Tio chilenska säkerhetsagenter dömda till fängelse för brott under militärdiktaturen

Juana Gonzalez, barnskötare i Tensta sedan 1977, var syster till Maria-Elena och Galo Gonzalez, medlemmar i MIR i staden Chillan i södra Chile. De försvann i augusti 1974 som offer för ”Operation Colombia. – Det var ett hårt slag att få bekräftat hur mina syskon och alla andra försvunna hade behandlats. Det är ändå viktigt att vi fortsätter kampen för rätten att få veta var kropparna finns och vilka som är ansvariga för deras försvinnande. Min mor har alltid sagt, i sitt outtröttliga letande efter sina barn, att ”jag vill inte dö förrän jag får vetskap i vad som hände dem samt att ge dem en kristlig begravning”, sa Juana i en intervju i Flamman för snart 15 år sedan.

Tio chilenska säkerhetsagenter dömda till fängelse för brott under militärdiktaturen

Av Dick Emanuelsson

Tio högt uppsatta säkerhetsagenter från den hemliga politiska polisen DINA dömdes förra veckan till 5-13 års fängelse. De tjänade militärdiktaturen under ledning av general Augusto Pinochet 1973-1990 då brotten begicks.

Domaren Miguel Vazquez Plaza har specialiserat sig på brott mot de mänskliga rättigheterna. Han ansvarade för det nu avslutade fallet med parlamentsledamoten Bernardo Araya Zuleta från det chilenska kommunistpartiet och dennes fru, Maria Flores Barraza. Paret och tre av deras barnbarn samt en bror till Araya kidnappades av den hemliga politiska polisen och ”försvann” 1976. Efter en tid släpptes alla utom Bernardo och Maria som till dags dato är försvunna.

Den högste chefen för DINA, general Manuel Contreras dömdes i detta fall till ytterligare 13 års fängelse. Dessa år är betydelselösa eftersom Contreras redan har ackumulerat 500 år av tidigare domar under årens gång av rättegångar.

Under de 17 år av militärdiktatur i Chile avrättades omkring 3200 människor medan cirka 1100 ”försvann”. Sammanlagt fängslades och torterades uppskattningsvis 34.000 chilenare medan hela 700.000 personer någon gång under de 17 åren av Pinochetstyre greps.

Bara 75 militärer är dömda

I en rapport om brotten av de mänskliga rättigheterna som publicerades av det chilenska inrikesministeriet i december 2014, konstaterar författarna att bara 75 av totalt 1073 säkerhetsagenter, som anklagats för brott mot de mänskliga rättigheterna, har dömts för sina brott. Flera av de dömda har dessutom ”frigång”, de avtjänar sitt straff ute i samhället. Enligt Francisco Ugaz, ansvarig för ministeriets MR-kommission, bör straffet stå i proportion till graden av brottet.

– Det finns mer än tusen skäl som förblir öppna i Chile på grund av brotten mot mänskligheten utförda under Pinochetdiktaturen, sa Ugaz när rapporten presenterades förra året. 

”Operation Colombo”

I början av 2015 dömdes i andra instansen sju DINA-agenter till fängelse mellan 10-13 år för sitt deltagande i försvinnandet av Stalin Aguilera, medlem i den vänsterevolutionära rörelsen MIR. Han var en av 119 personer som greps och försvann 1975 i ”Operation Colombo”, majoriteten var medlemmar i MIR men det fanns även medlemmar från kommunist- och socialistpartiet.

Massförsvinnandet var en bestialisk massaker av detta antal människor. För att inför opinionen, och framför allt en FN-kommission som planerade ett besök i Chile i juli 1975, igångsatte DINA en väl planerad aktion.

”Lea” var en fabricerad spökskrift som föddes och dog samma dag i grannlandet Argentina. Men skriften hade en alldeles speciell roll i militärjuntans psykologiska krigföring och utgjorde en ”källa” för den regimtrogna pressen, som till exempel kvällstidningen La Segunda.

Denna sensationstidning skrev den 12 juni 1975 att ”2000 marxister får gerillautbildning i Argentina och en gerilla utbildas i Argentina mot Chile”. Under en månad publicerade de chilenska regimtrogna medierna skräckreportage om hur en utländsk invasion av Chile planerades från Moskva och Havanna riktad mot de väpnade chilenska styrkorna.

