Chile: 30 år sedan upptäckten av massgraven i Pisagua i Atacamasöknen

Chile: 30 år sedan upptäckten av massgraven i Pisagua i Atacamasöknen

Av Dick Emanuelsson

TEGUCIGALPA / 2020-06-02 / I ett uttalande från det chilenska kommunistpartiet i dag, den 2 juni, påminns vi om att för exakt 30 år sedan påträffades en massgrav i norra Chile. Den bestod av politiska fångar som hade förts till denna plats efter att ha gripits under och kort tid efter den militära statskuppen den 11 september 1973.

”Försvinnandet av hundratals landsmän och morden på tusentals andra var en av många smärtsamma händelser som det chilenska folket upplevde under diktaturens fruktansvärda år, en diktatur som infördes av USA-regeringen med stöd från de väpnade styrkorna och de mest reaktionära ekonomiska och politiska grupperna i vårt land”, sammanfattar partiet uppkomsten av diktaturen.

MÅNGA AV DE tiotusentals som greps under de dramatiska dagarna, ”försvann” i händerna på militären. Tusentals försmäktade i koncentrationsläger över hela Chile.

I den lilla staden Pisagua, i världens torraste öken, Atacamas, i norra Chile fördes 2500 personer som internerades i ett koncentrationsläger. De anklagades för att ha varit medlemmar eller stött den chilenska vänsterregeringen Unidad Popular, som leddes av den av militären mördade president Salvador Allende.

I Pisagua avrättades många och 19, vars kroppar inte överlämnades till sina anhöriga tillhörde gruppen som i Chile ”försvann”.

Dessa 19 kroppar påträffades för exakt 30 år sedan.

REDAN 1948 HADE PISAGUAS förvandlats till ett koncentrationsläger då den socialdemokratiske presidenten Gabriel González Videla, som hade valts bland annat på rösterna från kommunistpartiet, införde den så kallade ”Ley Maldita”, den förbannade lagen som förbjöd kommunistpartiet. En fruktansvärd repression inleddes.

En nyexaminerad löjtnant fick regimens uppdrag att gripa alla medlemmar av kommunistpartiet i de olika saltgruvorna som opererade i Atacamasöknen. Åtta lastbilar stod till förfogande för löjtnantens och hundratals kommunister fördes till det återupprättade koncentrationslägret i Pisagua.

LÖJTNANTEN HETTE Augusto Pinochet Ugarte. Denne officer skulle efter utfört uppdrag i Pisagua, förflyttas till södra Chile och kolgruvarbetarstaden Lota och Coronel. Där blev han ansvarig för fängelset dit kommunisterna, som också hade stort inflytande i denna region, hade fängslats.

I sina memoarer säger Pinochet att ”fängelset var som ett enda stort universitet för kommunisterna. Och de som inte var kommunister när de internerades, var det när de lämnade fängelset”.

De 19 som påträffades den 2 juni 1990, var nergrävda i ett dike utanför Pisagua och flera av de döda var medlemmar av kommunistpartiet. I dag deltar flera ur partiledningen i den högtidsceremoni som ska hållas till ära för dem som mördades av den diktatur som efterlämnade sina representanter i den nuvarande Piñeraregimen.

EFTERSOM MIN FÖRE detta hustru föddes i denna region av Chile har jag vissa erfarenheter av dessa händelser.

1987 intervjuade jag Pedro Atencio, byggnadsarbetare och bror till en annan byggnadsarbetare, Vicente Atencio Cortez, vald som parlamentsledamot för kommunistpartiet med de högsta valsiffrorna 1969 för städerna Pisagua, Arica och Iquique. Han återvaldes till parlamentet med höga valsiffror 1973.

Vid militärkuppen gick Vicente på partiets order under jorden och deltog i det underjordiska arbetet mot diktaturen fram tills han greps den 11 augusti 1976 och ”försvann”.

När jag intervjuade hans bror Pedro i staden Arica i början av januari 1987, misstänkte Pedro att hans bror hade förts till Pisagua där han skulle vara begraven. Men Vicente Atencio påträffades den 21 mars 1990, samma år som ”de 19 i Pisagua”, i en massgrav utanför huvudstaden Santiago på landägorna "Las Tórtolas". Dessa hade tillhört den chilenska armén.

Vicente Atencio med familj innan han "försvann" 1976.
FOTO: MINNESMUSEET FÖR DE MÄNSKLIGA RÄTTIGHETERNA.

