Massakern vid Santa Mariaskolan 1907 i Iquique: ”Blodet flöt i strömmar på gatorna”

Intervjun 1983 med Doña Maria Caceres de León, 97 år gammal, som upplevde de hän­delser som kallas ”Massakern vid skolan Santa Maria” år 1907.
KLICKA FÖR STORT FORMAT

Massakern vid Santa Mariaskolan 1907 i Iquique: ”Blodet flöt i strömmar på gatorna”

Den 21 december 1907 massakrerades hundratals gruvarbetare med familjer vid ”Santa Mariaskolan, Chiles motsvarighet till United Fruits (USA) massaker den 5 december 1928 i Colombia. I Chile var det engelskt gruvkapital som stod bakom massakern. Doña Maria Caceres Leon var då 21 år gammal och blev vittne till den ohyggliga massakern.

AV DICK EMANUELSSON

Norrskensflamman träffar ett vittne från ”Massakern i skolan Santa Maria” år 1907 i staden Iquique. Uppskattningsvis 500 gruvarbetare från salpetergruvorna föll offer av armésoldaternas maskingevär. De följde ordern av general Roberto Silva Renard som beordrade sina trupper att skjuta mot folkmassan. Omkring 20,000 gruv- och hamnarbetare i regionen, där arbetet i gruvorna hade lagts ned den 10 december kulminerades den 21 december, då massakern var ett faktum.

 

IQUIQUE, CHILE / NFL / 1983-06-13 / – Jag kom fram till torget strax efter att massakern ha­de ägt rum. De som inte hade dö­dats omedelbart av kulsprutegevären, dödades av solda­ter som gick runt och högg med bajonetterna i människor som ännu rörde sig!

Doña Maria Caceres de León, 97 år gammal, upplevde själv de hän­delser som kallas ”Massakern vid skolan Santa Maria” år 1907. Det är osäkert om hur många som miste livet, det talas om 3500 gruv­arbetare med familjer. Men enligt vittnen och officiella siffror talar om att mer än 200 kroppar lämnades liggande på Plaza Montt och att 200–400 skadade fördes till sjukhus, varav mer än nittio procent av dessa dog samma natt. De överlevande skickades tillbaka till gruvorna eller skeppades till Valparaiso. Den verkligt skyldige till massakern var det engelska gruvkapitalet och chilenska gruvägare.

– Det var inte bara arbetarna vid salpetergruvorna som massakrera­des. Också deras barn och kvinnor mördades, säger doña Maria med något trist i blicken.

Gruvägarna hade bluffat gruvarbe­tarna från pampas, Atacamasöknen att de skulle få fler `fichas´, polletter för sitt arbete. Med polletterna inhandlade arbetarfamiljerna alla sina varor.

Gruvarbetarna hade samlats framför Santa Maria-skolan. Det var det sista det gjorde i livet. Runt omkring torget avlossade maskingevären sin mördande ra-ta-ta-ta-ta-ta-salvor.

Ett slakthus

– Det var en skrämmande syn. Blodet flöt i strömmar och männi­skor låg döda i högar. Jag besökte sjukhuset. Det liknade mest ett slakthus, berättar Doña Maria när Flamman besöker henne i det område som utgör den verkligt gamla stadskärnan i det centrala Iqui­que, präglat av den engels­ka arkitekturen.

Arbetarbostäder i Humbertstone. Här föddes, arbetade och dog de utan att ha sett mycket mer än de omkringliggande ökenområdena.

Efter det spanska kolonialväldets nederlag i början av 1800-talet, bör­jade andra stormakter, med USA i spetsen att visa sitt intres­se för den råvarurika kontinenten. En de viktigaste råvarorna blev sal­tet.

Det som idag är den l:a och 2:a regionen i Chile, Arica y Parinacota och Antofagasta, var tidigare peruanskt och bolivianskt territorium. I det omtalade ”Stilla Havskriget” 1879–1884, eröv­rade Chile, med engelsk uppbackning allt territorium ända upp till Lima, huvudstad i Peru. I fredsavtalet 1929, drogs gränsen 25 km norr om staden Arica som kom att tillhöra Chile medan staden Tacna förblev peruansk.

Det var på detta sätt som Bolivia miste sin utfart till havet, vid staden Antofagasta, något som de reaktionära krafterna i både Bolivia och Chile använder i chauvinistiska syften, för att utså osämja mellan två folk.

Kapitalistisk utveckling och
en organiserad arbetarrörelse

Bakom Chiles militära och territoriella erövring stod England. En­gelsmännens ögon var fästade vid Atacamaöknens salpeter. I och med exploateringen av sal­petern utvecklades det chilenska proletariatet snabbt och skapade si­na egna politiska och fackliga organisationer.

Klasskampen skärptes. Massa­kern vid Santa Mariaskolan är bara en av flera tragiska händelser.

Arbetarklassen skapade, liksom i Sverige i början av förra sekelskiftet sina första socialistiska organisationer. Och dess centrum var just salpetergruvorna i norra Chile.