Den 15 juli publicerade Lea sin ”bomb” om att ”omkring 60 chilenska extremister hade mördats av sina egna stridskamrater i Colombia, Argentina, Venezuela, Panama, Mexiko och Frankrike”. De chilenska medierna använde sig av denna spökskrift som ”källa” och på så sätt gjorde sig diktaturen av med 119 som säkerhetspolisen hade mördat. 

Den 24 juli citerade La Segunda “Lea” med den makabra rubriken: ”MIR-ister utrotas som råttor” av sina egna. 

Den största morgontidningen El Mercurio skrev med ironi en ledare den 25 juli där de ratade ”utländska politiker och journalister som så många gånger har frågat sig om ödet för (de försvunna) medlemmarna i MIR. De har anklagat regeringen för många av dessa fall men nu har de en förklaring som de vägrade att acceptera”.

Magarna fylldes med bly

I början av år 2000 lade en pensionerad överste i det chilenska flygvapnet korten på bordet och avslöjade hur de väpnade styrkorna gjorde sig av med kropparna av dem som ”försvann”. Uppskattningsvis 780 kroppar, skrev översten, kastades ut över Stilla havet eller i det inre av Andernas vulkaner.

Brevet överlämnades till den stridbare evangeliske pastorn Enrique Vilches Millas och översten, uppenbart drabbad av permanent trauma över bestialiteterna, beskrev hur de mördade vänsteraktivisterna injicerades med kemikalier för att kropparna snabbare skulle förmultna. Magarna öppnades och fylldes först med bly för att senare ersättas med järnvägsräls, som var billigare (!) än blyet.

Till sin hjälp anlitades två transportföretag, Transportes Progreso, som hade lastbilar och rederiet Sudamericana de Vapores som forslade sina offer till havs där de lämpades över bord. Vissa offer kastades även i havet från helikoptrar. Det är för dessa brott som mindre än ett hundratal av de 1073 uniformerade som anklagas för dessa brott mot mänskligheten dömdes till 5-13 års fängelse förra veckan.

Dick Emanuelsson

En av tusentals anhöriga till de försvunna och avrättade i Chile kräver rättvisa för de mördade och försvunna.

Överste erkänner bestialiteter mot de ”försvunna” i Chile

”Finns det inga kyrkogårdar där de kan grävas ned så är det bättre att kasta dem i havet så att de blir fiskmat. Du flyger i en helikopter och du öppnar dörren och - vips! Vem kan få för sig att leta i djupet på en vulkan?”

Av Dick Emanuelsson

BOGOTA / 2001-04-26 / En pensionerad överste i det chilenska flygvapnet lägger nu korten på bordet och avslöjar att de väpnade styrkorna under befäl av general Pinochet mördade och kastade 780 kroppar i Stilla havet. Regeringen bekräftar brevets äkthet men hävdar, trots att den uppmanat f.d. militärer att anonymt informera vad de känner till om det smutsiga kriget, att brevet inte räcker för att ställa bödlarna inför rätta.

I ett fyra sidor anonymt brev, som överlämnades av den stridbare evangeliske pastorn Enrique Vilches Millas, beskriver dock översten detaljerat hur hela processen med de ”försvunna” gick till. De mördade vänsteraktivisterna injicerades med kemikalier för att kropparna snabbare skulle förmultna. Magarna öppnades och fylldes först med bly för att senare ersättas med järnvägsräls, som var billigare (!) än blyet. Till sin hjälp anlitades två transportföretag, Transportes Progreso, som hade lastbilar och rederiet Sudamericana de Vapores som forslade sina offer till havs där de lämpades över bord. Vissa offer kastades även i havet från helikoptrar.

Men denna bokstavligt sadistiska process hade ytterligare makabra beståndsdelar. Översten skriver om hur 124 offer fördes till militärens eget sjukhus i Santiago där de styckades. Hornhinnor och andra vitala kroppsorgan separerades från kropparna och såldes senare för transplantationer. Personer från Uruguay ska ha varit de främsta uppköparna av de mördades organ.