I DAG MINNS VI HANS, ”De 19” och de över 1100 chilenska ”försvunna” kämparna vars enda brott var att de ville se ett demokratiskt och blomstrande Chile för sig och kommande generationer.

Fienden till dessa mänskliga rättigheter är, som Historien har lärt oss, gigantisk, men inte oövervinnlig.

Ty det chilenska folket kommer tveklöst fortsätta Allendes, Vicentes och alla andra chilenska martyrers kamp när viruset har besegrats. Piñera kommer att få betala för sina brutala brott mot det chilenska folket.

Tio chilenska säkerhetsagenter dömda till fängelse för brott under militärdiktaturen

Juana Gonzalez, barnskötare i Tensta sedan 1977, var syster till Maria-Elena och Galo Gonzalez, medlemmar i MIR i staden Chillan i södra Chile. De försvann i augusti 1974 som offer för ”Operation Colombia. – Det var ett hårt slag att få bekräftat hur mina syskon och alla andra försvunna hade behandlats. Det är ändå viktigt att vi fortsätter kampen för rätten att få veta var kropparna finns och vilka som är ansvariga för deras försvinnande. Min mor har alltid sagt, i sitt outtröttliga letande efter sina barn, att ”jag vill inte dö förrän jag får vetskap i vad som hände dem samt att ge dem en kristlig begravning”, sa Juana i en intervju i Flamman för snart 15 år sedan.

Tio chilenska säkerhetsagenter dömda till fängelse för brott under militärdiktaturen

Av Dick Emanuelsson

Tio högt uppsatta säkerhetsagenter från den hemliga politiska polisen DINA dömdes förra veckan till 5-13 års fängelse. De tjänade militärdiktaturen under ledning av general Augusto Pinochet 1973-1990 då brotten begicks.

Domaren Miguel Vazquez Plaza har specialiserat sig på brott mot de mänskliga rättigheterna. Han ansvarade för det nu avslutade fallet med parlamentsledamoten Bernardo Araya Zuleta från det chilenska kommunistpartiet och dennes fru, Maria Flores Barraza. Paret och tre av deras barnbarn samt en bror till Araya kidnappades av den hemliga politiska polisen och ”försvann” 1976. Efter en tid släpptes alla utom Bernardo och Maria som till dags dato är försvunna.

Den högste chefen för DINA, general Manuel Contreras dömdes i detta fall till ytterligare 13 års fängelse. Dessa år är betydelselösa eftersom Contreras redan har ackumulerat 500 år av tidigare domar under årens gång av rättegångar.

Under de 17 år av militärdiktatur i Chile avrättades omkring 3200 människor medan cirka 1100 ”försvann”. Sammanlagt fängslades och torterades uppskattningsvis 34.000 chilenare medan hela 700.000 personer någon gång under de 17 åren av Pinochetstyre greps.

Bara 75 militärer är dömda

I en rapport om brotten av de mänskliga rättigheterna som publicerades av det chilenska inrikesministeriet i december 2014, konstaterar författarna att bara 75 av totalt 1073 säkerhetsagenter, som anklagats för brott mot de mänskliga rättigheterna, har dömts för sina brott. Flera av de dömda har dessutom ”frigång”, de avtjänar sitt straff ute i samhället. Enligt Francisco Ugaz, ansvarig för ministeriets MR-kommission, bör straffet stå i proportion till graden av brottet.

– Det finns mer än tusen skäl som förblir öppna i Chile på grund av brotten mot mänskligheten utförda under Pinochetdiktaturen, sa Ugaz när rapporten presenterades förra året. 

”Operation Colombo”

I början av 2015 dömdes i andra instansen sju DINA-agenter till fängelse mellan 10-13 år för sitt deltagande i försvinnandet av Stalin Aguilera, medlem i den vänsterevolutionära rörelsen MIR. Han var en av 119 personer som greps och försvann 1975 i ”Operation Colombo”, majoriteten var medlemmar i MIR men det fanns även medlemmar från kommunist- och socialistpartiet.

Massförsvinnandet var en bestialisk massaker av detta antal människor. För att inför opinionen, och framför allt en FN-kommission som planerade ett besök i Chile i juli 1975, igångsatte DINA en väl planerad aktion.