Det första partiet blev POS, Partido Obrero Socialista, det Socialistiska Arbetarpartiet som bildades 1912 i staden Iquique. Dess ordförande blev det chilenska proletariatets oom­stridde ledare Luis Emiliano Recabarren [1]. 1917 utsågs han till ordförande i den nybildade chilenska landsorganisationen FOCH (Federación Obrera de Chile), och 1918 övergick det Socialistiska Arbetarpartiet till Partido Socialista Internacional, PSI.

1922 ägde en viktig händelse rum som kommer att få enorm betydelse för hela Chile. Det Socialistiska Arbetarpartiet förvandlades till Chiles Kommunistiska Parti, med Recabarren som ordförande [2].

Helvetet i salpetergruvorna

Norra Chiles viktiga råvaror var salpetern, kopparn och silvret som tidi­gare hade gått till Peru och Spanien. Nu tog andra utländska och inhemska krafter hand om vinsterna. De som utförde arbetet blev ofta behandla­de sämre än djur.

Arbetet i Atacamasöknen likna­des vid ett helvete; fruktansvärt hett under dagen och oerhört kallt på natten. I denna miljö smiddes och formades arbetarnas politiska och fackliga medvetenhet. Deras repre­sentanter fängslades, torterades och deras familjer vräktes ofta av gruvbolaget som ägde husen.

Det engelska inflytandet kan man fortfarande märka i Iquique. Arki­tekturen på trähusen har närmast Vilda Västernstil. Efternamnet Smith, är vanligt i Iquique.

Dona Maria Caceres de Leon. 97, vittne till massakern på 500 gruvarbetare vid Santa Mariaskolan i Iquique.
FOTO: DICK EMANUELSSON

 

Innan intervjun med doña Maria, hade jag besökt ett av de tidi­gare största gruvbolagen för salpeter, det då engelskägda Humbertstone, beläget 45 km från Iquique. Här pro­ducerades salpeter fram till 1960 då man ”stämplade ut” för gott och lämnade arbetsplatsen för sista gån­gen. När jag 1983 besökte Humbertstone fann jag platsen helt öde och övergiven. Nu, 2026, gör turistbyråerna i Iquique dagliga utflykter.

Föddes, arbetade och begravdes

På min rundvandring på det sto­ra området hittade jag verifikatio­ner och olika slags papper daterade 1954, bara ökenvinden tog notis om det som var kvar av Humbertstone. Inte ens kroken på maskincentralens travers var uppkörd.

Innanför områdets stängsel föddes, arbetade och dog tusentals arbetare utan att ha sett något annat i livet än ökenområdet utanför. Arbetaren vari praktiken livegen.

Innanför stängslen fanns för de 10 000 människorna nästan det mest nödvändiga för arbetarens reproduktion; skola, kyrka, teater, stadion, affärer, bar med mera.

”La Salitre” som chilenarna kal­lar det, hade sin storhetstid från slutet av 1800-talet till början av 1930-talet. Då uppfann tyskarna den syn­tetiska salpetern. Det åstadkom ett stort ras för den naturliga. Tusentals chilenska gruvarbetare kastades ut i arbetslöshet. Många emigrerade söderut och spred där de marxistiska idéerna.

Nationaliserar rikedomarna

Norra Chile, alltid utsatt för den utländska råvaruplundringen, är en rik region. Chuquicamatagruvan, världens största koppar­gruva i dagbrott hade 1983 en reserv på 17 miljoner ton och bryter årligen mer än en halv miljon ton. 45 km från Antofagasta ligger en annan koppargruva, Mantos Blancos. Den har en reserv på ca 20 miljoner ton. Stora fyndigheter av jod, guano, natriumborat, marmor, rika fyn­digheter av järn återfinner vi i norra Chile. Ryktesvägen sägs det också att Pinochetregimen skall börja exploateringen av uran.

Under Allendes folkfrontsregering (Unidad Popular, UP) nationaliserades de viktiga naturtillgångar­na, bland annat kopparn. Detta markerade slutet på decennier av imperialistisk utsugning.

Men efter tio år av militärdik­tatur, håller juntan på att förbereda ett lagförslag som innebar att dessa chilenska naturresurser skall säljas ut till privata, och transnationella intressen.

Av storhetstiden från salpeterns dagar återstår inte mycket i norra Chile. All produktiv verksamhet av betydelse (förutom fiskeindu­strin) är mer eller mindre stängd ef­ter den ekonomiska krisen det se­naste året.

Men att emigrera söderut lönar sig inte längre, tvärtom. Det varma klimatet i norr medför inte alla de luft- och lungsjukdomar som kylan i söder innebär. Man föredrar att vara arbetslös i värmen framför att vara det i kylan.

– Av alla de rikedomar salpetern förde ut till Santiago eller utlandet från vår region, stannade ingenting kvar. Därför lever vi i mångt och mycket som vi gjorde på den tiden, summerar Doña Maria Caceres.

[1] Luis Emiliano Recabarren
https://es.wikipedia.org/wiki/Luis_Emilio_Recabarren

[2] Partido Comunista de Chile (PCCh)
https://es.wikipedia.org/wiki/Partido_Comunista_de_Chile

Dick Emanuelsson, 1983