Innehållet i detta vittnesmål var tidigare känt från spridda och mer fragmenterade utsagor. Men överstens brev skakade rejält om såväl regeringen, ledd av socialisten Ricardo Lagos, som den militära apparaten som hittills har förnekat allt ansvar för de försvunna.

Juana Gonzalez är syster till Maria-Elena och Galo Gonzalez. De försvann i augusti 1974. De påstods 1975 har mördats i vad som den militära underrättelsetjänsten kallade för ”Operación Colombo”. 119 medlemmar av den vänsterrevolutionära rörelsen MIR, som hade gripits och ”försvunnit”, påstods ha ”dödat varandra som råttor”. Uppgiften fanns att hämta i en tidning i Brasilien som föddes och dog samma dag som nyheten publicerades. Det var med andra ord en fiktiv tidskrift med en uppdiktad historia av den militära underrättelsetjänsten. Juanas två syskon togs senare upp som försvunna av den statliga ”Rettigkommissionen”. Denna publicerade i början av 1990-talet sin rapport där den konstaterade att över 1100 chilenare försvann efter att militären hade gripit dem tiden efter militärkuppen 1973. Överstens brev och innehåll var därför ingen överraskning.

– Nej, det var det inte. Men det var ändå ett hårt slag att få bekräftat hur mina syskon och alla andra försvunna behandlades. Det är ändå viktigt att vi fortsätter kampen för rätten att få veta var kropparna finns och vilka som är ansvariga för deras försvinnande. Min mor har alltid sagt, i sitt outtröttliga letande efter sina barn, att ”jag vill inte dö förrän jag får vetskap i vad som hände dem samt att ge dem en kristlig begravning”.

Överstens brev offentliggjordes några dagar innan Högsta domstolen i Chile skulle fatta beslut om Pinochet ska fråntas sin diplomatiska immunitet eller ställas inför rätta för 150 brott och anklagelser som nu riktas mot honom i Chile. Sakta men säkert kommer också mer vittnesmål fram som pekar ut f.d. generalen som den som gav order om att fysiskt likvidera allt motstånd och opposition. Brutaliteten i tillvägagångssättet är detsamma som den tyska fascismens under andra världskriget.

– Nyligen dömdes Alvaro Corvalan, en av de värsta bödlarna, till livstids fängelse. Han mördade den kände fackföreningsledaren Tucapel Jimenez, vars änka lever i Sverige. Corvalan ledde ofta tortyren mot de politiska fångarna och i ett fall, som rörde en grupp unga katoliker, torterade han dem så svårt med kokande olja att de avled, fortsätter Juana Gonzalez.

Hon har deltagit i anhörighetsföreningen för de försvunna sedan denna bildades 1976. Det har blivit resor till London och demonstrationer i Stockholm.

– Alla dessa år har slitit hårt på en', särskilt när Pinochet fick återvända till Chile, det var ett hårt slag. Men vi fortsätter kämpa tills han är dömd.

Enligt vittnesmål från Rettigkommissionen leddes tortyren mot hennes två syskon av en säkerhetsagent vid namn Osvaldo Romo. Han dömdes för fem år sedan till ett långt fängelsestraff men ångrade sig inte, trots sitt blodiga verk. I uttalande han då gjorde berättade han bl.a. om vikten av att låta de gripna försvinna genom att kasta dem från helikoptrar i vulkaner eller i Stilla havet:

”Finns det inga kyrkogårdar där de kan grävas ned så är det bättre att kasta dem i havet så att de blir fiskmat. Du flyger i en helikopter och du öppnar dörren och - vips! Vem kan få för sig att leta i djupet på en vulkan?”, var hans mening om hur man skulle göra sig av med dem som stödde den lagliga vänsterregeringen Unidad Popular och dess störtade president, Salvador Allende.

780 personer är med eller mindre 60 procent av de försvunna i Chile. Hittills har regeringen inte vågat utmana den militära apparaten genom att ställa Pinochet inför rätta för hans avgörande ansvar för de försvunnas öde. Men till och med inom de väpnade styrkorna finns det allt fler som vill se att kapitlet från 1973 avslutas. Men såväl Pinochet som USA har fortfarande mycket att säga om dess roll vid den fascistiska kuppen den 11 september 1973.

