En fascist färre i Chile

Pinochet och militärjuntan den 7 september 1983, tio år efter militärkuppen. I den infällda bilden tillsammans med sin maka, Lucia Hiriart. FOTO: DICK EMANUELSSON.

 

En fascist färre i Chile

AV DICK EMANUELSSON

TEGUCIGALPA / 2021-12-16 / Lucia Hiriart Pinochet Rodríguez, mer känd som diktatorn Augusto Pinochets maka avled i dag i en ålder av 99 år. Hatad av det arbetande chilenska folket och en intellektuell sadist som anses ha stått över sin man och diktator i grymhet och klasshat. Hon avled bara tre dagar INNAN den andra valomgången till Pinochets politiske arvtagare, Jose Kast, son till en tysk nazistofficer har chans ta över presidentpalatset!

”Om jag vore regeringschef skulle jag vara mycket tuffare än min man. Då skulle jag ha infört undantagstillstånd i hela Chile” [1], är ett av hennes makabra uttalanden.

När de två 18-åringarna Rodrigo Rojas och Carmen Gloria Quintana överöstes med bensin och antändes av militären på en gata i Santiago den 2 juli 1986 under den nationella protestdagen mot militärdiktaturen, en dramatisk händelse som resulterade i att Rojas avled av brännskadorna medan Carmen Glorias kropp och ansikte deformerades till ett bokstavligt monster [2], kommenterade Lucia Pinochet:

”Varför klagar den här tjejen så mycket för de minimala brännskadorna”!? [3].

 

Carmen Gloria Quintana och Rodrigo Rojas, före attentatet och mordet på Rodrigo. Gloria överlevde ett år av plastikoperationer i Kanada, där hon fick politisk asyl.

DEN 7 SEPTEMBER 1983 firade fascistjuntan 10-årsdagen av den militära statskuppen den 11 september 1973. Jag minns det som igår för jag stod kanske 10 meter från den högmodiga kvinnan som satt där och pöste i en stol medan hennes man och hans tre militära medbrottslingar i juntan stod bara två meter framför mig när jag tog fotografiet av de fyra uniformerade som gjorde honnör inför den defilerande militären.

Drygt tre år senare intervjuade Athenas Dedes Alvarez från Föreningen för de Anhöriga till de Avrättade. Hennes berättelse kan illustrera att det inte handlar om kön, som den mest extrema delen av den feministiska rörelsen påstår utan om vad man representerar och vilka handlingar var och en gör.

Athenas berättade om den smärtsamma upplevelsen att finna kroppen av hennes man i ett av omklädningsrummen på Nationalstadion, de kalla regniga dagarna efter militärkuppen 1973:

– Klarar ni verkligen av att gå in?

– Ja, jag har varit på bårhuset vid andra tillfällen, svarade jag.

– Men det här är inte som vid andra tillfällen, fortsatte kvinnan.

– Vi får väl se, svarade jag och gick in.

– Och det var annorlunda. I rummen var liken staplade från golv till tak. Man var tvungen att gå försiktigt för att inte trampa på dem.

– I källaren fanns kropparna som var färdiga att överlämnas till de anhöriga enligt listan utanför stadion. Där fann jag min man, Manuel. Han stod på den femte listan vilket betyder att 1200 landsmän hade gått samma öde till mötes som han innan, d.v.s. avrättats på samma plats som Påven skall ”tala med Chiles ungdom”, Nationalstadion [4].

DÖDSBESKEDET av Pinochetänkans bortgång ledde mig osökt till minnet av Athenas berättelse. Men där finns tiotusentals andra chilenska kvinnor, offer för den chilenska kapitalismens mest våldsamma uttryck, fascismens bestialitet under och de efterföljande 17 åren efter militärkuppen. För när president Salvador Allende och vänsterregeringen Unidad Popular inledde sitt reformarbete i slutet av 1970 konfronterades de samtidigt med den sociala klass och utländska Imperium som hade styrt och ställt fram tills 1970.

Jordreform, nationalisering av Chiles koppar, en ekonomisk kronjuvel i händerna på två amerikanska multinationella gruvbolag, Kennecott och Anaconda, förstatligandet av det naturliga statliga monopolet (som han sa den borgerlige nationalekonomen Assar Lindbeck) i form av Chiles telekommunikationer men i händerna på det amerikanska transnationella ITT. Allende utmanade en politisk och militär best och det slutade 32 månader senare med den blodiga militärkuppen.

