exempel på hur den väpnade kampen har haft framgång; Kuba 1959 och
Nicaragua 1979.
Man ska
ALDRIG låsa sig fast i en bestämd kampform men vad vi kan konstatera, som
marxister, är att alla slags kampformer är underordnade den POLITISKA kampen.
De
colombianska kommunisterna har under hela sin existens sammanfattat det i
parollen:
”En
kombination av alla slags kampformer i MASSORNAS tjänst”.
Ordet
massorna är viktigt eftersom det är masskaraktären på kampformen som avgör
huruvida den väpnade kampen, till exempel, kan vara korrekt i ett visst läge.
Men det är viktigt att slå fast att den väpnade kampen ALLTID är underordnad
den politiska kampen.
Det är
inte heller ”partiet” eller rörelsen som bestämmer vilken slags kampform,
väpnad eller icke väpnad (som inte är den samma som en ”fredlig” kampform) som
ska tillämpas utan de faktiska konkreta förhållandena för den politiska kampens
framgång. Lenin talade om att parollen om Uppror inte kan uttalas en sekund för
tidigt eller försent utan i det exakta ögonblicket. Och upproret den 25-26 oktober
1917 var ett mästerligt bevis på Lenins analysförmåga.
De
colombianska kommunisterna och den partikader från PCC med Jacobo Arenas i
spetsen, som fick i uppgift att backa upp Manuel Marulanda och de 48 bönder som
omringades av 16.000 armésoldater med stridsflyg i regionen Marquetalia i länet
Tolima i maj 1964, konstaterade att oligarkins regering i Bogota inte gav denna
del av befolkningen i Colombia något annat val än den väpnade kampen, helt
enkelt av orsaken att försvara sina liv mot den av Pentagon skissade ”Plan
Lasso”. De 48 ”Bönderna Självförsvarsgrupper” (Autodefensas Campesinas) i
Marquetalia förvandlades som bekant senare till FARC-EP med som mest 16.000
gerillasoldater.
I länet
Cundinamarca, med Bogota som centrum, halshögg landägarnas paramilitära grupper
(som fanns INNAN gerillan bildades) de bönder som yppade ordet ”jordreform”.
Huvudena placerades på gärdsgårdsstolparna som avskräckande exempel för att
andra bönder inte skulle kräva jord. Gerillan fann här en social massbas
eftersom många av bondeledarna inte hade något annat val än att bege sig upp i
bergen eller in i djungeln för att försvara sina liv. Därefter gick de tillbaka
till regionerna runt Bogota och genomförde gerillans jordreform som successivt
också legaliserades inför det enorma POLITISKA uttryck som den väpnade kampen
hade medfört. Därför, om ni studerar jordegendomarna i Cundinamarca så finns
det knappt några storgods med tusentals hektar med en ägare.
Allende en revolutionär socialist
11 sptember 2013: 40 år efter militärkuppen som störtade Salvador Allende och vänsterregeringen framför det återuppbyggda presidentpalatset. FOTO: DICK EMANUELSSON. |
Allende
var ingen ”demokratisk” socialist, Carina. Han var en revolutionär socialist
och marxist. I Mexiko
på Guadalajarauniversitetet den 2 december 1972 myntade han uttrycket: ”Att
vara ung och inte revolutionär är en näst intill en biologisk motsägelse” [http://www.abacq.net/imagineria/discur5.htm].
Socialdemokratin
när den vill vara lite mer än nyliberaler så brukar de tala om att de är
”demokratiska socialister”. Både du och jag vet från den tiden i början på
1970-talet att sossarna, för att göra skillnad mot oss, talade med det
missbrukade ordet.
Allende
tillhörde socialistpartiet och den historiska kärnan i den chilenska
arbetarrörelsen utgjordes av socialistpartiet och kommunistpartiet och den
alliansen blev också kärnan i Unidad Popular, som var en mer eller mindre ren
vänsterregering, ett uttryck för den tidens politiska kamp och stämning i
världen. Till skillnad mot den progressiva regering som det franska socialist-
och kommunistpartiet bildade, jag tror det var 1974 i Frankrike, så var UP i
Chile en mycket mer avancerad regering.
Hur man
skulle kunna ha undvikit militärkuppen är bara hypotetiska formler. En sak står
dock klar och den är at styrkeförhållandena inte var gynnsamma. Vid
kommunalvalet i mars 1973 fick UP en stark röstframgång, att jämföra med
Venezuela och valet den 30 juli som för många borgerliga historiker eller
CNN-journalister blev en stor överraskning, både i Chile som i Venezuela.
Men redan
på valdagen den 4 september 1970, då Allende vann presidentposten inledde
Nixon, Kissinger och CIA konspirationerna och planerna på att störta Allende
för han var just en revolutionär med utmärkta förbindelser med Fidel och Kuba,
som öppnade och inledde förbindelser på alla plan med det socialistiska blocket
och Sovjetunionen, ett farligt exempel för resten av Latinamerika som Nixon
betraktade som USA:s bakgård och intressesfär. Chile överbefälhavare Rene
Schneider redan den 22 oktober 1970 som en del i denna plan för att sabotera
och konspirera med målet att störta Allende.