CHILE: “Operación Colombo” y el “Caso de los 119”

El 50 aniversario de la Memoria de las víctimas se celebra, a parte en Chile, también en Suecia en el municipio de Järfälla, Jakobsberg, el 27 de julio (2025).

“Operación Colombo” y el “Caso de los 119”

Diez agentes de seguridad chilenos condenados a prisión por crímenes durante la dictadura militar

 

Por Dick Emanuelsson

 

TEGUCIGALPA / ESTOCOLMO / 2015-07-22 / Diez altos agentes de seguridad de la policía política secreta DINA fueron condenados la semana pasada a penas de entre 5 y 13 años de prisión. Sirvieron a la dictadura militar del general Augusto Pinochet de 1973 a 1990, cuando se cometieron los crímenes.

 

El juez Miguel Vázquez Plaza se especializa en violaciones de derechos humanos. Fue responsable del caso, ya cerrado, de Bernardo Araya Zuleta, diputado del Partido Comunista de Chile, y su esposa, María Flores Barraza. La pareja, tres de sus nietos y el hermano de Araya fueron secuestrados por la policía política secreta y desaparecieron en 1976. Después de un tiempo, todos fueron liberados excepto Bernardo y María, quienes permanecen desaparecidos hasta la fecha.

 

El comandante supremo de la DINA, el general Manuel Contreras, fue condenado a 13 años adicionales de prisión en este caso. Estos años son insignificantes, ya que Contreras ya acumula 500 años de condenas previas a lo largo de los años de juicios.

 

Durante los 17 años de dictadura militar en Chile, alrededor de 3.200 personas fueron ejecutadas y unas 1.100 desaparecieron. En total, se estima que 34.000 chilenos fueron encarcelados y torturados, mientras que hasta 700.000 personas fueron arrestadas en algún momento durante los 17 años de gobierno de Pinochet.

 

Sólo 75 militares han sido condenados

 

En un informe sobre violaciones de derechos humanos publicado por el Ministerio del Interior de Chile en diciembre de 2014, los autores afirman que solo 75 de un total de 1.073 agentes de seguridad acusados de violaciones de derechos humanos han sido condenados por sus delitos. Varios de los condenados también se encuentran en libertad condicional, cumpliendo sus condenas en la comunidad. Según Francisco Ugaz, jefe de la Comisión de Derechos Humanos del ministerio, la pena debería ser proporcional a la gravedad del delito.

 

“Hay más de mil casos que permanecen abiertos en Chile por los crímenes de lesa humanidad cometidos durante la dictadura de Pinochet”, dijo Ugaz cuando presentó el informe el año pasado. 

 

“OPERACIÓN COLOMBO”

 

A principios de 2015, siete agentes de la DINA fueron condenados en segunda instancia a penas de prisión de entre 10 y 13 años por su participación en la desaparición de Stalin Aguilera, miembro del Movimiento de Izquierda Revolucionaria, MIR. Fue una de las 119 personas detenidas y desaparecidas en 1975 durante la "Operación Colombo", la mayoría de las cuales pertenecían al MIR, pero también había miembros de los partidos Comunista y Socialista.

 

La desaparición masiva fue una masacre brutal de esta cantidad de personas. Para apaciguar a la opinión pública, y en especial a una comisión de la ONU que planeaba una visita a Chile en julio de 1975, la DINA lanzó una campaña bien planificada.

 

“Lea” fue un periódico fantasma inventado que nació y desapareció el mismo día en la vecina Argentina. Sin embargo, el periódico tuvo un papel muy especial en la guerra psicológica de la junta militar y fue una fuente de información para la prensa leal al régimen, como el vespertino La Segunda.

 

Este periódico sensacionalista escribió el 12 de junio de 1975: «2.000 marxistas reciben entrenamiento guerrillero en Argentina y se está entrenando una guerrilla en Argentina contra Chile». Durante un mes, los medios chilenos prorrégimen publicaron informes de terror sobre cómo se estaba planeando una invasión extranjera a Chile desde Moscú y La Habana, dirigida contra las fuerzas armadas chilenas.