Trots att det har gått nästan femtio år sedan störtandet och mordet på Salvador Allende, lever han i det chilenska folkets dagliga kamp och drömmen om ett demokratiskt socialistiskt Chile.

MAN SKA ALDRIG ÖNSKA LIVET ur någon, hur jävlig den människan än kan ha varit. Men på många av de chilenska städernas gator firades det idag att landet har blivit ”en fascist färre”, som en kommentar löd på de sociala nätet.

Det påminner om när diktatorn hade utsatts för ett bakhåll av kommunistpartiets folkmilis FPMR (Frente Patriotico Manuel Rodriguez) den 7 september 1986 och då alla trodde att Pinochet hade likviderats av bazookaskotten mot hans bepansrade bil och kortege med 25 livvakter varav fem miste livet. I städernas fattigkvarter dansade folk på gatorna och firade tills Pinochet, skakad och med sårskador i ena handen framträdde och med darrande röst uppgav att han hade överlevt attacken.

På ”La Plaza de Dignidad”, Värdighetstorget, före detta Plaza Italia i Santiago, centrum för protesterna 2019 var det fullt av folk i likhet med hamnstaden Valparaiso.

 

DEN SAMLADE OPPOSITIONENS presidentkandidat Gabriel Boric kommenterade Lucia Pinochets bortgång med ”Hon dör ostraffat trots den djupa smärta och splittring hon orsakade vårt land”.

Kommunistpartiets veckotidning El Siglos nätupplaga kommenterade; ”en röst färre till Kast” medan självaste Kast, som tidigare sa att ”Pinochet skulle ha röstat på mig”, nu med opportunism i rösten uppgav att han inte skulle ”gå på begravningen”. Han tillade att han inte ville ”göra en politisk sak av detta”, väl medveten om att minnena av den verkliga karaktären av den chilenska fascismen nu än en gång har gjort sig konkret och uppmärksammats i och med bortgången av diktatorns änka och att det kan medföra färre röster i morgondagens andra valomgång i Chile.

Jose Kast och Lucia Hirart Pinochet.

 

I DAG TORSDAG AVSLUTADES valkampanjen med möten av Boric och Kast i Santiago. Det har varit den mest smutsiga valkampanjen sedan den borgerliga representativa parlamentismen inleddes efter militärdiktaturens reträtt 1989, menar alla sansade bedömare.

Sonen till nazistofficern, Jose Kast har ertappats med 21 Fakenews som han i likhet med sin politiske like, Brasiliens Jair Bolsonaro, har massproducerat via de olika medierna på nätet. Kast har gång efter gång avslöjats och till och med tvingats be om ursäkt för några av de värsta övertrampen som handlat om att Gabriel Boric skulle ha begått sexuella övergrepp på en kvinna i hans närhet.

Kast börjar nu också förbereda opinionen på att han kan komma att INTE erkänna en valseger för Boric om skillnaden i valresultatet skulle uppgå till exempel 40,000-50,000 röster. Detta har till och med fått krafter inom den chilenska högern att reagera eftersom det chilenska valsystemet anses av alla som tillförlitligt och säkert mot valfusk.

Men på söndag kväll vet vi vem som blir Chiles nye president, en socialdemokrat eller, hur surrealistiskt det än kan verka, en fascistoid son till en tysk naziofficer som hyllar familjen Pinochet.

[1] https://www.t13.cl/amp/noticia/politica/las-frases-Lucia-Hiriart-16-12-2021

[2] Carmen och Rodrigo översköljdes med bensin som militären antände
https://chile1986-87.blogspot.com/2020/05/carmen-och-rodrigo-overskoljdes-med.html

[3] Las polémicas frases de Lucía Hiriart: desde caso quemados a la muerte de su marido
https://www.publimetro.cl/noticias/2021/12/16/las-polemicas-frases-de-lucia-hiriart-desde-caso-quemados-a-la-muerte-de-su-marido/

[4] ”Efter 1200 lik fann jag min man!”
https://chile1986-87.blogspot.com/2020/05/efter-1200-lik-fann-jag-min-man.html