Vänsterrörelsen
MIR, som stod utanför UP utgjorde aldrig något hot, men hundratals av deras
medlemmar gav sina liv i den antifascistiska motståndskampen. Men flera av
MIR:s äventyrliga aktioner INNAN statskuppen spelade som förevändningar för den
intelligenta chilenska högerns politiska isolering av regeringen Allende.
Militärkuppen
och den militära underrättelsetjänsten slog sönder folkregeringen och den
vänster som fanns. Kommunistpartiet är den erkänt enda politiska kraften som
med en hjältemodig politisk konsekvens byggde upp ett nationellt underjordiskt
antifascistiskt arbete som för varje år, trots statsterrorn, växte.
Kommunistpartiet bildar
folkmilisen FPMR
Efter
militärregimens folkomröstning 1980 mellan pest eller kolera, en ny fascistisk författning
som garanterade militären fortsatt kontroll av Chile, eller fortsatta militära
dekret, som juntan hade regerat Chile med sedan militärkuppen 1973, menade
kommunistpartiet att det inte existerade legala möjligheter att förvandla Chile
till en borgerlig demokrati. Därför tog partiet initiativ till bildandet av
FPMR, Patriotiska Fronten Manuel Rodriguez.
Men det
handlade inte om en klassisk gerilla för topografin, med undantag för vissa
regioner i södra Chile, ämnade sig inte för gerillakrigföring. Fronten satsade
i stället på de platser där den sociala kampen och den politiska medvetenheten
stod högt; städernas fattigområden.
Jag
gjorde från 1980-1989 flera reportage i dessa ”poblaciones” i Santiago,
Valparaiso, Lota, Coronel, Antofagasta, Concepcion, etc., och stridsberedskapen
bland dessa människor, framför allt de unga, var imponerande. Milisen blev en
hjälte i kampen mot diktaturen. Denna kombination av den politiska kampen och
väpnade aktioner från stadsmilisen blev till slut ett hot mot regimen. De
nationella protestdagarna i Chile som startade i mars 1983 med att
Gruvarbetareförbundet gick i spetsen för några av de första öppna
demonstrationerna mot diktaturen var enorma. De möttes av repression och karabinjärerna&militären
tvingades att föra repressionen på folkets ”planhalva”, i de så kallade
Poblaciones.
En ung kvinna i det stridbara bostadsområdet La Victoria sköts i benet av karabinjärerna i en protestdemonstration 1986. FOTO: DICK EMANUELSSON. |
USA agerar för att isolera de
revolutionära krafterna
USA-ambassaden
kände att marken brände, framför allt efter bakhållet på Diktatorn den 7
september 1986, utfört av FPMR. De folkliga mobiliseringarna växte för varje
månad och USA-ambassaden kallade på representanterna för kristdemokraterna, de
olika socialistpartier som hade bildats efter splittringen av det historiska
s-partiet, Radikalpartiet (sap i Chile), samt några andra mindre partier och
personligheter deltog i mötena på ambassaden. Man kom överens om att överlämna
dirigentpinnen till State Departement som gav Pinochet alternativet: ”om du
inte överlämnar makten i civila händer nu, så svarar vi inte för vad som kommer
hända i framtiden”.
Men det
var det folkliga masstrycket, kombinerat med väpnade aktioner som möjliggjorde
en visserligen ful ”transicion”, övergång till civilt styre men med den
fascistiska konstitutionen som grund för det civila styret. Folkomröstningen
1989 hade inte kunnat sluta på ett annat sätt.
Bolivia, inget fredligt
exempel
Folket i Bolivia reste sig mot "El Gringo" och störtade regimen med en enorm folkmobilisering. |
Vänsterregeringen
i Bolivia kom inte till makten via den ”fredliga vägen”, även om det inte var
ett väpnat uppror som ledde till att Evo Morales kunde bli president. Evo
Morales och hans parti MAS (Rörelsen för Socialism) blev, i likhet med många
andra inom vänstern och fackföreningarna omkullsprungna av massorna när de med
stenar och egentillverkade granatkastare störtade ”El Gringo”, Sanchez de
Losada de ödesdigra hjältemodiga dagarna i oktober 2003. Priset var 80 döda och
500 skottskadade. Knappast en fredlig väg till den bolivianska socialismen,
Carina.
Exemplen
ovan visar en mångfasetterad latinamerikansk erfarenhet av hur den politiska
kampen kan gestalta sig. Lås oss ta oss dessa till oss och använda dem som
lärorika exempel men inte kalkera dem från en process till en annan. Varje
process är på sitt sätt unik. Men låt ändå vara överens om att imperialismen
alltid agerar mot varje progressiv demokratisk samhällsförändring.
Som någon
sa: Revolutionen kan vara oblodig men kontrarevolutionen är det aldrig.