 

El 15 de julio, Lea publicó su bombazo: «Alrededor de 60 extremistas chilenos habían sido asesinados por sus propios camaradas en Colombia, Argentina, Venezuela, Panamá, México y Francia». Los medios chilenos utilizaron esta información fantasma como «fuente» y, de esta forma, la dictadura se deshizo de 119 personas asesinadas por la policía de seguridad. 

 

 

RECORTE: El 24 de julio La Segunda citó a “Lea” con el macabro titular: “Los miristas son exterminados como ratas” por los suyos. 

 

 

 

El diario matutino de mayor tirada, El Mercurio, publicó un editorial el 25 de julio, criticando irónicamente a «los políticos y periodistas extranjeros que han preguntado tantas veces por el destino de los miembros (desaparecidos) del MIR. Han culpado al gobierno de muchos de estos casos, pero ahora tienen una explicación que se negaron a aceptar».

 

Los estómagos estaban llenos de plomo.

 

A principios del año 2000, un coronel retirado de la Fuerza Aérea Chilena reveló cómo las fuerzas armadas se deshacían de los cuerpos de los desaparecidos. Se estima que 780 cuerpos, escribió el coronel, fueron arrojados al océano Pacífico o al interior de volcanes andinos.

 

La carta fue entregada al pastor evangélico militante Enrique Vilches Millas, y el coronel, visiblemente traumatizado por la bestialidad, describió cómo a los activistas de izquierda asesinados les inyectaron sustancias químicas para acelerar la descomposición de sus cuerpos. Les abrieron el estómago y lo llenaron de plomo, que posteriormente fue reemplazado por vías de ferrocarril, ¡que eran más baratas! que el plomo.

 

Se solicitó la ayuda de dos empresas de transporte: Transportes Progreso, que contaba con camiones, y la naviera Sudamericana de Vapores, que trasladó a las víctimas al mar, donde fueron arrojadas por la borda. Algunas víctimas también fueron arrojadas al mar desde helicópteros. Por estos delitos, menos de cien de los 1.073 uniformados acusados de crímenes de lesa humanidad fueron condenados a entre 5 y 13 años de prisión la semana pasada.

 

Dick Emanuelsson

 

 

El coronel admite bestialidades contra los “desaparecidos” en Chile

 

“Si no hay cementerios donde enterrarlos, es mejor tirarlos al mar para que se conviertan en comida para peces. Vuelas en helicóptero, abres la puerta y ¡voilá! ¿Quién se atrevería a buscar en las profundidades de un volcán”?

 

Por Dick Emanuelsson

 

BOGOTÁ / 26/04/2001 / Un coronel retirado de la Fuerza Aérea chilena revela que las fuerzas armadas bajo el mando del general Pinochet asesinaron y arrojaron 780 cadáveres al Océano Pacífico. El gobierno confirma la autenticidad de la carta, pero afirma, a pesar de instar a los exsoldados a informar anónimamente sobre la guerra sucia, que la carta no es suficiente para llevar a los verdugos ante la justicia.

 

Uno de los miles de familiares de desaparecidos y ejecutados
en Chile exige justicia por los asesinados y desaparecidos.

En una carta anónima de cuatro páginas, entregada por el pastor evangélico militante Enrique Vilches Millas, el coronel describe detalladamente cómo se desarrolló todo el proceso de los desaparecidos. A los activistas de izquierda asesinados se les inyectaron sustancias químicas para acelerar la descomposición de sus cuerpos. Les abrieron el estómago y primero los llenaron de plomo, que luego fue reemplazado por rieles de ferrocarril, ¡más económicos! que el plomo. Se solicitó la ayuda de dos empresas de transporte: Transportes Progreso, que contaba con camiones, y la naviera Sudamericana de Vapores, que transportó a las víctimas al mar, donde fueron arrojadas por la borda. Algunas víctimas incluso fueron arrojadas al mar desde helicópteros.

 

Pero este proceso, literalmente sádico, contenía aún más elementos macabros. El coronel escribe sobre cómo 124 víctimas fueron llevadas al propio hospital militar en Santiago, donde fueron desmembradas. Se separaron córneas y otros órganos vitales de los cuerpos y posteriormente se vendieron para trasplantes. Se dice que los uruguayos fueron los principales compradores de los órganos de los asesinados.