”Lea” var en fabricerad spökskrift som föddes och dog samma dag i grannlandet Argentina. Men skriften hade en alldeles speciell roll i militärjuntans psykologiska krigföring och utgjorde en ”källa” för den regimtrogna pressen, som till exempel kvällstidningen La Segunda.

Denna sensationstidning skrev den 12 juni 1975 att ”2000 marxister får gerillautbildning i Argentina och en gerilla utbildas i Argentina mot Chile”. Under en månad publicerade de chilenska regimtrogna medierna skräckreportage om hur en utländsk invasion av Chile planerades från Moskva och Havanna riktad mot de väpnade chilenska styrkorna.

Den 15 juli publicerade Lea sin ”bomb” om att ”omkring 60 chilenska extremister hade mördats av sina egna stridskamrater i Colombia, Argentina, Venezuela, Panama, Mexiko och Frankrike”. De chilenska medierna använde sig av denna spökskrift som ”källa” och på så sätt gjorde sig diktaturen av med 119 som säkerhetspolisen hade mördat. 

Den 24 juli citerade La Segunda “Lea” med den makabra rubriken: ”MIR-ister utrotas som råttor” av sina egna. 

Den största morgontidningen El Mercurio skrev med ironi en ledare den 25 juli där de ratade ”utländska politiker och journalister som så många gånger har frågat sig om ödet för (de försvunna) medlemmarna i MIR. De har anklagat regeringen för många av dessa fall men nu har de en förklaring som de vägrade att acceptera”.

Magarna fylldes med bly

I början av år 2000 lade en pensionerad överste i det chilenska flygvapnet korten på bordet och avslöjade hur de väpnade styrkorna gjorde sig av med kropparna av dem som ”försvann”. Uppskattningsvis 780 kroppar, skrev översten, kastades ut över Stilla havet eller i det inre av Andernas vulkaner.

Brevet överlämnades till den stridbare evangeliske pastorn Enrique Vilches Millas och översten, uppenbart drabbad av permanent trauma över bestialiteterna, beskrev hur de mördade vänsteraktivisterna injicerades med kemikalier för att kropparna snabbare skulle förmultna. Magarna öppnades och fylldes först med bly för att senare ersättas med järnvägsräls, som var billigare (!) än blyet.

Till sin hjälp anlitades två transportföretag, Transportes Progreso, som hade lastbilar och rederiet Sudamericana de Vapores som forslade sina offer till havs där de lämpades över bord. Vissa offer kastades även i havet från helikoptrar. Det är för dessa brott som mindre än ett hundratal av de 1073 uniformerade som anklagas för dessa brott mot mänskligheten dömdes till 5-13 års fängelse förra veckan.

Dick Emanuelsson

En av tusentals anhöriga till de försvunna och avrättade i Chile kräver rättvisa för de mördade och försvunna.

Överste erkänner bestialiteter mot de ”försvunna” i Chile

”Finns det inga kyrkogårdar där de kan grävas ned så är det bättre att kasta dem i havet så att de blir fiskmat. Du flyger i en helikopter och du öppnar dörren och - vips! Vem kan få för sig att leta i djupet på en vulkan?”

Av Dick Emanuelsson

BOGOTA / 2001-04-26 / En pensionerad överste i det chilenska flygvapnet lägger nu korten på bordet och avslöjar att de väpnade styrkorna under befäl av general Pinochet mördade och kastade 780 kroppar i Stilla havet. Regeringen bekräftar brevets äkthet men hävdar, trots att den uppmanat f.d. militärer att anonymt informera vad de känner till om det smutsiga kriget, att brevet inte räcker för att ställa bödlarna inför rätta.

I ett fyra sidor anonymt brev, som överlämnades av den stridbare evangeliske pastorn Enrique Vilches Millas, beskriver dock översten detaljerat hur hela processen med de ”försvunna” gick till. De mördade vänsteraktivisterna injicerades med kemikalier för att kropparna snabbare skulle förmultna. Magarna öppnades och fylldes först med bly för att senare ersättas med järnvägsräls, som var billigare (!) än blyet. Till sin hjälp anlitades två transportföretag, Transportes Progreso, som hade lastbilar och rederiet Sudamericana de Vapores som forslade sina offer till havs där de lämpades över bord. Vissa offer kastades även i havet från helikoptrar.

Men denna bokstavligt sadistiska process hade ytterligare makabra beståndsdelar. Översten skriver om hur 124 offer fördes till militärens eget sjukhus i Santiago där de styckades. Hornhinnor och andra vitala kroppsorgan separerades från kropparna och såldes senare för transplantationer. Personer från Uruguay ska ha varit de främsta uppköparna av de mördades organ.