 

El contenido de este testimonio se conocía previamente a partir de declaraciones dispersas y fragmentadas. Pero la carta del coronel conmocionó tanto al gobierno, liderado por el socialista Ricardo Lagos, como al aparato militar, que hasta entonces había negado cualquier responsabilidad por las desapariciones.

 

Juana González es hermana de María Elena y Galo González. Desaparecieron El 15 de agosto de 1974. Supuestamente fueron asesinados en 1975 en lo que el servicio de inteligencia militar denominó la "Operación Colombo". 119 chilenos, la mayoría miembros del Movimiento de Izquierda Revolucionaria, MIR, que habían sido arrestados y "desaparecidos", supuestamente se "mataron entre sí como ratas". La información se obtuvo de un periódico brasileño que nació y murió el mismo día que se publicó la noticia. En otras palabras, se trataba de una revista ficticia con una historia ficticia del servicio de inteligencia militar. Los dos hermanos de Juana fueron posteriormente declarados desaparecidos por la "Comisión de Justicia" del estado. Esta publicó su informe a principios de la década de 1990, en el que afirmaba que más de 1100 chilenos habían desaparecido después de que los militares los arrestaran tras el golpe militar de 1973. Por lo tanto, la carta del coronel y su contenido no fueron ninguna sorpresa.

– No, no lo fue. Pero aun así fue un duro golpe tener la confirmación de cómo trataron a mis hermanos y a todos los demás desaparecidos. Sigue siendo importante que sigamos luchando por el derecho a saber dónde están los cuerpos y quién es el responsable de su desaparición. Mi madre siempre ha dicho, en su incansable búsqueda de sus hijos, que «no quiero morir hasta saber qué pasó con ellos y darles cristiana sepultura».

 

La carta del coronel se publicó pocos días antes de que la Corte Suprema de Chile decidiera si Pinochet debía ser despojado de su inmunidad diplomática o juzgado por los 150 delitos y cargos que se le imputan en Chile. Lentamente, surgen más testimonios que señalan al exgeneral como quien dio la orden de liquidar físicamente toda resistencia y oposición. La brutalidad de este enfoque es similar a la del fascismo alemán durante la Segunda Guerra Mundial.

 

Juana González, trabajadora en el sector infantil desde 1978 en Suecia. Era hermana de María Elena y Galo González, miembros del MIR en la ciudad de Chillán, al sur de Chile. Desaparecieron en agosto de 1974 como víctimas de la “Operación Colombo”.

– Mi madre siempre dijo, en su incansable búsqueda de sus hijos, que “no quiero morir hasta saber qué pasó con ellos y darles cristiana sepultura”, declaró Juana en una entrevista en Flamman hace casi 15 años. Lamentablemente fue así, murió sin saber que fue el destino de sus dos hijos.

 

Recientemente, Álvaro Corvalán, uno de los peores verdugos, fue condenado a cadena perpetua. Asesinó al conocido líder sindical Tucapel Jiménez, cuya viuda reside en Suecia. Corvalán solía dirigir la tortura de presos políticos y, en un caso que involucraba a un grupo de jóvenes católicos, los torturó tan severamente con aceite hirviendo que murieron, continúa Juana González.

 

Participa en la Asociación de Familiares de Desaparecidos desde su fundación en 1976. Ha realizado viajes a Londres y manifestaciones en Estocolmo.

 

Todos estos años han sido duros para usted, especialmente cuando a Pinochet se le permitió regresar a Chile; fue un golpe duro. Pero seguiremos luchando hasta que sea condenado.

 

Según el testimonio de la Comisión Rettig, la tortura de sus dos hermanos fue dirigida por un agente de seguridad llamado Osvaldo Romo. Fue condenado a una larga pena de prisión hace cinco años, pero no mostró remordimiento alguno, a pesar de su sangrienta acción. En una declaración que hizo entonces, habló, entre otras cosas, sobre la importancia de permitir que los arrestados desaparecieran arrojándolos desde helicópteros a volcanes o al Océano Pacífico.

 

"Si no hay cementerios donde enterrarlos, es mejor tirarlos al mar para que se conviertan en comida para peces. Vuelas en helicóptero, abres la puerta y ¡voilá! ¿Quién se atrevería a buscar en las profundidades de un volcán?", era su opinión sobre cómo deshacerse de quienes apoyaron al gobierno izquierdista legal de la Unidad Popular y a su derrocado presidente, Salvador Allende.

 

780 personas representan aproximadamente el 60% de los desaparecidos en Chile. Hasta el momento, el gobierno no se ha atrevido a desafiar al aparato militar llevando a Pinochet a juicio por su decisiva responsabilidad en el destino de los desaparecidos. Pero incluso dentro de las fuerzas armadas, cada vez hay más personas que desean cerrar el capítulo de 1973. Sin embargo, tanto Pinochet como Estados Unidos aún tienen mucho que decir sobre su papel en el golpe fascista del 11 de septiembre de 1973.

 

Chile: Strejk i världens mest produktiva och lönsamma gruva

Chile:

Strejk i världens mest produktiva och lönsamma gruva

ANTOFAGASTA / TEGUCIGALPA / 2014-09-25 / Fem tusen gruvarbetare lade ner arbetet i måndags och onsdags förra veckan i koppargruvan La Escondida. Det var i protest mot brott mot arbetstidslagar och usla lönevillkor.

– Det var hundraprocentig uppslutning, säger Gustavo Tapia till Flamman.

Han är ordförande för Chiles Gruvarbetareförbund som organiserar arbetarna i 18 privatägda gruvor, bland dem La Escondida. På svenska betyder det ´Den Gömda´. Och gruvarbetarnas motpart har tagit fasta på företagsnamnet för de vägrar att uttala sig för både pressen som att svara på fackföreningarnas krav. De har bokstavligt gått och gömt sig, menar Tapia.

– Det enda vi har hört från företaget, via pressen, är att det har lämnat in ett slags krav på ”skydd” till domstolen.

Gustavo Tapia på presskonfonferens.

Är det rädda för facket eller vad betyder kravet på ´skydd´?

– Ja, det verkar inte bättre. Men vi ser det mer som ett utspel inför sina aktieägare. Vad vi väntar på är att förhandlingarna ska komma i gång.

Vilka är kraven och motiven för strejken?

– Det handlar om i första hand en reglering av arbetstiden inom den privata gruvsektorn i Chile. I dag arbetar vi tolvtimmarsskift men vi tvingas arbeta 13-14 timmar och vi kräver att det enda som kan mäta tiden är klockan. Så enkelt är det.

Gruvan La Escondida.

Men har inte arbetsgivarna historiskt sett alltid tvingat arbetarna att stämpla sitt tidkort när de kommer till arbetsplatsen?

– Visst och lagen säger klart att det inte får arbetas mer än tolv timmar. Men arbetarna tvingas skriva in sin arbetstid i böcker i stället för stämpelklockor.

Hur regleras arbetstiden i de statliga gruvorna (Codelco)?

– Som det sig bör, 8 timmars arbetsdag. Där existerar inte vårt problem.

La Escondida är knappast en förlustaffär för ägarna.

– Knappast, år 2012 redovisade de en vinst på nästan 3,2 miljarder dollar (23 mdr/kr).

Strejken hade en hundraprocentig uppslutning.

Höga levnadsomkostnader

Vid sidan av krav på en reglerad arbetstid, en nedmontering av spionkameror som till och med monteras i lastbilarna, kräver arbetarna en höjning av grundlönen. I dag baseras lönen till 80-90 procent på ett komplicerat system med en bonus som är kopplad till produktiviteten. Men det ger sällan en bra bonus trots att världsmarknadspriserna på koppar har nått höga nivåer. Genomsnittslönen i La Escondida ligger på cirka 1200 dollar i månaden, vilket i svenska kronor blir cirka 8733 kronor.

– Levnadsomkostnaderna i gruvregionerna här i norra Chile är de högsta i Chile.

Därför kräver gruvarbetarna inom den privata gruvsektorn i Chile en åternationalisering av gruvsektorn. I dag skär de transnationella gruvföretagen bokstavligen guld med täljkniv i Chile. Det var det nyliberala arvet från militärdiktaturen som till och med förstärktes under de tidigare krist- och socialdemokratiska regeringarna och som förstärktes under högerregeringen Sebastian Piñera, menar gruvordföranden.