Innehållet i detta vittnesmål var tidigare känt från spridda och mer fragmenterade utsagor. Men överstens brev skakade rejält om såväl regeringen, ledd av socialisten Ricardo Lagos, som den militära apparaten som hittills har förnekat allt ansvar för de försvunna.

Juana Gonzalez är syster till Maria-Elena och Galo Gonzalez. De försvann i augusti 1974. De påstods 1975 har mördats i vad som den militära underrättelsetjänsten kallade för ”Operación Colombo”. 119 medlemmar av den vänsterrevolutionära rörelsen MIR, som hade gripits och ”försvunnit”, påstods ha ”dödat varandra som råttor”. Uppgiften fanns att hämta i en tidning i Brasilien som föddes och dog samma dag som nyheten publicerades. Det var med andra ord en fiktiv tidskrift med en uppdiktad historia av den militära underrättelsetjänsten. Juanas två syskon togs senare upp som försvunna av den statliga ”Rettigkommissionen”. Denna publicerade i början av 1990-talet sin rapport där den konstaterade att över 1100 chilenare försvann efter att militären hade gripit dem tiden efter militärkuppen 1973. Överstens brev och innehåll var därför ingen överraskning.

– Nej, det var det inte. Men det var ändå ett hårt slag att få bekräftat hur mina syskon och alla andra försvunna behandlades. Det är ändå viktigt att vi fortsätter kampen för rätten att få veta var kropparna finns och vilka som är ansvariga för deras försvinnande. Min mor har alltid sagt, i sitt outtröttliga letande efter sina barn, att ”jag vill inte dö förrän jag får vetskap i vad som hände dem samt att ge dem en kristlig begravning”.

Överstens brev offentliggjordes några dagar innan Högsta domstolen i Chile skulle fatta beslut om Pinochet ska fråntas sin diplomatiska immunitet eller ställas inför rätta för 150 brott och anklagelser som nu riktas mot honom i Chile. Sakta men säkert kommer också mer vittnesmål fram som pekar ut f.d. generalen som den som gav order om att fysiskt likvidera allt motstånd och opposition. Brutaliteten i tillvägagångssättet är detsamma som den tyska fascismens under andra världskriget.

– Nyligen dömdes Alvaro Corvalan, en av de värsta bödlarna, till livstids fängelse. Han mördade den kände fackföreningsledaren Tucapel Jimenez, vars änka lever i Sverige. Corvalan ledde ofta tortyren mot de politiska fångarna och i ett fall, som rörde en grupp unga katoliker, torterade han dem så svårt med kokande olja att de avled, fortsätter Juana Gonzalez.

Hon har deltagit i anhörighetsföreningen för de försvunna sedan denna bildades 1976. Det har blivit resor till London och demonstrationer i Stockholm.

– Alla dessa år har slitit hårt på en', särskilt när Pinochet fick återvända till Chile, det var ett hårt slag. Men vi fortsätter kämpa tills han är dömd.

Enligt vittnesmål från Rettigkommissionen leddes tortyren mot hennes två syskon av en säkerhetsagent vid namn Osvaldo Romo. Han dömdes för fem år sedan till ett långt fängelsestraff men ångrade sig inte, trots sitt blodiga verk. I uttalande han då gjorde berättade han bl.a. om vikten av att låta de gripna försvinna genom att kasta dem från helikoptrar i vulkaner eller i Stilla havet:

”Finns det inga kyrkogårdar där de kan grävas ned så är det bättre att kasta dem i havet så att de blir fiskmat. Du flyger i en helikopter och du öppnar dörren och - vips! Vem kan få för sig att leta i djupet på en vulkan?”, var hans mening om hur man skulle göra sig av med dem som stödde den lagliga vänsterregeringen Unidad Popular och dess störtade president, Salvador Allende.

780 personer är med eller mindre 60 procent av de försvunna i Chile. Hittills har regeringen inte vågat utmana den militära apparaten genom att ställa Pinochet inför rätta för hans avgörande ansvar för de försvunnas öde. Men till och med inom de väpnade styrkorna finns det allt fler som vill se att kapitlet från 1973 avslutas. Men såväl Pinochet som USA har fortfarande mycket att säga om dess roll vid den fascistiska kuppen den 11 september 1973.