Så här lever gruvarbetarna på 3100 meters höjd i Anderna och världens torraste öken, Atacamas.

Diktaturens arbetsmarknadslagar

– Men det är inte bara den ekonomiska modellen som vi har ärvt från Pinochetdiktaturen, säger Tapia. Även den arbetsmarknadslagstiftning som vår motpart utnyttjar maximalt är ett arv från den fascistiska lagstiftning för arbetsmarknaden som diktaturen inrättade 1979, berättar Tapia och fortsätter:

– Om 30 dagar håller vi vår kongress och där kommer vi att ställa tre krav i förgrunden:

1)      Strejkrätt.

2)      Föreningsrätt, att facket erkänns av företag och myndigheter som arbetarnas försvarsorganisation.

3)      Kollektiv- och minimilöner. Att det finns ett golv (minimiavtal) varifrån vi förhandlar och inte som nu, att allt nollställs (vid nytt år eller efter att avtalsperioden upphört) och eventuella förhandlingar inleds.

– Dagens miserabla strejkrätt ger egentligen arbetsgivaren alla triumf på hand för när ett antal arbetare går ut i strejk har arbetsgivaren rätt att avskeda dem omedelbart. Dessa lagar från diktaturens dagar måste bort och president Michel Bachelet har signalerat om förändringar. Men de måste bli kraftfulla, dundrar gruvarbetarnas ordförande till Flamman.

Dick Emanuelsson

Anhöriga med porträtt av de försvunna i gruvregionen Calama. Många
gruvarbetarledare försvann eller avrättades under och efter militärkuppen.

Bakgrund:

Gruvföretaget La Escondida

Escondida återfinns i världens torraste öken, Atacamas och ligger beläget på 3.100 meters höjd i Anderna i Antofagastaregionen i norra Chile, 1375 kilometer från huvudstaden Santiago. Klimatet är bistert och gruvarbetarna är koncentrerade i så kallade gruvbyar.

Gruvan producerar mest koppar i världen. 1990 motsvarade gruvdriften i La Escondida bara 0,6 % av den totala produktionen av finhaltig koppar i Chile. År 2005 hade den ökat till 19,6 %.

Vinsten 2012 för La Escondida var 3.168 miljoner dollar.

Ägarna utgörs av det australienska transnationella gruvföretaget BHP Billiton, med 57,5% av aktierna följt av Río Tinto, brittiskt ursprung som har 30%

Skivomslaget till Angel Parras skiva.

Efter militärkuppen den 11 september 1973 upprättade diktaturen två koncentrationsläger i regionen Antofagasta; ”Cochi” i Calama och ”Chacabuco” som var en övergiven salpetergruva tio mil från Antofagasta i Anderna. I Chacabuco koncentrerades mer än 3.000 politiska fångar varav flera avrättades av militären. I lägret satt bland annat den kände vissångaren och kommunisten Angel Parra, son till Violetta Parra, författare till ”Gracias a la Vida”, Jag vill tacka livet. Han skrev och komponerade en LP-skiva med sånger skrivna från och om lägret.

Dick Emanuelsson

Intervjun med Gustavo Tapia på spanska:

Audio:
https://app.box.com/s/6wyepeau011g2u7zv3dt

Cinco mil mineros chilenos en huelga por sus derechos en la mina más grande del mundo

Entrevista con Gustavio Tapia, presidente de la Federación Minera de Chile





Por Dick Emanuelsson

ANTOFAGASTA / TEGUCIGALPA / En entrevista con el reportero Dick Emanuelsson, el dirigente sindical subraya que la huelga de 24 horas el lunes y miércoles pasado (22 y 24 de septiembre), se debe por la arbitrariedad de la empresa transnacional HBP y el amplio descontento de los mineros que operan en la mina más grande del mundo a rajo abierto, La Escondida.

Eschucha toda la entrevista (13 minutos):


Audio:
https://app.box.com/s/6wyepeau011g2u7zv3dt

Gustavo Tapia, presidente de la FMC